Åsa Sandell skriver om New York

Alldeles nyligen hittade jag Åsa Sandells krönikor om New York i Helsingborgs Dagblad. Har inte hunnit läsa så många än - men gillar den om vattenfallen. Gillar öht hennes kombination av boxning och kultur och tror hon har en blast i Brooklyn med alla kids och konstnärer. Kan rekommendera hennes sommarprat från 2006.

Det är de små sakerna

När jag åt brunch häromdan så hade vi flera olika servitörer. När någon plockade glas så frågade en i vårt sällskap om sin beställning. Mannen såg förskräckt ut och sa att han skulle hämta servitören. Då började en annan person i sällskapet skratta lite som man gör när någon gjort en uppenbar blunder. Så sa han med en lätt syrlig ton att det kunde hon väl se att det inte var servitören. Utan en mexikan.

Och någonstans här så känner jag mig lite skyldig. För jag tänker likadant. Hierarkin på restaurangerna i New York är strikt och servitörerna är alltid ljusare än plockarna och diskarna och torkarna. Som i sin tur nästan alltid är mexikaner. Så efter ett år i New York så tänker jag också instinktivt att fråga den ljusare personen. Och ser jag en mexikan så tänker jag direkt på monotont arbete och tystnad.

Därför blev jag så otroligt glad när jag i torsdags träffade Mexikos representant till FN. Stilig trevlig välklädd och något alldeles makalöst bildad. Vi fann varandra direkt och hade en mycket underhållande konversation om de numera välkända banden mellan Mexiko och Sverige som vi båda bara minuter innan varit helt ovetande om.

Där och då insåg jag för tredje gången i mitt liv hur påverkad man blir av sin omgivning. Första gången var när jag kom hem från Ryssland arton år gammal i knallblå mascara och kortkort kjol. Andra gången var när jag efter tre månader i Kina verkligen trodde på nyhetsuppläsaren.

Big business i Alphabet City

____________________
Foto Kinna Jonsson._
Åh. Jag har just varit med om ett moment såväl som privatperson som företagare. Och känt mig precis som mamma och pappa. Eftersom jag har bott i mitt hus i snart ett års tid har jag blivit som en del av den brokiga afroamerikan-latino-skaran. You blend right in som min coola granne Ken sa för någon månad sen.

Mitt kvarter är - har iaf varit - ett av de fattigare på Manhattan och mitt hus är definitivt det fattigaste på vår gata. Jag vet att husstyrelsen just nu försöker bilda en bostadsrättsförening för att inte riskera att köpas upp och utnyttjas. Ärendet behandlas i domstol och de flesta i huset upplever det hela som väldigt svårt. Om de förlorar så får förmodligen merparten flytta till Queens - vilket är en hel värld bort.

Samtidigt som jag hänger på trappen och diskuterar politik på kvällarna - klappar hundarna och pratar om livet på småtimmarna - får komplimanger för min oljerock av kidsen på rullskridskor - så har jag ändå en gnagande känsla. Att de undrar vad jag är för en. Jag har funderat på om jag ser onödigt rik och casual ut. Om någon upprörs av mitt blonda hår tajta löparkläder korta klänningar cykeln ständigt parkerad utanför dörren eller att jag bara handlar bananer i delin. Man vet aldrig. Jag är trots allt den enda som inte är som de.

När jag kom ner på trappen idag så satt två av mina sköna grannar och skvallrade. Ena grannen har stråhatt gluggar mellan tänderna och en rejäl dos afroamerikansk sydstatskultur. Och lite förtjust i mig. När jag kom sa hon till grannen att jag gett ut en bakbok. Att båda älskar kakor syns tydligt. Nähä sa den andra. Jodå sa jag och berättade vår familjehistoria. Och visst hade hon också en mormor och det ena ledde till det andra. Så hon ville köpa boken. Aouch tänkte jag. Den är ju dyr härborta - med frakt och allt. Jodå hon skulle ha en bok. Vad kostade den..? 55 dollar sa jag. Då så sa hon. Ge mig två.

Här kan vi ta en paus. Tankar som slog mig var a. att aldrig aldrig aldrig någonsin underskatta någon och b. att det är helt otroligt hur olika företagare behandlas i Sverige och USA. I Sverige frågar de flesta först om de kan få boken. När man vänligt säger att den är till salu så uppfattas man som snål och så har de inte pengar på sig. Eller att de hellre tar en stämpel på sitt Akademibokhandelkort. Tror inte folk tänker på att vi själva betalar tryckeri binderi lager och transport.

