Mina tankar går till Francis

Nyheten om Francis Ford Coppolas stulna dator kastar mig tre veckor tillbaka i tiden. Den sugande obehagskänslan i magen när jag ser det tomma skrivbordet. Ett alldeles orimligt sista hopp att någon har skojat med mig. Insikten och den totala chocken samtidigt som jag springer ner till mamma i köket och passerar pappa på vägen.

Exakt denna chock har kommit en gång tidigare. För sex år sen befann jag mig av en total slump på ungefär samma ställe. Tyckte att jag hörde ösregn men visste att det var 30 grader och sol. Tittade tvivlande ut genom fönstret. Den sugande obehagskänslan i magen när jag mot den klarblåa himlen ser vår snustorra körbana i full låga. Bara ett par meter från lagården som i sin tur är sammanbyggd med ytterligare fyra hus. Brandmännen var mållösa när de kom. Vi fyra personer hade lyckats släcka elden med elva brandsläckare trädgårdsslang och hinkar fyllda med vatten. De sa att en körbana i princip innebär att det är kört för hela gården. Det går rakt över till lagårdens höskulle och övertänder på sekunder.

För mig tog det något år att verkligen återhämta mig psykiskt från tanken på att större delen av vår gård varit sekunder från att bara försvinna. Visserligen hade jag ont i lungor och hals och fick inflammation i lederna efteråt. Men samtidigt var jag vältränad och visste var allt fanns. Hämtade släckare efter släckare. Styrde upp trädgårdsslangen. Jag kunde rent praktiskt göra något. Med datorn var det helt annorlunda.

Såväl denna som förra gången fick jag svår ångest. Mardrömmar. För sex år sedan brann allt. Allt. I varenda dröm. Och att pappa som heroiskt valde att springa över den brinnande körbanan överlevde - var helt otroligt. Och gav ännu fler mardrömmar. Den här gången handlar drömmarna om att allt försvinner. Det rinner ur mina händer. Som kvicksilver. Inget finns kvar. Ingen. Bara jag och mina tankar kunskaper intellekt. För nu vet jag att jag är det enda jag har.

Just en stöld har så många bottnar. Att någon får tillgång till mina tankar mina idéer mina skisser mina anteckningar. Allt. Det är så privat och så intimt. Ingen annan skulle få tillgång till min dator. Jag bär den med mig jämt - jag har den [alla nätter utom denna] vid sängen när jag sover. Medan insikten om allt som skulle kunna läggas ut på nätet - om mig om vänner censurerade foton - sakta sjönk in mellan tårarna så kom nästa tanke. Alla mina fina sms som jag sparat. Msn med pojkvän. Favoriterna i Firefox för uppstatsskrivande - bloggen - vänners hemsidor. Favoriter som inte legat särskilt högt på den säkringslistan där istället bok prioriterats.

När även detta sjunker in kommer nästa känsla som ett slag i magen. Någon har tagit sig in i vårt hus - letat runt bland våra saker - valt ut just in mac kamera laddare smått och gott. Snyggt packat in datorn i väskan. Och helt lugnt bara traskat därifrån. Med ett leende. Helt skrupellöst. Vad är det som säger att personen inte kommer tillbaka. Tar ett annat rum. Går in till sovrummet. Tar fram ett vapen. Mardrömmarna första veckan i New York var fruktansvärda.

Grejen är den att vi låser så noga. Någon är alltid hemma. Har alltid husvakt om vi är borta. Har spökbelysning som tänds när minsta katt kilar förbi. Som jag avskytt den belysningen - kan aldrig njuta av det kompakta mörkret. Allt. Och ändå. Ett obevakat ögonblick. Ledsen att säga det men varken allemansrätt globalisering eller transparens känns särskilt viktigt längre. Om stadsborna vill se landet måste de tyvärr köpa biljett i framtiden. Om utlänningar stannar över måste de visa pass. För det första jag gör när jag flyttar hem. Det är att sätta upp staket och övervakningskameror. Plus en fet hund.

Vilket osökt föranleder en äganderättsdiskussion som jag väljer att återkomma till längre fram. Någon kan tycka att jag är bortskämd med min dyra mac. Någon kan tycka att jag tar min mac alldeles väldigt personligt. Någon kan tycka att vi som bor så stort och fint borde dela med oss. Mina svar är givna. Min mac har betalats med ett stort antal IT-timmar på support. Men franförallt. Min mac är inte pengar. Min mac är mitt liv. Och visst - vår gård är superfin. Men säg den som liksom mina föräldrar skulle ha satsat hela sitt liv och alla sina pengar på en gård. Livet är bra himla orättvist.

