Raoul Wallenberg Walk i bilder

Utanför reppen nere på Dag Hammarskjöld Plaza pågår denna vecka ständiga demonstrationer i samband med klimattoppmötet och Generalförsamlingens öppnande. Inte minst iranierna har demonstrerat outtröttligt i flera dagar. Ända sedan jag gick på gymnasiet och tillsammans med Shiva skrev en uppsats om iranska revolutionen - har jag verkligen fascinerats av Iran. Detta vackra land med fantastiskt inspirerande litteratur och underbara intellektuella akademiker - med en stark och engagerad oppositionsregering i exil. Men fortfarande en skrämmande diktatur. Paradoxalt minst sagt.


Passerar demonstranterna och går vidare mot FN-skrapan. Har tidigare nämnt min vackra lugna fina Raoul Wallenberg Walk. Titta på skillnaden. Fotona är tagna på nästan exakt samma ställe. Mediauppbådet är enormt. Liksom säkerhetspådraget. Poliser i klungor precis överallt. Mot eftermiddagen skrattande och glada. Mumsandes kaffe och bagels. Lite gemytligt. Nästan förrädiskt.


Notera de feta vägspärrarna. Nödvändiga för att hålla trafiken off och säkerheten på. Det första som mötte mig när jag klev ut från Grand Central Station imorse var en alldeles tom aveny. Är aldrig tomt på en gata i New York - och mycket riktigt. Snart kom en hel karavan med polisbilar svarta pikébussar och limos. Ögonblicket flyttade mig nästan exakt tio år tillbaka i tiden. I Ryssland kom det dagligen breda långa karavaner med svartfönstrade bilar och tjutande siréner. Lika ofta någon politiker som oligark som maffia. Om det nu är någon skillnad.


Med dagens klimattoppmöte kan jag ärligt säga att det är fascinerande att vara så nära händelsernas centrum. Att befinna sig bara några hundra meter från samtliga presidenter och statsministrar i hela världen. Även att vi inte får träffa dem känns det något overkligt att med FN-passet lugnt glida förbi samtliga poliser - vakter - säkerhetsspärrar - turister - journalister.


Plötsligt blir det alldeles tyst. Inne på området finns bara blanka svarta bilar och en mängd polisbilar och ambulanser. Larmet har helt tystnat. Jag befinner mig mitt inne i stormens öga. Med en overklig dimmig känsla tittar jag bort mot journalisterna och vägspärrarna och vakterna och tänker att det är märkligt att det ska behövas.






















Ovanför huvudet cirklar ständigt polishelikoptrar. Just den här stod still och hovrade precis framför FN-huset. Fantastiskt vackert. Men samtidigt. Ju fler poliser och helikoptrar jag ser - ju skörare blir jag. Med detta säkerhetspådrag finns det helt klart en hotbild. Men det finns inga helikoptrar i världen som skyddar mot terrorism. Det enda som hjälper är samtal och förtroende. Och det saknas verkligen idag.