White Light Black Rain at the UN

Fördelen med FN är helt klart känslan av att vara i händelsernas centrum. Utan större ansträngning. Träffar representanter från alla länder NGO:s opinionsbildare och inte minst celebrities. Sambandet film filmstjärnor Hollywood och FN klarnar när man tänker Brangelina Clooney even Bono. Annie här på reppen är passionerat intresserad av Afrika och gick lyckligt ovetande på Darfur-filmen. Gosh. Minuter senare befann hon sig meter från Brangelinahysterin.

Aight. Man blir helt ärligt lite blasé när filmvisningarna avlöser varandra - men i måndags bänkade vi oss för White Light Black Rain. Denna HBO-produktion om offren för atombomberna i Japan visades symboliskt i Conference Room 4 - salen för just nedrustningsdebatten. Helt kort så är det en nittio minuter lång dokumentär om de som överlevde och som fortfarande lever. Vad jag inte visste var att de som överlevde behandlades som pestsmittade i det japanska samhället. Eller att tonåringar i Japan idag inte har en aning om vad som hände en solig augustidag 1945.

Efter filmen fick vi möjlighet att ställa frågor till regissören Steven Ogazaki och en av de överlevande - Shigeko Sasamori. Steven var en kärv och mycket tydlig person. Efter ett par frågor så stannade han upp och så sa han att helt ärligt så var det två stater som tryckte på knappen för atombomben. Och faktiskt - i dokumentären skymtar ett land så oerhört övertygat om kejsarens gudomlighet och nationens överlägsenhet. Skrämmande. Lika skrämmande som bilderna på de lyckliga amerikanska journalisterna samma soliga augustidag.

Jag frågade Steven om han hade några tankar kring de senaste årtiondenas mediafokusering på europeiska offer. Personligen uppfattar jag det som att Holocaust har uppmärksammats betydligt mer än atombombens offer. Kanske för att judarna på något vis var de allierades offer. Japanerna var trots allt fienden. Eller att de beror på judarnas starka ställning i det amerikanska samhället - samtidigt som japanerna ständigt har blivit uteslutna. Eller att det beror på den starka extroverta judiska kulturen och den diskreta introverta japanska. Svaret jag fick var: 50-års minnet blev judiskt 60-års-minnet japanskt.

Trodde först att filmvisningen var om Hiroshima. Men det är en annan produktion - minst lika bra - och otroligt sevärd. I diskussionen sa Steven att många filmer fokuserar på just den soliga dagen - tefrukost i kimono - lugn och ro. Alldeles säkert syftandes på Hiroshima. Men den bilden är enligt Steven helt felaktig. Landet var i krig. Och alla var smärtsamt medvetna om detta. Dessutom ett krig som - trots kejsarens övertygande tal om seger - var självklart förlorat. Minsta barn visste det. Intressant att få den bilden. Det gör atombomberna - om möjligt - ännu mer oförsvarbara. Och amerikanska.