Konsten att ge ut en bok

Oh my gosh. Med en färdig egenproducerad bok i handen är känslorna helt klart blandade. Först en enorm prestationseftersläng. Kunde inte sidan 23 eller 52 varit bara lite lite tydligare. Eller raden på förstasidan i synk med den på andra. Eller färgtonerna något klarare. Angst. Sen kommer en smygande stolthet av att man faktiskt alldeles helt själv - med mamma och storasyster - gett ut en bok. På eget förlag.

För mig har den stora behållningen varit kontakten med tryckeriet och bokbinderiet. Den som känner mig vet att jag verkligen älskar teknik. Efter att ha spenderat min beskärda tid på tryckeriet med såväl formgivare Rickard som korrare Roger - och ställt säkert tusen jobbiga frågor - var det dags för nästa steg. Pärmförhandlingar på bokbinderiet. Alldeles oväntat blev jag erbjuden en titt i själva produktionen. Det dröjde inte länge innan jag saknade en kamera. Frågade snällt. Och visst var jag välkommen tillbaka.

Så. I måndags spenderade jag och min kamera två frågvisa timmar på Förlagshuset Nordens Grafiska. Mekanik är så fantastiskt fängslande. Form och funktion kombinerat till perfektion. Samtidigt som jag får en overklig känsla av att befinna mig i en blandning av Professor Baltazar Tomtarnas julverkstad och Kalle och chokladfabriken.

Binderiet har helt klart anor. För länge sedan gav de ut Nordisk Familjebok och ugglan finns kvar sedan dess. Idag arbetar cirka fyrtio personer i produktionen - vilket i princip är en person per maskin. Det är intressant att se att det fortfarande krävs hantverkare trots all teknik. Förgyllaren hade nog mest att göra. Tror inte hon var så glad över valet av tunn pärm. Många praktiska aspekter att ta hänsyn till.

Fler foton på klefstadforlag.se. Där kan man också beställa ett ex..!

Gomorron Sverige om kranvatten

Det ligger i luften. Utan att vara medveten om det skrev jag nedanstående inlägg samtidigt som frågan debatterades i Gomorron Sverige. Länken ligger uppe en vecka. Fascinerande att se Jens Spendrup så oerhört pressad. Underhållande att ingen i studion - trots Jens stress - vågar säga att buteljerat vatten står för en stor del av våra transportutsläpp. Det måste finnas bättre argument än ren och skär profit - för att motivera vårt stora buteljdrickande.

Energikrävande att leva efter principer

På ICA idag fanns ett erbjudande om en ekologisk produkt. Eftersom jag inte tror på ekologiska produkter valde jag en likvärdig icke-ekologisk produkt. Eftersom den är på kupong bredvid en bonuskupong jag tänker använda - vuxenpoäng jag vet - frågar expediten snällt om jag vill byta produkt så jag kan använda kupongen. Nej sa jag. Jag har valt bort den ekologiska. Men vill du spara kupongen. Nej sa jag jag tror inte på ekologiskt. Men vill du inte ge bort kupongen. Din mamma kanske har ICA-kort. Underbaraste expediten typ någonsin. Kände mig som jordens gangsta som så elakt fortsatte hålla på min princip.



Foto lånat från Mats Svensson Borstahusbild.

För faktiskt. Svenskproducerad mat är så välproducerad som den kan bli - och fortfarande vara någorlunda effektiv. I möjligaste mån köper jag närproducerat - för det är där de stora miljövinsterna hämtas. För mig handlar det om aktiva val. Jag skulle aldrig få för mig att rent på slentrian köpa holländska tomater för att de står närmre kassan. Men jag skulle inte heller avstå avocado bananer eller apelsiner för att de inte är svenskodlade.

Diskussionen påminde mig lite om min resa till SVT för snart en månad sen. Assistenten som ringde för att boka resan pratade flyg. Jag tåg. Det blev tyst. Men alltså vi bokar flyg till dig. Lund-Sthlm. Tack sa jag men jag föredrar tåg. Nej men flyg går mycket snabbare. Nej inte från centrum till centrum. Men alltså vi bokar flyg. Jag är ledsen sa jag - för det var jag faktiskt - hon var ju så uppenbart omtänksam - men jag flyger inte mellan Lund och Stockholm. Boka X2000 till mig. Återigen kände jag mig eländig mot denna hjälpsamma assistent. Men ärligt. Borde inte SVT har mer miljötänk än så...?