New York Live

Texten har genomgått viss redigering sedan nattens eskapader. Ingen censur - bara vissa otroligt nödvändiga förtydliganden. Yours truly.
Aight. Ännu en förlorad råtta. Att de kan springa så himla snabbt. Alldeles ogenerade flyter de över gatorna. Det värsta var nog när jag och Madeleine hindrade oss i steget. Bara centimeter framför våra fötter sprang en stor fet - vilt chansande - råtta. Ingen respekt whatsoever. Vad är det som säger att vi inte är värsta exterminatorsarna. Hur som helst. Mina kamerafingrar är inte snabba nog. Så det råttlösa fotot får publiceras i väntan på bättre vyer.

Kan fö meddela att jag bloggar detta live från New Yorks gator. Närmare bstämt Broadway and 14 st - precis framför en NYPD-van. Klockan är 03.51. Folk tittar väldigt konstigt på mig när jag fotar en polisbil - notera även den lilla i bakgrunden. Tar anteckningar i svart powersuit ribbat vitt apparel-linne stort lockigt hår och gigantiska neonrosa örhängen. Märkligt. Man tycker ju ändå på nåt vis att i New York - där får man äntligen vara annorlunda. Ah well. Jag fick inga bestående fysiska men iaf.

I handen har jag fö dagens andra hamburgare. Den första inhandlades vid den - i svenska diplomatkretsar så välkända - vagnen. Den var nog faktiskt det godaste idag. OCH kan jag meddela - inte ens McDonalds i New York har den goda smaken att leverera milkshake på natten. Morr. Håller med om att det är falsk marknadsföring. Snart bojkott..!

Och så här ser mina hoods ut mitt i natten. Lite ruffigt kanske kan tyckas. Men ikväll har jag fått en otroligt lyxig guidad rundtur på finare Manhattan. Av Trey - som när han hörde att jag slutade jobba 22.00 och kom direkt från generalförsamlingen i min suit - själv bytte till kostym. DET är vad jag kallar klass.

Först gick vi till en classy hotellbar med tillhörande intressant amerikansk människostudie. Amerikanska män klär ner sig på allt utom skorna - eftersom det finns vissa skokrav för att komma in - vilket ger upphov till väldigt fascinerande klädkombinationer. En av Treys kompisar såg fö totalt ghetto ut - värsta sköna gangstastilen - och visade sig vara a stock broker. Ändlöst underhållande. Sen gick vi vidare till house-loungen Nikki som hade en hel massa svensk house - men ganska outdated med europeiska mått mätt.

Och slutligen ett ställe jag glömt namnet på där det var gay i källaren och hiphop en trappa upp. My gosh. Att se dessa människor mingla var mer än märkligt - det var både gripande och lätt surrealistiskt. Gangstarapparna med breda kepor och svart strumpa på huvudet kilade runt benen på flera meter långa transor på rullskridskor och platåskor. Underbart.

Mycket politik just nu

Plötsligt känns det som att allt är politik. När vi skulle ta en drink i fredags kväll hamnade vi på en superfin liten afghansk bar - givetvis med detta klassiska motiv inramat i guldram. Om möjligt ännu vackrare så. Bredvid oss satt tre underbara J-Los från New York med urpsrung Saint Lucia och Dominikanska Republiken. Isbrytaren var om alla från Sverige såg ut som jag - typ lång och blond - och sen var samtalsämnet tydligen givet. Skattepolitik. I kanske en kvart. Innan vi fick styra över på väsentligheterna - nämligen vilka klubbar vi skulle gå till. Quite fascinating tho.

Lovar att skriva om konst och fest snart - för i helgen ska jag på New York Art Book Fair där en gammal vän till mig ställer ut - och sen förhoppningsvis some decent klubbing med incoming friends.

En inspirerande personlighet

Läs denna härliga beskrivning av Aung San Suu Kyi. Det är inte utan att man blir inspirerad att förändra världen. Som om jag nu behöver additional inspiration. Men ändå.

Ibland känns det som att ju mer byråkrati och kritik jag hamnar i - ju mer övertygad blir jag om att jag kommer att göra skillnad. Enorm skillnad. Ge mig bara lite tid. Att jag läste om Suu Kyi innan jag gick hem från kontoret idag vände verkligen mitt humör. Suu Kyi och Don't Stop Me Now - som fick följa mig hela vägen hem till min blå dörr. Till fots genom halva Manhattan. Kärlek.

Tyvärr blev Suu Kyi arresterad igår kväll. Återkommer i frågan.

Liten FN-skola

FN är faktiskt inte så himla tokigt. Men jag vet att hemsidan kan kännas alldeles intimidating till en början. Tänkte därför guida er rakt in i hetluften. Denna vecka kan man nämligen följa hela världens alla presidenter och statschefer på FN:s egen TV. Deras anföranden i Generalförsamlingen analyseras noga och skickas hem till samtliga länders respektive utrikesdepartement. Talen finns även nedskrivna - för den som vill botanisera vidare.














Den i särklass mest omdiskuterade ledaren detta år är Irans president Ahmadinejad. I måndags var han inbjuden till Columbia University för en föreläsning och därpå följande frågestund. Givetvis har inbjudan blivit väldigt kritiserad - men med tanke på att den avslutar ett helt års fokus på Iran och dessutom har regimkritiker på plats i debatten - tycker jag att det är ett utmärkt initiativ. Det är ju precis så demokrati faktiskt går till.

Titta gärna på det extremt långa och extremt repetitiva talet och här en bitvis farsartad presskonferens - alldeles särskilt när en person presenterar sig som an american citizen och presidenten får en skrattattack. Den som vill se Sudan skratta hysteriskt kan istället se Bush tal några timmar tidigare. Talen läggs upp efterhand som de hålls. Ryssland kommer först på fredag.


Och för att referera till Bush refererade Bush till UDHR - den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna - en hel himla massa. Noterar hur han riktigt smakar på orden [här kom förklaringen] - och konstpausar lite varje gång. Vilket är lite underhållande för den som är insatt i amerikansk inrikespolitik. Demokraterna skriver under och ratificerar dokument om mänskliga rättigheter - medan republikanerna ignorerar dem. Men man ska inte låta sig duperas - det luktar antiterroristisk propaganda lång väg. Framförallt hänvisade Bush till de ekonomiska kulturella och sociala rättigheterna - som sällan hamnar i konservativt fokus. Mycket underhållande. Ska hålla utkik efter en analys.

Annars är de viktiga FN-sidorna helt klart Dag Hammarskjölds bibliotek, Sveriges arbete inom FN, de olika dokumenten om mänskliga rättigheter och så givetvis the main bodies.

Raoul Wallenberg Walk i bilder

Utanför reppen nere på Dag Hammarskjöld Plaza pågår denna vecka ständiga demonstrationer i samband med klimattoppmötet och Generalförsamlingens öppnande. Inte minst iranierna har demonstrerat outtröttligt i flera dagar. Ända sedan jag gick på gymnasiet och tillsammans med Shiva skrev en uppsats om iranska revolutionen - har jag verkligen fascinerats av Iran. Detta vackra land med fantastiskt inspirerande litteratur och underbara intellektuella akademiker - med en stark och engagerad oppositionsregering i exil. Men fortfarande en skrämmande diktatur. Paradoxalt minst sagt.


Passerar demonstranterna och går vidare mot FN-skrapan. Har tidigare nämnt min vackra lugna fina Raoul Wallenberg Walk. Titta på skillnaden. Fotona är tagna på nästan exakt samma ställe. Mediauppbådet är enormt. Liksom säkerhetspådraget. Poliser i klungor precis överallt. Mot eftermiddagen skrattande och glada. Mumsandes kaffe och bagels. Lite gemytligt. Nästan förrädiskt.


Notera de feta vägspärrarna. Nödvändiga för att hålla trafiken off och säkerheten på. Det första som mötte mig när jag klev ut från Grand Central Station imorse var en alldeles tom aveny. Är aldrig tomt på en gata i New York - och mycket riktigt. Snart kom en hel karavan med polisbilar svarta pikébussar och limos. Ögonblicket flyttade mig nästan exakt tio år tillbaka i tiden. I Ryssland kom det dagligen breda långa karavaner med svartfönstrade bilar och tjutande siréner. Lika ofta någon politiker som oligark som maffia. Om det nu är någon skillnad.


Med dagens klimattoppmöte kan jag ärligt säga att det är fascinerande att vara så nära händelsernas centrum. Att befinna sig bara några hundra meter från samtliga presidenter och statsministrar i hela världen. Även att vi inte får träffa dem känns det något overkligt att med FN-passet lugnt glida förbi samtliga poliser - vakter - säkerhetsspärrar - turister - journalister.


Plötsligt blir det alldeles tyst. Inne på området finns bara blanka svarta bilar och en mängd polisbilar och ambulanser. Larmet har helt tystnat. Jag befinner mig mitt inne i stormens öga. Med en overklig dimmig känsla tittar jag bort mot journalisterna och vägspärrarna och vakterna och tänker att det är märkligt att det ska behövas.






















Ovanför huvudet cirklar ständigt polishelikoptrar. Just den här stod still och hovrade precis framför FN-huset. Fantastiskt vackert. Men samtidigt. Ju fler poliser och helikoptrar jag ser - ju skörare blir jag. Med detta säkerhetspådrag finns det helt klart en hotbild. Men det finns inga helikoptrar i världen som skyddar mot terrorism. Det enda som hjälper är samtal och förtroende. Och det saknas verkligen idag.

Tribute till Östgöta nation

Ett helt kvarter längs Houston Street - som fö gett upphov till Soho - south of Houston St. - hade följande info på trottoaren. Visserligen lite utdaterat - men still. Oh gees in the heart of Manhattan.