Här är det helt annorlunda. Alla har en business. Alla vet hur det är. Klart man betalar. Hur fattig man än är. Det var en bra lärdom för mig.

Och medan jag gav grannen två böcker och för hela skaran ute på gatan förklarade svensk baktradition och visade foton på vår berså tog hon glatt upp 110 dollar cash ur plånboken. Det var inte tal om annat än att jag skulle signera ena till henne och andra till hennes mamma.

När jag cyklade därifrån var jag så stolt över att vara företagare. Att producera egna produkter som man visar upp och på plats i trappen säljer till en överlycklig köpare. Klefstad gård mammas hantverk pappas hantverk systers hantverk mitt hantverk. Till en helt annan kultur i Alphabet City. Och att få det förtroendet. Vad kan jag säga. Jag är uppriktigt tagen.

Himla skön DJ slash song writer

Apropå nån rubrik om Lindsay Lohans påstådda flickvän fördjupade jag mig i ämnet och läste mer om denna Samantha Ronson. Alltså gosh. Samantha är cool på riktigt. Känns så himla åttio och 2008 på samma gång. Sjyst musik och en attityd som osar kickass rocknroll.

Bring it on home to me

Ännu en underbar klassiker på Starbucks at Union Square. Börjar bli beroende av deras spellista. Här är versionen med skrattet. Ni vet. You know I laugh [hahaha] when you laugh. Men denna video är finast.

"Hellre sova på ett flygplan än på ett styrelsemöte"

Mer Michael Treschow. Dessutom magiskt fint foto av okänd fotograf.

Symptomatiskt

Jämför hemsidorna för Permanent Mission of Sweden to the UN och United States Mission to the UN. Öppet för oändliga analyser.

Ystads Allehanda levererar fakta

Nu kan man i Ystads Allehanda läsa om Klefstad förlags upplaga.

En rättelse dock. Boken trycks visserligen i Sverige - men den säljs redan över hela världen. Nu i första skedet via Sweden Bookshop.

Höök

Under min något mediakonsumerande helg hann jag även se de tre första avsnitten av Höök. Som vanligt faller jag totalt för söt-nörd-pojke-som-snart-blir-ihop-med-coola-tjejen-från-stockholm. Gillar serien. Förutom den lilla detaljen att man redan i första avsnittet tydligt förstod vem mördaren var. Vilket iofs gav tid över till att fundera på om det är en kritisk skildring av inkompetent svensk polisstyrka eller ett uttryck för producentens bristande erfarenhet av deckargenren. För lite märkligt är det trots allt med detaljer som att två poliser följer efter varandra uppför en trappa med ficklamporna riktade mot samma håll och ingen har dragit vapen.

Men att få se ett grådisigt Sverige vakna vid tiotiden en novembermorgon. Åh. Inte utan att man längtar hem en smula.

Barndomsminnen

Sitter på Starbucks och skriver - mest för luftkonditioneringens skull - men lite för sällskapet om jag ska vara helt ärlig. Och så plötsligt. Åh. Road To Nowhere med Talking Heads. Åh. Vilka barndomsminnen.

När man hängde i stallet faktiskt ganska sent på kvällen. Efter att ha mockat strött och sopat blandade man fodret och la melassen i blöt. Drog sig för att gå ut i skogen och hämta in hästarna. En liten stund till bara. Med röda kassettbandspelarens samtida åttiotalshits på repeat.

Road To Nowhere och så tänkte jag att en dag så kommer jag att vara filmstjärna och popstjärna och stjärnfysiker och Einstein och lite till. Bo i New York och Hollywood och Afrika och Mellanöstern. Såg det helt klart framför mig - bara det att det var så himla långt dit. Så många år. Så många elaka barn på vägen. Så jag lyssnade lite till och fantiserade. Och nu plötsligt så lever jag min dröm och ryser när jag tänker på att jag faktiskt blev precis så lycklig som jag trodde. Och så har jag inte ens hunnit till varken filmstjärna eller popstjärna än.

Apropå FRA

Så kallade Birger Schlaug projektet för Fredrik Reinfeldt Action. Lite humor faktiskt. Kanske snarare non-action iofs. Själv funderar jag på om det står nåt FBI CIA USA UFO i närheten av regeringskansliet.

TV och radiotips så det står härliga till

Och som vanligt har jag under en sedvanlig viloperiod konsumerat en alldeles förfärlig massa media. Så här följer ett pärlband av rekommendationer från mig till er.

