Äntligen fredag

Trodde aldrig jag skulle säga nåt så banalt. Men ikväll var det faktiskt verkligen äntligen fredag. Har haft grym huvudvärk de senaste dagarna. Något jag skyller på värme mygg och dålig sömn. Tänkte gå raka vägen hem från reppen idag - men så ner i hissen tänkte jag om. Bättre att ta en drink och sen gå hem. Slappna av lite. Det hela slutade givetvis med en helkväll.

Hann inte ens in i the delegates lounge - där det varje fredag serveras drinkar - förrän fransmännen föste ut oss med ett bestämt on y va. Hamnade på första våningen (still FN-huset) för gratis champagne och kinesisk vernissage. En och annan snitt slank ner men det var sparsmakat gotta say. Träffade en italienare som bott i Köpenhamn och Moskva. Oddsen på den. Och sen min första san marines. Stort. Efter en stund träffade jag så en kursare från Lund - som givetvis sett mig i matsalen några gånger. Störtskön. Kände mig helt som hemma när vi bestämde oss för den arabiska festen några trappor upp. Eller hur. Faten var rensade och folket gone.

Ner igen. Och ut. Grand Central - pizza slice på källarplanet och en helt makalös hockeyfrilla. Det fina var att han verkligen var tysk. Sen metron upp till 89 gatan där Guggenheim har första-fredagen-i-varje-månad-goes-club. Trots att vi smet in i halva kön fick vi köa i typ fyrtiofem minuter för att komma in. Värdo. De allra flesta hade droppat av under vägen - och framförallt i kön. Men jag och Madeleine gick lyckligt runt och drack fläderdrinkar och tittade på Richard Prince underbara verk. Åh. Som alltid vill jag bli konstnär.

Musiken var grym men hög så när vi gjort rundlarna upp och ner igen så drog vi vidare. Några högst underhållande telefonsamtal senare bestämde vi träff med Anders på Grand Central och Neil på åttonde gatan. Träffade Anders sa hejdå till Anders. Madeleine åkte hem. Jag till Astoria Place. My gosh. Hamnade på jordens klubbigaste klubb. Som en blandning mellan techno-neon-klubbarna i Moskva 1996 till hård techhouse i Köpenhamn 2005 och så lite rap och reggae på det. Plus en galen myshörna med en vakt med ficklampa. No nastyness. Please. Ah well. Det var Neil - good old från Lundatiden - som tog med mig.

Och så hem genom New York-natten med Claes Roséns Eighties i podden. Även att huvudvärken är kvar - är den rätt chockad över fredagen - och jag nöjd.