Svindlande

Idag hade jag möte med en NGO som UNHCR samarbetar med. Försiktigt försiktigt frågade de mig om jag ville följa med dem till gränsen och besöka internflyktingarna. Varje by besöks varannan vecka för utvärdering och uppföljning.

Eftersom jag känner mig som en vandrande dollarsedel här så svarade jag lika försiktigt att jag gärna ville följa med. På något vis känns det så märkligt att komma hit för att arbeta. Som om jag verkligen skulle kunna sätta mig in i deras situation. Min NGO-kollega blev alldeles överlycklig och tårögd och sa att när hon kommer blir internflyktingarna lugna - men när en utlänning kommer blir de glada. För de tänker att om en utlänning bemödar sig att komma dit för att prata med dem och försöka förstå deras behov - så är de inte bortglömda än.

Själv hade jag kunnat tänka mig en något fientlig reaktion. Där kommer en rik västerlänning och spatserar omkring en stund. Ler lite smått och åker hem igen. Tänk att man kan göra en sån skillnad utan att ens riktigt kunna förstå det själv. För mig är tanken svindlande. Det enda jag gör är att vara här, varmt klädd, rysktalande och positiv. Och så tar jag anteckningar. Inte svårt på något som helst vis.