Glajjor hoj och skinnpaj

Min stora passion är att cykla. Just love it. New Yorkers som inte cyklar säger att det är livsfarligt. Men de har ingen aning om vad de pratar om. Helt ärligt så kommer jag aldrig någonsin igen cykla tvärs igenom Stockholm en fredag em vid fem. Men att cykla här - med rutinerade taxichaufförer - är en piece of cake. Möjligtvis att detta eviga dörröppnande presents some dangers. Men that's it.

Någon slags dödslängtan kanske jag hade när jag på Second Avenue såg en liten lucka och kastade mig emellan två bilar för att svänga vänster genom fyra körfält. Men jag hade faktiskt på långt håll noterat ett litet vägarbete som möjliggjorde min chansning.

Cykeln är visserligen något liten men jag insåg att man inte hittar en perfekt billig cykel i den här stan. Marknaden är liksom inte riktigt som i Lund. Än iaf. Men notera hur exakt min mac book pro passar i cykelkorgen. Magiskt.

Samtidigt känns det som att man trots allt gör lite skillnad. Någon måste börja. Visst är vägarna fulla av hål. Visst är det tajt på vissa ställen. Men samtidigt är det en stor del av charmen. Hitta luckorna. För att inte tala om den skräckförtjusta blicken när man berättar att man faktiskt cyklat till kontoret. Det krävs trots allt att någon visar att det går. Och att det är roligt. Grymt roligt.

I Peking köpte jag cykel för att det helt enkelt var ett must. I Florens köpte jag cykel för att losa alla dreglande italienska män. Här har jag cykel för att jag älskar det. Precis som i Lund.