Du-reformens bevarande

Intressant att läsa om niandet i svenskan idag. Jag blir ofta väldigt upprörd över unga personers niande och överdrivna artighet som inte alls visar på klass och uppfostran utan många gånger bara på ren och skär okunskap. Ska man nia enligt det klassiska sättet - ska man också vara medveten om titlar och positioner. Vilken person man presenterar först. En högre chef före en lägre före en... Galenskap. Vem vill ha tillbaka ett sånt system. Att vi duar varandra i Sverige är helt fantastiskt. Tala om att ha lika möjligheter och lika värde.

En annan aspekt som Viveka Adelswärd tar upp i sin artikel är andra språks inflytande. Och måste säga att jag blir galen på att lära mig flera språk i språket. Igår var jag på UNITAR-utbildning på FN. Pratade svenska med min kollega och engelska med western and others. Bytte glatt över till en stunds chatting på ryska med en fellow intern. Inga konstigheter. Så råkade jag mingla förbi schweizarna och hamnade istället på franska. Den ene var äldre och alltså vous medan den andre var fellow intern och alltså tu. Fick verkligen hålla tungan rätt i mun. Det är lätt hänt att slinta när man ska växla i en och samma konversation.

Så plötsligt säger den äldre schweizaren en francais att han pratar italienska. Tänkte snabbt fråga ah pratar du italienska - när allt blev blankt. Tu parli italiano - visst - men vad hette det nu för ni. Först när jag gick ut genom dörren. Såklart. Parlate. Visst kan det vara svårt att växla mellan språk. Men det svåraste är ändå att växla mellan nivåerna i språket. Så himla glad att svenskan - både kulturellt och språkligt - valt att lämna detta hierarkiska och bakåsträvande niande.

The Daily Raoul Wallenberg Walk

Svenska reppen ligger på 47e gatan - mycket passande vid Dag Hammarskjöld Plaza - medan FN ligger ett stenkast därifrån på typ 44e gatan. Eftersom de allra flesta internationella möten är just i FN-byggnaden - glider vi emellan flera gånger per dag. Härligt att få lite luft emellanåt. Och komma ner på marken. Fotot är taget precis mittemellan och trots viss målarfärg kan man på skylten skönja the Raoul Wallenberg Walk vi tar varje dag. Känns som hemma. Dag och Raoul.

Carl Bildt for President

Eller ja. Just det. Utrikesminister. Vilket iofs verkar mycket roligare. Den som - liksom jag - gillar bloggen bör gå in och posta en röst.

中 国 成 市 aka China Town

Kommer ut från vår blå kitschiga dörr med röda detaljer och lyktor. East Village i ett nötskal. Hänger lite med los españolos som alltid sitter på trappen. Sköna. Inget för sig om dagarna. Glider genom ett gäng gangstas med exakt det språk man själv försöker trolla fram. Känner mig lite som killen i Office Space. Vidare ner genom Little Italy. Tänker dåg cåffee såpranos. Ni vet. Precis när man kommit in i lunken - känner pistolen - kineser och kinesiska all over. Mitt leende över hela ansiktet. 你 好。你 是 中 国 人 吗？ 是。多 少？ 很 好 的。 我 买 了。再 见。Notera även på fotona att alla verkligen ÄR kineser. Amazing.


Inte mindre än fem pasjminasjalar inhandlades. 不 太 贵。Eftersom så mycket handlar om AC kommer sjalarna väl till pass. Rosa rosa limegrön beige och grå. Tre enfärgade två mönstrade. Alldeles lagom.



Hann dessutom bli klassiskt åthutad när jag fotade det jag såklart inte fick. Kände mig precis som hemma. 在 中国。 Leveransen dokumenterad ovan. Tom vanen har tecken. Inget lämnas åt slumpen. Nedan ett av högkvarteren där varorna lämnas och lagras. Verkligen baksidan av shoppingen. Highly unglamourous and thus exciting.

Utopia inom räckhåll

När jag fortfarande var ung naiv och visionär valde jag att skriva en alldeles världsomvälvande uppsats på Centrum för genusvetenskap i Lund. Övertygad om vägen till Utopia lade jag ner hela min själ. Har nog aldrig blivit så illa behandlad på en institution. Kalla handen hela vägen och vansinnigt orättvist betyg. Vi var två som redovisade uppsats samtidigt. Den andra uppsatsen var under all kritik. Magiskt dålig svenska. Ingen metod whatsoever. Men uppsatsen låg helt i linje med Centrum för genus - och blev därmed upphöjd till skyarna. Hon skrev om kvinnlig omskärelse i Afrika. Jag om barnuppfostran i Gävle.

