Mer kärlek åt folket

Igår hade jag ju som sagt anledning att läsa Sydsvenskan - annars bannlyst hos mig sedan 2004. Läste Rakel Chukris korta notering att Zanyar Adami slutar som chefredaktör för omdiskuterade Gringo.












Bild lånad från SvD.

Enligt Rakel är Zanyar för mycket kärlek och för lite hockey. Fine - jag förstår hennes poäng - miljonområdena är eftersatta to say the very least. Det krävs resurser. Men hon skjuter på fel mål. Resurser kan aldrig komma utan kärlek. Och kärlek kan aldrig försämra läget. Tvärtom har Zanyar på sitt samtidigt så kaxiga som ödmjuka sätt bidragit till en ny syn på miljonbarnen miljonspråket miljonhusen.

Vad Zanyar framförallt har lyckats med är att sticka ut. Han är invandrare samtidigt som han är akademiker samtidigt som han är skön. Visst gillar jag Demirbag men hon är så himla formell. Visst gillar jag Zlatan men han är värsta liraren. Zanyar är på något magiskt vis liksom både och. Funkar lika fint på Gringo med kidsen som i fåtöljen hos Ingela Agardh. Självförtroendet fullkomligt strålar om honom. Liksom kärleken. Får mina föräldrar att lyriskt ringa och be mig slå på tvn eller radion.

Jag säger inte att Gringo är alltigenom perfekt. Däremot tror jag Gringo har en poäng i att det saknas kärlek. Saknas Zanyars. Saknas avslappnade invandrade akademiker som öppet bjuder på sig själva i Sommar - utan du-förstår-inte-det-här-för-du-är-etniskt-svensk-rösten. Inte försöker vara supersvenniga. Inte dissiga. Bara sig själva och den nya sortens svensk. Vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Men jag vill kunna åka till Rosish och höra kidsen prata om något annat än fotboll som enda vägen ut. Tror helt klart Zanyar är på rätt spår där.