Min sista kväll i Skåne innan NY packade jag in alla mina väskor i en taxi till Malmö. Taxichauffören var löjligt kärv och jag var ledsen över att lämna mitt älskade Lund. I hällande spöregn åkte vi tysta ut på Dalbyvägen och så motorvägen mot Malmö. Nånstans där började vi trots allt prata med varandra. Det visade sig att han var tryckare så vi hade en hel del gemensamt. När vi svängde in på Lundavägen i Malmö berättade han för mig att han hade varit barnsoldat i Libanon. Hans berättelse den där regniga mörka söndagskvällen gjorde ett djupt intryck på mig - tänker ofta på vad han berättade.
Idag hade vi plenary på rapporten om just barn och väpnad konflikt. Talare var bland annat otroligt starka Radhika Coomaraswamy som länge varit en ledande profil inom mänskliga rättigheter. Nu som Special Representative of the Secretary-General for Children and Armed Conflict. Titta bara på hennes resume.
Ms. Coomaraswamy is a graduate of the United Nations International School in New York. She received her B.A. from Yale University, J.D. from Columbia University, an LLM from Harvard University and honorary PhDs from Amherst College, the University of Edinburgh and the University of Essex.
Gosh.
Så i typ femton minuter stannade hela tredje kommittén upp och bara lyssnade. Efter alla dessa tal och statements och vackra omskrivningar av eländiga verkligheter var Radhika Coomaraswamy så otroligt uppfriskande. Det gav energi. Vilja. Mod.
Efter Radhika talade Ishmael Beah om sina erfarenheter från kriget i Sierra Leone. Efter att ha sett sina föräldrar och bröder dödas blev han själv barnsoldat. I tre år. Nu är han närmare 30 och otroligt verbal. Eller articulate som min Schweiziska kollega uttryckte sig. Lugnt förklarade han att om vi blundade för barnsoldaterna skulle vi snart få dem som presidenter. Och lika lugnt förklarade han att vi inte vill ha dem som presidenter. Inte om de inte fått hjälp.
Ishmael fick själv hjälp och gick ut skolan i New York. I en intervju kommer en short version av inledningen till hans bok.
New York City 1998:
Your high school friends beginning to suspect that you haven’t told them the the full story of your life. They ask you why you left – you say there was a war. Did you witness any fighting – everyone did. You saw people running around with guns shooting – and you said all the time. They said cool and you smiled a little. They said you should tell us about it some time and you said – yes. Sometime.
Om Radhikas tal var uppfordrande var Ishmaels tal av en annan värld. Att lyssna på denna otroligt vackra begåvade lugna säkra person och veta vad han har gått igenom fick liksom världen att stanna. Jag kände mig otroligt liten samtidigt som jag ville genomföra vartenda ord i den där rapporten. Hoppas verkligen att delegaterna kände likadant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar