Falsk marknadsföring

En och annan kan ha uppfattat min blogg som att allt här är alldeles underbart. Nu är det dags att bryta illusionen. Allt är aldrig underbart. Fotot visar den bild många har av New York. Open to anything.

Aight. Nu ska jag berätta om det riktiga New York. Staden som jag redan lärt mig älska har tre stora nackdelar. Sexism rasism och miljöförstöring. Tre fundamentala element i min världsbild.

Under min månad i den här staden har jag inte spenderat en enda dag - eller ens timme - utanför min lägenhet utan att få utstå visslingar och rop. Bilar tutar och stannar. Ut genom fönstret hänger stirrande män. Ärligt. I New York. Män på gatan kommenterar och stirrar. Klär av en med blicken fullständigt. Lika många som jag ber sod off kommer till. Outtömligt. Fruktansvärt. Min enda räddning är glajjorna och så poden på högsta volym. Snart också en cykel.

Om New York är outhärdligt från detta perspektiv är FN om möjligt ännu värre. Kvinnor avbryts på löpande band - män får tala i oändlighet. Kvinnor har på sig för lite kläder - män ser ut som sluskar. Kvinnor trippar blygt förbi - män klär av med blicken. Kvinnor försöker prata aktuella frågor - män avbryter bryskt för att föreslå en tête-à-tête.

Någonstans här undrar jag hur jag ska förhålla mig till allt detta. Visst jag tackar nej till drinken. Men ska jag säga sod off och ha kvar min stolthet. Eller ska jag pedagogiskt börja analysera gender och förändra världen. Eller ska jag lägga min energi på en annan nivå. Ska jag behålla mitt blonda lockiga hår - för det är trots allt så jag ser ut - eller ska jag raka huvudet och ta på mig slips och för stor kostym. Hur jag än gör är jag en förlorare. Och det känns så vansinnigt orättvist. Ryssland fine. Italien visst. KK whatever. Men NYC. FN. Det smärtar.

Nästa issue är oerhört tydlig för mig. Under min uppväxt har mamma och pappa alltid berättat om sina första resor till USA på 60-talet. Det skar i hjärtat när de berättade hur afroamerikanerna behandlades. Mina föräldrar älskar jazz - precis som jag - och jag minns hur jag relaterade till Billie Holiday och Louis Armstrong. Vilken dubbelmoral - de stora artisterna var ju afroamerikaner. Hur kunde man då behandla dem på det sättet. Rosa Parks var min absoluta hjälte och jag har alltid varit så glad att jag fyller år på Rosadagen.

Det första som slog mig när jag kom hit. Är att ingenting har förändrats. Hittills har jag inte sett en enda kaukasian arbeta i en mataffär kiosk restaurang bar metro buss cleaners you name it. Invandrare visst - det kan vara svårt att hitta ett annat jobb i början - men afroamericans born and raised and native speakers. Vem reser sig för en äldre afroamerikansk - eller ännu hellre hispanic - person på bussen. Gick ut för en drink med en afroamerikansk vän. Vi fick kommentarer hela - jag skojar inte - hela kvällen. Folk stirrade verkligen. Det här samhället är så sjukt rasistiskt.

Även att man kan diskutera rasism i Sverige så handlar det ofta om bostadsområde språk socialgrupp - inga ursäkter - men många olika element. Krogdiskrimineringen är tydligast färgpåverkad - men annars är vi vana vid adopterade barn som ställer färgkodningen på ända. Men här. Färg. Basta.

Och såklart. Miljön. Dels att allting stinker. Särskilt när det inte har regnat på ett par veckor. Outhärdligt. Men också det faktum att man ständigt blir pådyvlad sjutton förpackningar - inget någonsin sorterbart - luftkonditionering - tända högenergilampor - bilar - inga cyklar. Inget miljötänk över huvud taget. Nu är jag så vansinnigt trött på att ens försöka. Samlar burkar till ingen nytta. Gosh vad många svenskar det går på en amerikan. Makalöst.

Ovanstående är en sammanfattning av the down sides. Uppmuntrande kommentarer välkomnas. Som alltid.