Nu är jag fortfarande ung - knappast naiv - men hundra gånger mer visionär. Det finns inte längre ett uns tvivel i min kropp. Barnuppfostran is da shit man. Vare sig det är i Gävle eller Afrika. Det är där vi måste börja. Visst är kvinnlig omskärelse alldeles fruktansvärt. Men barnen är nyckeln. I höst ska FN behandla frågan om barnaga. Ska bli intressant att se vilka länder som kan tänkas sluta upp kring ett förbud. Bara en sån sak. Förbjudet i Sverige sen 1979. Känns hur sent som helst. Men ändå först.

Varför jag skriver om detta är att Svenskans Idag-serie handlar om just barnuppfostran. Tittmyran 10 år senare. Hur det gick för de otroligt omdiskuterade barnen. Pojkarna som skulle lära sig prata. Flickorna säga ifrån. Åh så sunda de verkar nu. Precis så som jag förutspådde i min uppsats. Gosh. Hur kan man se barnuppfostran som ytligt. Som borgerligt. När det är så otroligt avgörande. Hoppas innerligt att Centrum för genusvetenskap har hunnit ifatt verkligheten.

PPG

Åh. Världens bästa förkortning levererades precis just nu av Madeleine. PPG. Pris per gång. Berättade om min perfekta balklänning. Tajt svart sammetsklänning i sjöjungfrumodell med strasspärlor. Dyr som katten. Och alldeles underbar. Töjer sig och tajtar sig precis när och där det behövs. Använde den på samtliga baler som Q. Kanske en tio stycken. Prisvärd kanske någon skulle säga. PPG sa Madeleine. Check.

Äntligen äntligen äntligen...

Äntligen har jag lyckats ta mig ur lägenheten. Trodde knappt det skulle hända. Har sen i måndags legat djupt nerbäddad med min fina fina mac och tittat på TV-serier med huvudet dunkande av jetlag. Nästa gång jag reser så långt som en meter ska jag ha minst en veckas semester som buffert. Med room service.

Med darrande steg har jag idag rört mig i en magisk triangel. Fika i West Village med fellow interns. Strolling shopping and serious picture taking alldeles ensam i China Town. Hem till East för lite Ipren vila och meditation. Så slutligen middag i West Village och walk hem till East.

Notera de vackra stolta fina röda trycken på samtliga påsar när man handlar här. Notera även den svarta lätt sanitetsliknande påsen man får i mataffären. Min grafiska näsa fullkomligen älskar detta och givetvis var jag tvungen att föreviga dessa vackra förpackningsprodukter. Innehållet är fem pasjminasjalar en cola en juice och en - såklart - bagel. Notera slutligen vårt fina parkettgolv.

Bokens dag på Skillinge teater

Foto lånat från Kinna.
För den som befinner sig i krokarna av Skillinge idag så presenterar mamma I mormors berså på Bokens dag. Bara att kila förbi och kika. Finns även en hel del andra spännande böcker. Mest om trädgård konst och mat. Dessutom en slutsåld debatt efteråt.

Storasyster har fått upp tempot igen

Foto lånat från Kinna
Kanske är det jag som är dålig på att uppdatera mig men tycker att storasyster haft lite temposvackor i augusti. Därför hon så snällt länkat till mig. Men nu har hon fått upp lite anda igen. För den som inte - mot all förmodan - vet det redan så är storasyster matbloggare. Gårdagens pastarecept är så enkelt att tom jag kan göra det. Andra recept är spaltmeter och hur avancerade som helst. Bra blandning.

Läs om hennes - av kommentarerna att döma - mycket uppskattade bokhämtarkväll. Lite humor är att Kinna lägger upp fantastiskt vackra förebilder och Ragazze precis lika vackra efterbilder.

Härlig morgonläsning

Slog upp min digitala svenska till frukosten precis. Hade ingen aning om att Mormors bageri var så exotiskt. Ägarna är från Iran och Irak. Hur otippat är inte det - att de har ett konditori. Brukar alltid sukta lite utanför fönstren men går sällan in. Saknar fåtöljkänslan. Men nu är jag taggad på Karlsbadergifflarna i januari.

Roligt att läsa deras minnen av mormors bak. Framförallt surdegsbrödet. Och hur någon av dem är helt engagerad i familjens bageribusiness utan att ens gilla kakor särskilt mycket. Intressant att se hur mycket man har gemensamt. Alltså jo jag älskar kakor - men jag är inte så bra på att baka dem.

Heroes

För den som inte vet hur jetlag känns kan jag sammanfatta det i ett ord - illamående. Som vägrar gå över. Det värsta är att man dessutom måste vara vaken hela dagen - för att det ska gå över - och försöka sova hela natten. Att vara vaken illamående och sysslolös är inte det lättaste. Eller att sova i tryckande värme med skrikande grannar.