Eller när jag på förra veckans konferens bad att få kranvatten. Världens underbaraste kursgård med jordens härligaste personal. Men kranvattnet tog tid. Det fanns ju mineralvatten i överflöd. Varför skulle någon vilja ha vanligt enkelt kranvatten.

Visst finns det andra aspekter att ta in. Kanske är det så att personen framför mig i kassan har apelsiner från Florida - längre transport - istället för Israel av politiska skäl. Kanske att någon väljer sockerärter från Kenya istället för Sverige av rättviseskäl. Men att välja ekologiska tomater från Sydamerika övergår mitt förstånd. Eller att köpa ekologisk mjölk samtidigt som man packar vagnen full med mineralvatten. Människor är många gånger så fantastiskt irrationella.

Мариинский театр

Har precis sovit mig igenom ett fantastiskt intressant program om Marinskijteatern i Sankt Petersburg.

När jag var arton och bodde i Питер så gick vi till Marinskij om inte en gång i veckan så iaf en gång varannan vecka. För en tia fick vi världens främsta balett och opera. Priset var för ryska studenter - dit vi räknades med våra blåa studentkort med guldtext. Visserligen var platserna högst upp vid taket men jag såg det lite som tjusningen.

Med ett glas champagne - eller iaf mousserande - i pausen blev föreställningen lite som förfest. Först balett sen Money Honey - en amerikainspirerad saloon med grym livemusik och billig öl - och sen en riktigt hård technoklubb på det.

Först när jag kom hem och gick på balett i Stockholm insåg jag vidden av Marinskij. Helt plötsligt hörde jag dunsar som jag aldrig tidigare hört. Snedsteg som jag aldrig tidigare sett. Insåg att de ryska dansarnas hårda vardag är en förutsättning för perfektion. En perfektion nästintill omöjlig under våra liberala förhållanden.

I programmet förklarar en brittisk dansare hur hon såg misstag som uttryck för trötthet eller lathet - medan de ryska dansarna såg misstag som uttryck för dålig skolning och alltså en situation som inbegrep så många fler. Att pressa sig ännu lite hårdare så att inte lärare eller andra dansare skulle få lida. Lite som det kinesiska sättet att driva sig själv för andras trovärdighet och anseende.

Stockholmssyndromet

Har befunnit mig i Stockholm i lite mer än ett dygn och är väldigt klar över vad jag saknar och inte. Saknar att gå hem från underbar gaykväll mitt i natten - längs citaten på Drottninggatan - och stanna till vid det nyvakna bageriet halvvägs. Saknar det grymt mycket. Särskilt nu på sommaren. Saknar vattnet och husen och gatorna.

Saknar inte tunnelbanan. Det är där det framträder som tydligast. Stockholmarnas oerhört fascinerande narcisserande sätt att prata. Alltid lite för högt. Alltid lite för tydligt. Alltid med ett ögonkast åt sidan. Alltid för publik. Man hör dem i Lund ibland. Men där är det så svårt. Det finns liksom inte kommunikationer som inbjuder till publika samtal. Tjuvlyssnande är nästintill omöjligt med cykel eller till fots.

Ju mer jag tänker på det desto tydligare ser jag ett slags kommunikationskultur. Och då menar jag buss tunnelbana pendel. På en längre resa kan man bygga upp en helt ny personlighet. Vrida och vinkla. Veta att någon lyssnar och spånar vidare. Det är också den vetskapen som gör att folk - ibland alldeles för tydligt - kryddar.

Som att leva i en overklighet. Leva genom andras syn på en själv. Försöka överträffa varandra. Skapa en allt större bubbla. Tappa utgångspunkten. Inte längre lyssna och iaktta. Bara se sig själv som centrum. Ta andras luft. Exakt den känslan som gör att jag aldrig kommer att bosätta mig i Stockholm.

I bersån på Klefstad

Foto Daniel Cannervik

Mitt ibland alla rättighetsfrågor har jag givetvis ett lillfinger kvar i boken. Extra Östergötland publicerade fin text och bild i måndags. Tyvärr är det ingen större spridning på pappersexen - och inte heller nån nätupplaga - men artikeln ligger på Klefstad förlag.

A fat cat på Lidingö

Befinner mig just nu på Centrum för Rättvisas sommarinternat på Lidingö. Superhärligt att ohämmat få diskutera rättighetsfrågor tjugofyrasju. Med uppmärksammade fall som Uppsalakvoteringen Karlstadkvoteringen och salladsbaren har Centrum för Rättvisa på bara några år skapat ett nytt forum för en väldigt saknad rättighetsdebatt. Bland annat erbjuds varje sommar ett fyra dagar långt seminarie för just juriststudenter. Äntligen någon som förstår vårt värde gotta say..!

Redan i midsomras fick vi inläsningsmaterial hemskickat. En mycket pedagogisk samling artiklar - de flesta skrivna av föredragshållarna själva - som definitivt gett en bra grund för diskussion. Med en utpräglat nyfiken läggning älskar jag att kunna fråga författaren själv om varför han eller hon har formulerat sig just på det viset. Eller hur en fortsättning av artikeln skulle kunna se ut. IRL liksom. Så just nu känner jag mig som en riktigt bortskämd fat cat som bara frossar.

Baksidan är given. Kan inte sitta uppkopplad dygnet runt som vanligt. Haha. Därför kommer mina iakttagelser med en viss fördröjning. Men de tål att väntas på så stanna tuned.

Sveriges sjätte största stad

I morse förundrades jag över järnvägsövergången på stationen i Sveriges sjätte största stad. Det ser inte riktigt ut som de superöverbyggda schabrak som dominerar de flesta andra städer. Samtidigt som det känns osvenskt otryggt blir det på samma gång exotiskt och efterlängtat. En riktig pärla.

Nu såg jag precis att Norrköping är tionde största stad. Och då kanske det inte är helt långsökt ändå. Men samtidigt undrar jag om uppgifterna stämmer. Ska inte Lund ha 100 000 invånare. Och hur kan både Örebro och Västerås vara större än Linköping. Mycket oklart.

Augusti

Mellanlandade hemma i två alldeles för korta dagar på väg till Stockholm. Gått igenom tröskan klippt träd och klappat katter. Men mest läst in mig på material inför ett fyradagars juristseminarie. Rats att man aldrig är riktigt ledig nuförtiden. Helst av allt hade jag velat vara med och lasta halm idag. Well. Förhoppningsvis är jag hemma varenda sommar i framtiden. Haha. Bra med perspektiv.

Händelserik dag

Men det roligaste idag var att gå igenom skördetröskans alla funktioner med storebror Pelle. Och att beskära träd med sprillans ny sekatör och grenkapare med storebror Lasse. Imorgon kommer foto på tröskan. Och så hade jag tänkt klättra upp på silon och fota lite. Tjugo meters utsikt kan vara nice.

Medieträning i skarpt läge

Idag var det dags igen. Vid två kom lokaltv för att filma mig mamma och storasyster i bersån. En fotograf en reporter och en - totalskön - coach. Fotografen var till en början alldeles otroligt bestämd. Var vi skulle sitta vad vi skulle säga. En i taget framför kameran och inga spontana märkligheter. Elina utanför bild. Här skulle produceras tv.

Luttrat förklarade jag för honom att a. Elina ska vara i bild och b. någorlunda spontan tv är bättre tv. Självklart pratar vi inte i munnen på varandra. Kunde inte låta bli att tillägga att vi dessutom var natural borns och skulle bli très fotogenique. I ögonvrån fick jag tummen upp från coachen. Vi var i hamn.

Utan att alls veta resultatet kan jag säga att fotografen såg alldeles väldigt lättad och nöjd ut när han lämnade oss en timme - ish - senare. Flexibilitet är a och o. Nästan så man känner sig medietränad.

Mitt i eftersnacket kom reportern från extra östergötland. Foto är klart mindre tidskrävande än film så på en tre kvart var vi klara. Ständigt lika fascinerad över hur snabbt de når resultat. Artikeln låg färdig för genomläsning bara någon timme senare - och trycks förmodligen redan i nästa nummer.

Tyvärr kommer varken film eller artikel upp på nätet - så det här blir godbitar för mediekonsumerande östgötar only.

Det bästa som finns

Förutom såklart att vara hemma på landet - springa - klubba - sova och alla andra underbara saker. Är att åka tåg.

