Avskyr demonstrationståg festivaler och konserter. Pride är som bekant allt i ett och därför min stora inte-åka-till-stockholm-vecka varje år. Däremot älskar jag - över allt annat - drag queens och mitt halva liv som gay. Därför tänkte jag skriva några rader on the subject.
Foto: Björn Larsson Ask för SvD
Idag trillade jag nämligen över en kanske något tråkig - men informativ - krönika om homosexualitet. En Katrine Kielos tar upp intressanta historiska fakta som alla bör känna till. Men när hon sen glider över till den kommersiella aspekten av gayvärlden börjar jag vädra politik.
Att bögar någon gång i mitten av 90-talet plötsligt blev modeindustrins guldkalvar är välkänt. Ofta barnlösa - och därmed quite stashed - utseendefixerade män var helt plötsligt the cry of the day. Men i dagsläget känns kommersialiseringen - trots sin fortsatta existens - väldigt utagerad. Stilla undrar jag vad som är poängen med artikeln. Läser vidare på Katrines egen blogg och ser sambandet mellan avskaffandet av kapitalismen och alltings lösning.
Kommentarerna är läsvärda.
Själv är jag till döden trött på hur kapitalismen får klä skott för allehanda orättvisor. Demokrati och marknadsekonomi är trots sina brister fortfarande det styrelseskick som hittills fungerat allra bäst.
Mina frågor är helt andra. Hur kommer det sig att jag knappt har några öppna vänner i akademiska Lund men en hel drös arbetslösa och låginkomsttagande öppna vänner i Malmö? Blir man arbetslös av att vara gay? Blir man gay av att vara arbetslös? Är det bara arbetslösa gay som festar kanske..? Och varför vågar ingen komma ut i Lund? Jag kan garantera att det är alldeles alldeles ofarligt. Nästan lite effektlöst tråkigt till och med. Kanske det som är poängen. Välkänt är ju det faktum - också nämnt i kommentarerna - att den sk arbetarklassen är betydligt mer konservativ än den sk medelklassen. Kanske därför mer lockande att göra revolt i den förra..?
En annan relevant fråga är hur det kommer sig att alla bögar är så vansinnigt utseendemedvetna medan flatorna är så otroligt not. Har säkert sin förklaring i Katrines resonemang om homosexualiteten som definitionen av det andra. En kvinnlig man och en manlig kvinna ansågs avvikande och alltså homosexuella.
Men lika knivigt som det enligt Katrine är att vara ful fattig och tråkig bög - lika svårt måste jag säga att det är att vara lyxig glamorös och snygg flata. När ska vi bli av med DEN stereotypen? Vem vågar bryta mot flatnormen..? Det är det vi borde prata om.
lördag, augusti 04, 2007
Apropå Pride
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
På jobbet mitt finns en tjej, som inte har en pojkvän och då måste hon väl ändå va gay. Jag menar hon lyssnar ju dessutom på metalcore, det säger väl allt? Hahaha. Så är det när man avviker.
Du bloggar helt grymt tjejen. Skulle supergärna vela träffas när du kommer upp till Stockholm och höra om allt. Du har jag världen vid dina fötter och solen i ögonen. Inte svårt att relatera till även då livet är tämligen bitterljuvt för mig.
XX
åh sötis du är bokad hela helgen 21-23. ska bli så himla himla roligt att se dig igen!!!
eh kanske 24-26 när jag tänker efter ;)
"Välkänt är ju det faktum - också nämnt i kommentarerna - att den sk arbetarklassen är betydligt mer konservativ än den sk medelklassen"
Nja I say. Är det verkligen ett faktum eller ens det minsta sant? På många sätt är väl normavvikelser betydligt mer tillåtna i arbetar- och överklassen än i medelklassen? När det gäller gayfrågan har jag ingen aning om vad som gäller, men jag gissar nog att fler homofober i medelklassen (än andra samhällsgrupper) har dåligt samvete och tonar ner sina fördomar offentligt...
helt ärligt kommer jag inte att kunna ge kompletta akademiska länkar - då skulle jag aldrig hinna skriva min blogg.
däremot kan jag hålla med om att just "ett välkänt faktum" är starkt - och också ovanligt för min stil. jag syftade på den klassiska liknelsen mellan överklassen och arbetarklassen som de två konservativa grupperna i samhället. de två grupperna där samhörigheten är som starkast och individualismen som svagast.
givetvis kan man se denna generalisering - liksom alla generaliseringar - som onödig. men generaliseringar fyller en funktion och alla vid sound minds inser att det finns fantastiskt många individuella undantag.
dessutom skriver du själv att normavvikelser är vanligare i över- och arbetarklass. och att medelklassen ofta tonar ner sina åsikter. skulle vara intressant att se dina källor och din statistik.
men ponera att medelklassen - precis som du skriver - tonar ner sina konservativa åsikter. kanske tom för att själva inte bli attackerade vid ett senare tillfälle. då är väl medelklassen per definition mindre konservativ. för det är ju trots allt inte tanke - utan handling - som räknas. n'est-ce pas?
Huruvida tanke, handling eller konsekvens är viktigast här kan väl diskuteras. Kanske är bristen på handling:
Om vi generaliserar och därtill säger att medelklassen (dit jag själv räknar mig) faktiskt är ett gäng closet haters så kan det nog vara en utmärkt förklaring till varför en hel del institutionell och strukturell diskriminering (som inte kan härledas till enskilda, fult fördomsfulla individer) fortfarande finns i ett så fint land som Sverige.
Skicka en kommentar