Min lilla lättnad är att jag knäckt en sådär tio avsnitt av Heroes. Och jag är fast. Det enda jobbiga är att alla har sån huvudvärk hela tiden. Gosh vad det får mig att känna efter.

The plot lite kort. Ett antal människor i världen besitter övernaturliga talanger. Använda på rätt sätt är de tillgång och underhållning - på fel sätt jordens undergång. Eller iaf en liten atombomb i New York. En indisk forskare är talangerna på spåren. Men fler vill åt dessa personer... Okej ni förstår. Spänningen stiger by the second.

Det astonishingly coola är att handlingen hela tiden vilar på en serietidning. Riktigt förtjust. Allt blir mycket mer effektfullt på nåt vis. Samtidigt som det känns lite som nördarnas revansch. Ännu mer förtjust. Eller vad sägs om citatet You've gotta embrace your inner freak. Hahaha. Kan se manusförfattarna framför mig.

Andra lätt underhållande detaljer - som att Mohinder ser ut som en någorlunda ung Michael Jackson eller att Nathan ser ut som Robbie Williams - är säkert inte lika planerat.

Visst. Serien känns på många sätt väldigt spretig. Särskilt de första avsnitten. Och kanske ännu mer som jag tittade på halva första och hela andra snittet hemma. Väl här tittade jag först på the director's cut och sen på tredje. Lite intressant är förresten att the director valde en pingligare fru till polisen. Och en mer mellanösternig radiator. Förmodar att mellanösternig radiator faktiskt framstod alldeles väldigt mycket för mycket terroristig än tänkt för en amerikansk publik. But dono.

Samtidigt är det just spretigheten som gör serien så bra. Det är omöjligt att sätta ond eller god. Ledtrådarna är otroligt väl gömda - om de ens finns. Just avsnitt tio avslöjar en hel del. Liksom en vändning.

Lite svårt att förstå hur den ska hålla hela två säsonger. Förmodligen därför det är så stort persongalleri. Annars tillhör jag den skara som bara dog på Lost. Hur seg VAR inte den serien egentligen. Ah well. Tio avsnitt funkar iaf alldeles utmärkt.

Skräddarsytt

Vansinnigt snygg outfit på The Sartorialist. Märks på antalet kommentarer också. Gatan som ständig inspiration för Scott Schuman som ständig inspiration för gatan. In orbit veritas. Hoppas verkligen jag får se honom in action någon dag..!

Äntligen i mål

Missa nu inte att Björn Suneson sprungit över hela USA. Gosh. Vilken prestation. Vad ensamt det måste ha varit bitvis. Men vilken känsla samtidigt. Själv är jag alldeles otroligt sugen på Stockholm Maraton nästa sommar. Kan vara en lagom start.

Jetlag är inte bara underhållning

Fortfarande ingen förklaring till mitt majorly bad karma. Däremot en diagnos på mitt sjukdomstillstånd. Jetlag. Jetlag..?! Visst vet jag att det finns jetlag. Man blir typ lite trött ett par dar. Eller hur. Min läkare förklarade tålmodigt för mig att vissa personer är känsligare (typiskt) och att det är olika från gång till gång. Huvudvärk illamående yrsel förvirring magont. Upp till en vecka kan det ta att bli sitt good old jag igen. Horrors. Så idag är det hemma med te - skulle tydligen vara magiskt bra - och solljus. Makalöst tråkigt.

Apple 24seven

Var i Apples Mekka i söndags. Likheterna är slående. En kub med en symbol. Packat med folk. Men egentligen ingenting nytt under solen. Besvikelsen över att inte hitta någon fin datorväska är enorm. Vad hände med den quiltade med skinnförstärkning egentligen..?

Behållningen var såklart iphonen. Fingrade länge och väl. Åh. Men kärleken till min razr är fortfarande för stark. Får se om jag hinner ändra mig till jul. Hur som helst pratar jag amerikanskt. Vilket säkert kan diskuteras. Men form är verkligen form.

Sjukskriven

Ligger hemma med jordens migrän sen 24 timmar. Pratade precis med mamma och hon påpekade att det kanske inte var helt konstigt. Med tanke på att jag på lite drygt en vecka fått hjärnskakning - inbrott i mitt hem - min underbara mac stulen - flyttat till new york - ny bostad - nytt jobb - 30 grader varmt - killer luftfuktighet - MYGG - och under dagen idag jordens åskoväder. Gosh - vad har hänt med min tur...?

Ett rum med utsikt

Det här är utsikten från mitt skrivbord på kontoret. Helt enkelt.

Hemma..!

Trots att jag fortfarande har väldigt svårt att hämta mig från chocken att vi haft inbrott hemma - inser jag sakta men säkert att det är en himla tur att jag är i New York. Mer distraktion går inte att få. Staden är underbar och jag är helt förälskad. Känns omöjligt att vara ledsen i ett soligt och på flera sätt väldigt varmt NYC. Kärlek.