Sitter just nu uppkopplad på ett fantastiskt krispigt svalt X2000 - stambanan genom Sverige - med macen i knät och sätet bredvid tomt. Naturen är så vacker att det gör ont. För varje sjö sprider sig lyckan ända ner i tårna.

Ännu lyckligare är jag för dagens avsaknad av min annars så totala åksjuka. Så samtidigt som jag glider genom bokstavligt världens vackraste landskap sneglar jag på franska amazon. Om någon genom att se mina typ fyra favoritromaner Mästaren och Margarita Fear and Loathing in Las Vegas Idioten och Hippopotamus kan rekommendera en ny fransk författare skulle jag bli evigt tacksam.

Tågresor är annars mitt perfekta tillfälle att lyssna igenom de mer obskyra mapparna i iTunes. Har haft en stund med skön jazz men gick precis över på underbara Molokos The Time is Now. Kan bli en stund med Mei Wenti! också innan jag slocknar den sköna timmen innan Mjölby. Mjölby som fö kan vara bästa väckarklockan nånsin. Perfekta läget att vakna och styra innan avstigning Linköping.

Reader's Digest from the Per Morberg show

Apropå sköna människor såg jag till min förtjusning en intervju med absoluta favvon Per Morberg i Svenskans söndagsbilaga. Attityd en masse. Känner att det är hög tid för mig att dela med mig av helgens totala humörhöjare. Allt kursivt är citerat. Läs och njut..!

Intervjun ska handla om matprogrammet men journalisten har inte en chans mot den knock-out-verbale tidigare judomästaren. Vid den försiktiga frågan hur programmen blir så bra svarar Per helt enkelt för att jag bestämmer allting och det aldrig är några omtagningar. Haha. Det är vad jag kallar ledarskap. Och hur han går genom kameran. Jag är en dryg och självupptagen typ, som inte är bra på matte, men jag har karisma och språket.

Snart kommer självklara Ödmjuk är mitt mellannamn, säger han ironiskt. Hahaha. Älskar att läsa sånt här. Med fler Per Morbergar hade man vågat vara sig själv lite oftare. Men å andra sidan - om man ser ut som Per kanske man inte behöver vara rädd alls. Jag tycker att jag ser ut som en gangster, typ en kille jag inte vill buffla med i någon gränd.

Den sköna motsägelsefulla tonen löper stabil genom hela artikeln. Just nu är jag bäst i Sverige på att göra tv, säger Per Morberg och tillägger att han egentligen vill göra film i Hollywood och ”inte hålla på med den här skiten”. Eller kanske citatet för dagen Egentligen är jag fullständigt likgiltig för vad folk anser så länge de tycker att jag är genial, haha. Kunde inte sagt det bättre själv. Men känner att jag ligger i lä här.

Själv tycker han tydligen att det är ofattbart att folk tittar på en halvfull kille som dricker vin och vispar lite. Efter att ha läst den här artikeln tror jag inte någon ser det som särskilt ofattbart. Det här är underhållning av rang.

Helt makalöst snyggt

Cred till Susanna Strömquist - alternativt redigeraren - för begreppet streetig ridlook. Vansinnigt snyggt gotta say. Längtar till hösten när jag får damma av pälskrage ridbyxor och skepparkavaj.

Mer kärlek åt folket

Igår hade jag ju som sagt anledning att läsa Sydsvenskan - annars bannlyst hos mig sedan 2004. Läste Rakel Chukris korta notering att Zanyar Adami slutar som chefredaktör för omdiskuterade Gringo.












Bild lånad från SvD.

Enligt Rakel är Zanyar för mycket kärlek och för lite hockey. Fine - jag förstår hennes poäng - miljonområdena är eftersatta to say the very least. Det krävs resurser. Men hon skjuter på fel mål. Resurser kan aldrig komma utan kärlek. Och kärlek kan aldrig försämra läget. Tvärtom har Zanyar på sitt samtidigt så kaxiga som ödmjuka sätt bidragit till en ny syn på miljonbarnen miljonspråket miljonhusen.

