Väletablerad hisskultur

I denna skyskrapestad är hisskulturen väletablerad. När man går in i hissen nickar man och hälsar på samtliga. Om det är en färd med många stopp - dvs många människor - börjar man småprata lite när det blir rörelse. Eller om det tvärtom är få i hissen så börjar man prata eftersom det lätt blir lite tryckt stämning annars. När man kliver ur hissen önskar man en god dag eller om det är lunchtid - bon apetit.

I vårt hus finns en hel del delegationer - så snart någon har tryckt på våningsknappen vet man vem som är francophone eller anglosax eller för den delen svensk. Eftersom man gärna bjuder på sina språkkunskaper säger man följaktligen bon journée eller bon soir på våning 44 och ha en trevlig dag på våning 45. Nästan aldrig fördjupar man sig. Vid ett fåtal tillfällen - särskilt om man är ovanligt tidig eller ovanligt sen - så får man några extra meningsutbyten.

I morse gled jag vant in i hissen precis innan dörrarna slog igen. En diplomat till våning 44 - dvs francophone - var med på resan. Samt en medelålders afroamerikansk vaktmästare slash bud. Francophonen nickade till mig och sa goodmorning medan den lite äldre mannen tittade rakt fram. På nåt hierarkiskt-amerikanskt märkligt vis brukar inte vaktmästare prata med tjänstemän. Hissen stannade - följaktligen - på våning 44 och jag sa - följaktligen - bon journée. Dörrarna slog igen och hissen åkte de resterande två våningarna till reppen.

Plötsligt inser jag att min medpassagerare stirrar på mig. På min för dagen svarta kostym röda basker grå prydliga halsduk och mycket strama svarta knomoväska. Väntar. Så säger han med otroligt djup hes jazzig röst - with a black hat you would have been secret service. Jag vänder mig förvånat om. Fantastiskt otippat.

Så finner jag mig. Och svarar - well maybe I’m under cover. Det blir tyst. Dålig lundensisk humor at its best. Han tittar och tittar till och utbrister OH lika hest jazzigt. Och när dörrarna öppnas och jag glider ut börjar han gapskratta. Ett underbart bullrande skratt som verkligen gjorde min dag. Alla dessa ständiga kommentarer driver mig till vansinne. Men en och annan är faktiskt ändå rätt underhållande.