En dåres försvarstal

I torsdags fick jag ett fantastiskt meddelande på facebook. Givetvis bad jag författaren om lov att publicera raderna. Läs min vän Jonatans mycket personliga och varma perception of New York.

När man har blivit inbjuden som gästbloggare måste man på något sätt särskilja sig från moderbloggaren. Av denna anledning kommer nedanstående inlägg inte att ta upp de faktiska U-landsproblem som New York tampas med, (ingen mobiltäckning i tunnelbanan, ingen aircon på perrongerna, sopor, råttor, illasmakande vatten etc.) utan istället både icke förvånande och oradikalt (lite som en punkare med ett överkryssat hakkors på skinnjackan) beskriva en sammansättning av snapshots från världens enda stad.

Innan jag inleder detta vill jag dock understryka att jag och Elina förmodligen i stort har samma syn på NY. Det är lite som ett förhållande. När man är i det kan man störa sig på småsaker och när man lämnat det glorifierar man de svunna tider man haft tillsammans.

Min egen tid i staden var en fantastiskt social period. Samtidigt är mina vackraste minnen främst från soliga höstsöndagar då jag ensam strosade runt bland brunstenshus och raka avenyer som försvinner i smoggen ned mot Downtown. Hade jag tur inleddes dessa dagar med en brunch på det lantliga la pain quotidien på 100 Grand street där snyggt höstklädda New York-bor hängt av sina kavajer och halsdukar över de rustika stolarna och slagit sig ned med en bakers basket vid de långa ekborden.

Back to black med Amy Winhouse fyllde ipoden i den klara skarpa höstluften när stegen därefter förde en mot Bleecker street. Musiken avbröts av en tant som bad mig hjälpa till att bära ett par bord som skulle fylla grannskapets marknad på en tvärgata. De hemlösa katterna väntade i sina burar vid bordens slutdestination. Bredvid hängde en klänning i rosa tyll. Den liknade de glasyröverströdda cup cakes vilka kunde köpas på Magnolia Bakery ett kvarter längre fram. När Soho övergått i Greenwich möttes jag av en farmers market där bönder från gårdar runt om i New York state bjöd ut sina färgglada grödor, men kanske framförallt erbjöd varm äppelcider att ta som sällskap på sin fortsatta promenad norrut.

Slutligen kom jag fram till den dagens mål: Barnes and Nobels på Union Square. Två rulltrappor upp tillbringade jag timmar i det vackra caféet som dekorerades av stora målningar av desto större författare. Likt många andra plockade jag en hög av de blanka tidsskrifter som stod uppradade till försäljning. Som svensk förvånade man sig över att det var helt ok att sitta och läsa dessa i timtal. När hungern tillsammans med ensamheten trängde sig på tog jag tåget under east river för en hemlagad måltid i ett fantastiskt williamsburgsloft. Vardagen närmade sig och dagen slutade som så många gånger tidigare med en tur genom Lincolntunneln och upp mot höjden i West New York med dess fantastiska utsikt över Manhattans blinkande ljus.

Samma silhuett såg jag min sista dag i staden då jag efter ett halvår tog farväl, slängde upp mina väskor på den lilla vita bussen man var tvungen att vinka till sig och tryckte näsan mot fönstret. Sentimental som jag är minns jag att jag då nynnade på en gammal REM-låt; Leaving New York, never easy I saw the light fading out.

På tisdag får jag återigen återse min kärlek.

Jonatan Bergström Jürisoo
.