Vad Zanyar framförallt har lyckats med är att sticka ut. Han är invandrare samtidigt som han är akademiker samtidigt som han är skön. Visst gillar jag Demirbag men hon är så himla formell. Visst gillar jag Zlatan men han är värsta liraren. Zanyar är på något magiskt vis liksom både och. Funkar lika fint på Gringo med kidsen som i fåtöljen hos Ingela Agardh. Självförtroendet fullkomligt strålar om honom. Liksom kärleken. Får mina föräldrar att lyriskt ringa och be mig slå på tvn eller radion.

Jag säger inte att Gringo är alltigenom perfekt. Däremot tror jag Gringo har en poäng i att det saknas kärlek. Saknas Zanyars. Saknas avslappnade invandrade akademiker som öppet bjuder på sig själva i Sommar - utan du-förstår-inte-det-här-för-du-är-etniskt-svensk-rösten. Inte försöker vara supersvenniga. Inte dissiga. Bara sig själva och den nya sortens svensk. Vet inte hur jag ska förklara det riktigt. Men jag vill kunna åka till Rosish och höra kidsen prata om något annat än fotboll som enda vägen ut. Tror helt klart Zanyar är på rätt spår där.

Lycklig är den som får esset

Foto Jenny Leyman Sydsvenskan

Vaknar med en känsla av att jag skulle kunna vara med i Sydsvenskans söndagsbilaga. Slinker in på Seven Eleven. Letar länge och väl. Nada. Bara en massa bostadsannonser. Tänker drömmande på mitt Svenska Dagblad hemma på hallgolvet och slutar leta.

En kvart senare ringer storebror. Visst är jag med i söndagsbilagan. Långsamt går det upp för mig att Sydsvenskan missat att lägga i söndagsbilagan i alla sina tidningar. Åh. Letar mig runt halva stan för att slutligen hitta ett Pressbyrån där iaf hälften av tidningarna innehåller esset. Så lycka till att leta..!

Men Sydsvenskan överraskade med en superhärlig journalist och väldigt duktig fotograf. Underbart fina foton och en skön text. Nöjd.

Snabba cash

Aight. Minns hur exet redan i november snackade Snabba cash. Dröjde en stund men nu är den läst. Kluven.

De första hundra sidorna ett skämt. En ung etniskt svensk jurist från medelklassen låtsas. Utan minsta koll på varken förort eller öfvre. Vissa ordval sjukt märkliga. Sen när säger en latino "parkförvaltningens nit" eller en maffiaboss "arvedel". Sen när frågar ingen bakgrund. Onödigt oflyt i språket. Visst - korthugget och snabbt - men så odd att man ständigt tappar tråden.

På nåt vis känns boken skriven för att få in - just - snabba cash. Enkel och ytlig - men med rykte om sig att vara creddig och djup. Visst. För att vara enkel och ytlig är den bra - den inflätade intrigen lyfter boken totalt - men haussen beror nog mest på att den saknar konkurrens.

Anyways. Efter typ sidan hundra tar spänningen över. Totalt. Den klassiska flätan - ett kapitel var - är guld. Lite Vargas Llosa fast bättre. Ständigt lämnad med en fråga. Vill hela tiden veta.

Från sida ett tänker jag Mästaren och Margarita. När djävulen kommer till Moskva. Hur en brokig liten skara - djävulen en naken kvinna en svart katt - skakar om hela staden. Ingen förstår vad som händer. Varietéteaterns skandal går igen i JWs shoppingfrossa i London eller Jorges män på Smådalarö. Hur de tror sig. Frestas. Förloras. Det bara måste funka. Som om det nånsin har. Snabba lyckan. Smutsen efteråt. Snabba cash. Kåken.

Grejen med Mästaren och Margarita är att man hela tiden vet att det är djävulen. Man vet att han driver med kommunismen. Bara stash som räknas конце концоф. I Snabba cash finns ingen vacker ideologi att bryta emot. Bara ett svikande samhälle. Ingen är ond eller god. Alla är både mjuka och hårda. Att boken är öppen till sista sidan ger den definitivt en viss charm.

Samtidigt blir jag illa berörd. Frossande i kokain och prostitution är fine om det är brutalt. Eller dealt with. Men det är det inte. Bara en vanlig Jens som tycker det kan vara en lite kul bakgrund. Nothing much.

