Мариинский театр

Har precis sovit mig igenom ett fantastiskt intressant program om Marinskijteatern i Sankt Petersburg.

När jag var arton och bodde i Питер så gick vi till Marinskij om inte en gång i veckan så iaf en gång varannan vecka. För en tia fick vi världens främsta balett och opera. Priset var för ryska studenter - dit vi räknades med våra blåa studentkort med guldtext. Visserligen var platserna högst upp vid taket men jag såg det lite som tjusningen.

Med ett glas champagne - eller iaf mousserande - i pausen blev föreställningen lite som förfest. Först balett sen Money Honey - en amerikainspirerad saloon med grym livemusik och billig öl - och sen en riktigt hård technoklubb på det.

Först när jag kom hem och gick på balett i Stockholm insåg jag vidden av Marinskij. Helt plötsligt hörde jag dunsar som jag aldrig tidigare hört. Snedsteg som jag aldrig tidigare sett. Insåg att de ryska dansarnas hårda vardag är en förutsättning för perfektion. En perfektion nästintill omöjlig under våra liberala förhållanden.

I programmet förklarar en brittisk dansare hur hon såg misstag som uttryck för trötthet eller lathet - medan de ryska dansarna såg misstag som uttryck för dålig skolning och alltså en situation som inbegrep så många fler. Att pressa sig ännu lite hårdare så att inte lärare eller andra dansare skulle få lida. Lite som det kinesiska sättet att driva sig själv för andras trovärdighet och anseende.