Inatt gick jag hem barfota genom East Village med träskorna i ena handen och nyinhandlad mjölk i andra. Älskar dygnetruntöppet. Slank in på en tjugofyratimmars och handlade frukost - precis som jag alltid gjorde som 18-åring i Moskva. Taxin fick släppa av mig vid affären på vägen hem och sen stod jag och valde flingor i minst en halvtimme. Lite lagom tipsy. Underbart.

Den blå dörren är helt enkelt mitt hemma fram till jul. När chauffören släppte av mig berättade han att området är fantastiskt. Men också att han för bara tio år sen aldrig tagit en kund hit. Those where the days. Men nu är det ordning och reda minsann. Rena idyllen.

Alldeles osannolikt

När jag kom ner till vårt kontor igår morse fick jag världens chock. På vårt låsta kontor på vår gård har någon klivit in och tagit min mac. Min mac. Min kärlek. Mitt liv. Mitt allt. Och förutom min kamera och laddare som låg bredvid - ingenting annat.

Jag och mina vänner brukar skoja om att jag alltid har sån tur. Men grejen är den att vad som än händer vänder jag allt till något positivt. Misslyckande som förändring. Men det här är verkligen helt fruktansvärt.

Fredagen var vikt för backuping och arkivering. Vilket alltså innebär att samtliga privata saker sedan backupen i februari är - borta. Bok CV uppsatser - allt sånt är såklart backat. Men favoriter i firefox.

Boarding nu. Återkommer från New York.

I mormors berså på DN.se

Nu så har jag iaf hittat den på DN.se. Tur för oss lantisar att det finns internet. Titta på mamma. Överlycklig som ett litet barn när hon hittar paradisäpplen och kvitten ute i trädgården. Oslagbart. Än en gång en härlig journalist och en härlig fotograf. Så köp och läs..!

I mormors berså i DN

Helsida i DN mat. Har inte sett den själv än. Bor nämligen mitt ute på landet så jag det tar sin lilla tid innan jag kan lägga tassarna på ett ex. Återkommer med the verdict tho..!

Clarence Crafoord på TV8

Minsann. Vilken tajming. Precis när jag skrivit nedanstående inlägg ser jag att Clarence intervjuas av Monique Wadsted i Rättens tjänare imorgon. Först 11.30 sen 15.30 och 18.30. Efter att ha spenderat fyra dagar med Clarence på Centrum för rättvisas internat kan jag säga att jag verkligen ser fram emot intervjun. Skön inställning.

Dynamisk juridik

Varning för ovanligt långt inlägg. Men läsvärt..!

Förförra veckan gjorde jag någonting alldeles världsomvälvande för en jurist. Jag diskuterade juridik. Centrum för rättvisa anordnar varje sommar ett internat där juriststudenter diskuterar rättighetsfrågor med framstående svenska jurister. Där finns alla möjligheter att ställa de frågor man alltid undrat över. Eftersom jag är en så overly nyfiken person njöt jag i fulla drag.

Skillnaden mellan mig och många av de andra deltagarna var att jag har läst internationell rätt - med studenter från hela världen - där just diskussionsmomentet varit återkommande. Att ständigt jämföra. Slående att diskutera yttrandefriheten in absurdum när ens kursare berättar hur tortyrförbudet ständigt överträds.

Givetvis ställde jag frågor utifrån egna erfarenheter. Jag frågade justitiekanslern Göran Lambertz hur han hanterar kritik för sin väldigt personliga tolkning av posten. Som Q var jag tvungen att våga vara personlig för att få folk att engagera sig - fatta beslut - förändra. Samtidigt som exponering av ens person gör en mer utsatt. Kritiker menar ofta att man ska förvalta sin post. Punkt. Inte utnyttja posten för diverse dubiösa syften eller - som jag ständigt fick höra - en dold agenda. För mig var det en av de intressantaste stunderna på internatet. Mycket för att jag vill få bekräftat att det faktiskt fungerar att vara personlig även på högre positioner.

Liksom det var väldigt intressant att få diskutera juridik och media med Monique Wadsted - som företrädde Hollywood mot Piratbyrån och som sänder Rättens tjänare på TV8. Än en gång egna tankar. Hur gör man när media bestämt sig för att man är dagens läsning. När kommentarerna till artikeln går bananas. När personangreppen haglar och man plötsligt känner sig oerhört liten. Själv blev jag tillfrågad att skriva en debattartikel då en journalist som träffat mig i andra sammanhang hade svårt att känna igen mig. Däför frågade jag Monique vad hon ansåg om goda mediarelationer - hur nära de får vara - var man sätter gränsen - hur öppen man är - och i vilket läge man skriver en debattartikel. Svaren var helt i linje med vad jag själv hade gjort - vilket kändes som en otroligt efterlängtad bekräftelse.