Precis som när jag såg Lilja 4 Ever blir jag förflyttad tillbaka till min tid i Ryssland. När jag insåg att en helt vanlig nattklubb innefattar striptease koppleri bordell kokain heroin allt. Arton år gammal tittade jag på all denna business fem nätter i veckan. Som på film. Utanför. Skyddad. Stum.

Allteftersom min ryska blev bättre svarade taxichaufförerna - den ultimata informationskällan all times - mer och mer välvilligt på mina frågor. Jag ville veta allt. Övergången från kommunism till hänsynslös råkapitalism. Vilka som hade då - vilka som hade nu. Hur maffian arbetade. Vad som var dealen. Vilka ställen som gällde. Hur jag alltid klarade mig. Informationen var lika spännande som skrämmande.

Men med mina egna bilder på Nadjor och Mrados ständigt på näthinnan har jag svårt att ta det som enkel underhållning. Som en sjyst fond för en tajt intrig. Funkar inte så.

Underbara Jacobs stege

När jag var liten älskade jag Jacob Dahlin. Minns hur fascinerad jag var av hans ryska faiblesse. Lite därför jag var så svag för ryska i gymnasiet. Trillade över SVTs godbitar precis. Öppet arkiv. En hel svit Jacobs stegar att frossa i..!

Här med Diana Ross. You are beautiful and marvelous and I'm the best audience you've ever had. Genialiskt. Kärlek Jacob. Notera lampan stearinljuset palmen - den cremefärgade soffan. Åh.

På sätt och vis ganska underhållande

Först slog det mig att grafiken var sjyst. Sen slog det mig att det var ganska underhållande. Sen tänkte jag att det var skrämmande. Sen såg jag att Ren Min Bao också var blocked och blev misstänksam. Då berättade 一心 för mig att det tafatta kinesiska försöket till blockering i Kina är ett skämt. Folk är inte dumma. Folk har söta små boxar som ger de precis samma access som vi. Måste garva. De är för sköna. Problemet är nog snarare att alla inte har bredband trådlöst och burk.

Det intressanta är snarare att Veckans Affärer i sin Google-skräcken tidigare i sommar skrämde upp sina läsare rejält. Hur Google skapar sin egen värld - nästan som en psykopat. En mörk skugga som ingen kan påverka. Eller hur Aktuellt 21 ikväll gjorde stor sak av just den kinesiska blockeringen. Hur kan de tro att folk inte är smartare än så. Det är skrämmande om något.

Plus att jag under mina år utomlands verkligen har insett hur mycket propaganda vi själva är utsatta för. Okritiskt. Det farliga ligger betydligt närmre än i Kina. Här i Sverige. När det inte är så konkret att en liten söt box hjälper. Om USA går igenom mejlen utan minsta motstånd känns det snarast som action. En stat som visserligen har både tortyr och dödsstraff - men på engelska och med goda hamburgare.

Signering

Me signing Gustavo. Minsann. Hur arrangerat det än ser ut var det faktiskt spontant. Ett hjärta och klassiska E----. Bara så där. Fotografen var vaken helt enkelt. Men fotot på mig och modellen verkar ha blivit ratat som fancy beauty mingel pic. Haha. Piuh.

Träskorna blev oväntat dagens medieälskling

När jag i eftermiddags tittade igenom Sydsvenskan såg jag mastodontreportaget om den nya heta trenden. Spännande. Kittlande. Trenden som slår utomlands men inte i Sverige. Träskotrenden. Exportsiffrorna har uppenbarligen satt igång snacket för Aktuellt 18 hade precis samma Stora Nyhet.


Mina gula sandalträskor fick jag av Elisabeth för lite mer än ett år sen. Alstermo. Längst bak mina klassiska svarta. Och till höger mina favoriter i brun mocka med brunbetsat trä. Båda Skånetoffeln.

Själv har jag haft träskor - tofflor eller tollor - sen jag var liten. Köptes nya varje sommar på Österlen. Liksom nu. Perfekta att festa i - för man blir längre samtidigt som skorna fortfarande är bekväma. Hade ju mina klassiska svarta på min runda i Malmö inatt. Men där var det ingen trend minsann. Många kommentarer och förstulna blickar. Det händer nästan aldrig i Lund. Jag blev till och med erbjuden ett par högklackade skor för att jag skulle känna mig mer bekväm. Men ärligt. Vem känner sig bekväm i ett par högklackade skor mitt på ett housegolv..?

Men åh vad jag blir sugen på målade tofflor när jag ser bilderna i Sydsvenskan. Nästan som ryska sjalar. Blir nog ett par innan jag flyttar till New York. Perfekt till stuprörsjeansen och en vit tee. Less is more.

Helt enkelt en runda i Malmö

Oh my gosh. Vid elvaish igår kväll bestämde vi oss för att gå ut. Det skulle bli fariarunda i Malmö. För mig helt okända marker att utforska. Izakaya Koi var en mjukstart där vi båda kände oss hemma. Faria tyckte jag skulle hooka med nån och vinkade till sig en kille som enligt henne var min stil. Haha. Har skrattat härligt mycket åt det ikväll.


Tillsammans med inte-alls-min-stil men väldigt söte modellen - som bott i New York mind me - gick vi till Skeppsbron. Inser att jag verkligen aldrig aldrig aldrig kan gå ut på vanlig straight klubb. Det måste vara gay house eller student. Annars är jag fett rökt.

Efter en timmes minglande och dansande kom givetvis den obligatoriska fotografen fram. Faria smet medan jag och modellen glatt posade. Vad gör man inte. Sen började jeppen fråga en massa om efterfest och prylar. Om vi var bolagsfolk. Haha. Modellen rörde en historia och vi var precis på väg att lätta när jag råkade få lite attention. Slutade med att jag signerade en Gustavos bringa med min namnteckning. Fotografen fotade brutalt för Sydsvenskan. Killer instinct mannen. Cred. Haha.





Men nu kom höjdpunkten. Äntligen skulle jag till Slitage. Har helt ärligt aldrig varit där och kommer nog aldrig gå tillbaka heller. Vakten blev djupt tagen av dagens skoval. Tofflor har nog aldrig varit mer hett. Haha. Men jag presenterade mig snällt kollade att han hade sin skottsäkra - på Etage vet man visst aldrig - och klev nöjt vidare.

Efter en rejäl dos schlager karaoke rnbshaking och det ofrånkomliga - men ikväll fantastiskt givande - samtalet med en superskön jugoslav - kroat för omväxlings skull - blev det tarre hem till Lund.

Need i say att den delades med två animatörer som glatt plockade med skejtarna på turen. Störtsköna. Och att taxichauffören hette Jesus. Vad annars. Vilken kväll. GUD vad jag har saknat fest...!

Apropå Pride

Avskyr demonstrationståg festivaler och konserter. Pride är som bekant allt i ett och därför min stora inte-åka-till-stockholm-vecka varje år. Däremot älskar jag - över allt annat - drag queens och mitt halva liv som gay. Därför tänkte jag skriva några rader on the subject.















Foto: Björn Larsson Ask för SvD

Idag trillade jag nämligen över en kanske något tråkig - men informativ - krönika om homosexualitet. En Katrine Kielos tar upp intressanta historiska fakta som alla bör känna till. Men när hon sen glider över till den kommersiella aspekten av gayvärlden börjar jag vädra politik.

Att bögar någon gång i mitten av 90-talet plötsligt blev modeindustrins guldkalvar är välkänt. Ofta barnlösa - och därmed quite stashed - utseendefixerade män var helt plötsligt the cry of the day. Men i dagsläget känns kommersialiseringen - trots sin fortsatta existens - väldigt utagerad. Stilla undrar jag vad som är poängen med artikeln. Läser vidare på Katrines egen blogg och ser sambandet mellan avskaffandet av kapitalismen och alltings lösning.

Kommentarerna är läsvärda.

Själv är jag till döden trött på hur kapitalismen får klä skott för allehanda orättvisor. Demokrati och marknadsekonomi är trots sina brister fortfarande det styrelseskick som hittills fungerat allra bäst.

Mina frågor är helt andra. Hur kommer det sig att jag knappt har några öppna vänner i akademiska Lund men en hel drös arbetslösa och låginkomsttagande öppna vänner i Malmö? Blir man arbetslös av att vara gay? Blir man gay av att vara arbetslös? Är det bara arbetslösa gay som festar kanske..? Och varför vågar ingen komma ut i Lund? Jag kan garantera att det är alldeles alldeles ofarligt. Nästan lite effektlöst tråkigt till och med. Kanske det som är poängen. Välkänt är ju det faktum - också nämnt i kommentarerna - att den sk arbetarklassen är betydligt mer konservativ än den sk medelklassen. Kanske därför mer lockande att göra revolt i den förra..?

En annan relevant fråga är hur det kommer sig att alla bögar är så vansinnigt utseendemedvetna medan flatorna är så otroligt not. Har säkert sin förklaring i Katrines resonemang om homosexualiteten som definitionen av det andra. En kvinnlig man och en manlig kvinna ansågs avvikande och alltså homosexuella.

Men lika knivigt som det enligt Katrine är att vara ful fattig och tråkig bög - lika svårt måste jag säga att det är att vara lyxig glamorös och snygg flata. När ska vi bli av med DEN stereotypen? Vem vågar bryta mot flatnormen..? Det är det vi borde prata om.

A fabulous feature

Åh vad jag blir lycklig över customizing. Det kan vara det bästa.

Älskar känslan

Drar på tajtaste skinnjackan, största glajjorna och macen under armen. Håret är galet rufsigt och poden pumpar hårt remixad åttitalssynt. Småspringer förbi tingsrätten i Malmö. Tjockt med poliser. Saktar in och frågar vad som händer. Rättegång för ännu en - för Malmö numera klassisk - släktfejd. Snackar lite snabbt. Kollar av. Drar vidare.

Hoppar in i lilla porschen vid sunkiga Empanada med plastpalmer. Synkar poden i bilen. Basen dunkar och vi drar iväg. Ska på bokbusiness på Nobelvägen. Snackar livets viktiga och känner hur vi äger. Shit asså. Det är verkligen bara för soft ibland.

Morronsoffan

För alla er sweeties som gonade er i sovmorron 06.43 igår morse.

Nästan som ett kinderägg

När vi kom ut från studion bullade vi givetvis upp med kakor i SVTs fikarum. En mycket sympatisk - lite bekant - äldre man började prata kakor med oss. Fantastiskt trevlig. Avslappnad. Skön. Skåning. Visst var det överåklagare Sven-Erik Alhem - som var inbjuden till morronsoffan för att prata hatbrott med Mats Tunehag. Min insats i TV glömdes snart för en hel massa frågor. Haha Matsie var för nervös för att äta kakor medan Sven-Erik var lugnet självt och glatt smakade på medan han snällt besvarade mitt frågebatteri.













Såg delar av debatten på skärmen men pratade mest med superdupersöta sminkösen Ilona - så helt insatt kan jag inte säga att jag var när radarparet kom ut igen. Men det var då det roliga började.

Insåg att jag plötsligt befann mig bokstavligt mitt i hatbrottsdebatten. När vi kom in på Åke Green - som jag ska diskutera med självaste försvararen Percy Bratt på Centrum för Rättvisa om tre veckor - passade jag på att reka Sven-Eriks personliga åsikter i ämnet. Mycket intressant gotta say. Jag som de senaste veckorna varit formgivare - blev helt plötsligt galet mycket jurist. Och fick en ny role model.

Den stora behållningen idag var alltså - något otippat - helt klart kvarten efter sändning. Plus att jag blev alldeles alldeles förälskad i Patrik Peter. Så skön både off och on soffa. Lugn. Intresserad. Soft. Med världens härligaste skratt. Och just den programledaren jag ville ha.

Ibland har man det bara för bra.

Femton minuter

Imorron sitter jag mamma och sis i morronsoffan för att prata kakor. Med tanke på att det är 0645-0700 - ish - kan jag inte annat än skratta.

cred

Ordet cred är mer komplext än man kan tro. I grunden ligger nämligen två ord - credit och credibility. Det första betyder erkännande och det andra trovärdighet. Båda av latinets credere - att tro eller lita på.

Att få cred är att få ett erkännande och kan alltså härledas till credit. Ofta ger man cred till någon som annars skulle hamnat i skymundan. Gärna lite i efterhand. På mer formell svenska skulle man beroende på sammanhanget kunna ge någon beröm lovord eller en eloge.

Cred stavas vanligen med c och kreddig med k. Förmodligen för att det senare har antagit en mer försvenskad form. En kreddig person är trovärdig - credibility - men det kan också slå över och innebära pretto. Därför bör man vara lite försiktig med kreddig så ingen tar illa upp.