Eller att få diskutera Åke Green-domen med försvararen Percy Bratt. Har tidigare skrivit om en debatt jag fick ta del av IRL. Personligen är jag tveksam till hur Åke Green kunde frias. Det fina är att ta upp sina argument och inse att juridiken är guld. Inget är någonsin helt fel. Eller helt rätt. Juridiken beskylls ofta för att vara stel och rigid. Men det är faktiskt helt tvärtom. Något mer dynamiskt kan vara svårt att hitta. En ständig utveckling backad av lika ständiga argumentationer och motargumentationer. Visserligen vill jag fortfarande fälla Åke Green men jag ser helt klart resonemangen som frikände honom.

Ibland innebär ett möte också en omvärdering. Anne Ramberg som många gånger framstår som väldigt beslutsam - nästan oreflekterande i TV visade sig vara en lågmäld och varm person med många tankar kring just rättighetsintresset - eller bristen på. Anne avslutade sin sejour med att skämtsamt kalla svenskarna för fat cats. Så bortskämda med yttrandefrihet och långvarig fred att vi tenderar att nonchalera rättighetsfrågorna.

Helt kort kan nämnas att Thomas Bull gör skäl för sitt rykte som en av Uppsala universitets främsta pedagoger. In på andra dagen fick han vår heterogena grupp att diskutera som grupp. För det krävs talang.

Inte att förglömma är Joakim Nergelius entré. Oh my gosh. In i rummet travar en gladlynt Joakim med stort lockigt hår - nästan dold bakom ett gigantiskt kakfat. Första tio minutrarna åt han en tugga wienerbröd två tuggor pistagesnäcka och så ett halvt vaniljhjärta på det. Hahaha. Underbar verkligen. Min favorit helt klart..!

Med fyra-fem långa seminarier per dag uppstod ständigt nya frågor. Fördelen med internatet var att vi hade full access till Gunnar Strömmer och Clarence Crafoord - som lugnt och metodiskt svarade och förklarade. Ingen stress alls. Som det alltid borde vara.

Roligaste anekdoten var annars Gunnars välformulerade beskrivning av en förbön för ett äganderättsfall i USA. Östkustsadvokat kommer ner till en gospelgathering för att prata juridik. Ursäktar sig något om hur akademiskt det blir. The ladies at the back row höjer händerna och säger Teach us brother! Teach us! och det känns verkligen som en fantastisk sammanfattning av fyra fantastiska dagar.

Dagens shopping

Åh. Idag har jag köpt nya gummisar. Mina gamla klassiska Tretorn är helt utslitna. Så jag är överlycklig för mitt nyinköp. Har dessutom lyckats uppgradera till ett par lite högre med cleanare passform. Givetvis finns de gamla slitna kvar hemma. Men de nya ska packas ner inför New York. Tretorn och oljerock is da shit verkligen. Med ett par tajts och en stor scafs. Perfy.

I'm Travelling at the Speed of Light

Jag har aldrig någonsin haft någon idol. Aldrig velat ha en autograf. Inte velat hamna på bild med Dolph. Nada. Men det finns en handfull underbara människor som jag faktiskt skulle ha velat träffa. Bara för att få prata. En av dem är Jacob Dahlin. En annan är Freddie Mercury. Lyssnar på Don't Stop Me Now - även känd som världens bästa körabillåt - och känner att gosh vad vi hade haft mycket gemensamt. I’m a rocket ship on my way to mars - i’m an atom bomb about to explode - i’m travelling at the speed of light. Precis exakt just så.

I mormors berså finns nu i Stockholm

Boken levererades idag - in person - till NK. Åh vad gulliga söta och trevliga de är där. Lätt värt att gå dit. Sedan levererade vi till anrika Hedengrens på Stureplan - som är något så ovanligt som en tyst bokhandel. På vägen dit lassade vi in ett antal på Akademibokhandeln på Mäster Samuel. Dessutom har Kokbokscaféet uppe vid Jarlaplan den goda smaken att ta in boken. Perfekt att gå dit och frossa i kakor om man vill bläddra en stund först. Bokhandlar för alla smaker mao.

Seriöst oglamouröst

Efter två dagars intensiv packning och flytt från Lund har jag bestämt mig. Aldrig någonsin någonsin någonsin mer att jag flyttar under tidspress. Nästa gång ska jag ha minst en dag per kvadrat. Sortera. Slänga saker. Slänga rätt saker. Ha ett extra förråd på minst tjugo kvadrat. Förvara i guldfärgade flyttkartonger. Packa i lugn och ro med jazz på lagom volym. Det ska vara vackert att flytta. Poesi.

I mormors berså finns nu i Lund

Närmare bestämt på Akademibokhandeln. Härliga tider..!