Tittar vanligtvis bara på Gomorron Sverige Fredag med nyhetspanelen och nöjespanelen - för att de ger en bra debattisk bakgrund till de lite mer kortfattade TT-nyheterna. Men i helgen utökade jag - efter tips från mamma - även till torsdagens morgonprogram. Först ut var Jan Eliasson som förklarade att en god medlare har god tajming, språkets gåva, kulturförståelse och en stor dos personlighet. Minsann. Därefter debatterades FRA-lagen med Centrum för rättvisas Clarence Crafoord och Advokatsamfundets Anne Ramberg. Väldigt intressant att Anne Ramberg vågade vara så klarspråkig.

Av en slump slank jag sen in på onsdagens program och skrattade gott åt en bisarr debatt mellan Erik Hörstadius och Bangs chefredaktör Sonja Schwarzenberger angående herrtidningens vara eller icke vara. Seriösast var utan tvekan programledaren som blev lite less på slutet. Och inflytelserikast är nog handlaren som slutar sälja tidningarna.

För att inte tala om alla dessa fina sommarpratare. Inga-Britt Ahlenius från 2006 slank med i gruppen nedladdningar via iTunes. En av de bästa pratarna någonsin. Märks att hon kommer från berättarvärmland. Förebild av stora mått. Och som alltid är Lena Nevander Friström - 2007 - fantastisk att lyssna till. Som ni säkert vet gick hon bort för någon månad sedan och Sverige blev en stark personlighet fattigare. Sist men inte minst Michael Treschow - också 2007 - som visade en nytänkande och tidsenlig sida av svenskt näringsliv.

Alldeles förbi av trötthet

De senaste dagarna har varit som i ett töcken för mig. Vet inte riktigt vad som har hänt. Om jag arbetat för hårt eller sovit för lite eller om det är för varmt eller om jag faktiskt varit sjuk utan att riktigt förstå varför. Men idag har jag varit och handlat riktig mat. Som börjar på rå och slutar på varor och faktiskt inte heter fettfritt socker eller sockerfritt smör. Haha. Så får vi se om det hjälper.

På fotot ser ni annars det absolut nyttigaste som går att uppbringa i min deli och som fick vara mitt levebröd när jag skadade foten för ett par månader sen. Brrr.

Tidlösa berättelser

När jag sa att jag hette Elina så sa han trevligt att träffas Elina. My gosh sa jag. Är du grek. Ja hur visste du det. Därför att du är den första personen på fem månader som inte två gånger frågat om mitt namn och sen bestämt sig för Elena. Eftersom Elina är grekiskt finskt och spanskt så chansade jag på grek.

När jag frågade om Elina betyder fackla eller eld på grekiska så drog han lite på svaret och sa att det nog snarare betydde eld från solen. Sen följde en intressant utläggning grekisk mytologi som jag måste erkänna var välbehövlig. Otroligt fascinerande att höra just en grek berätta. Insåg snart att så passionerat som han berättade om sitt lands historia - lika passionerat berättar jag om svensk exportindustri. Så passionerat att jag tom drömde om Zeus och Poseidon inatt.

Så idag när jag ska åka tunnelbana ställer sig ett par framför mig. De är artistiskt klädda och jag inser när jag tittar på dem - att det gör även söta mamman med två barn som lett mot mig tidigare liksom den äldre mysige herrn bredvid mig och too-cool-for-school-tjejen med keps mittemot. Något är lite märkligt. Den unga kvinnan har en klockad klänning och band runt håret och den unge mannen skjorta och väst. När de börjar kyssas är vi ännu några fler som tittar och sen tittar ner.

Plötsligt går kvinnan bort genom vagnen medan mannen står kvar. Utan att titta så tittar vi nu alla. Mannen vänder sig åt andra hållet tar ett par steg tar tag i stången vänder sig om och utropar Oh Juliet..! Kvinnan står då vid en stång lite längre bort och svarar förtvivlat Oh Romeo..! Därefter följer en kort dialog av Shakespeare. Och de var vansinnigt duktiga. Fick gåshud all over. När föreställningen var slut applåderade vi varmt medan de berättade att det var projektet Shakespeare on the Subway vi just bevittnat.

Resten av resan tänkte jag på hur klassikerna påverkar oss än idag. Igår kväll analyserade vi våra liv med hjälp av tusenårig mytologi - tom mitt namn kommer därifrån - och idag fick Romeo och Julia mig att tänka på hur segregerad tunnelbanevagnen faktiskt var.

Äntligen svensk berså på engelska

Nu finns I mormors berså på engelska. In Grandma's Arbor - Five Generations of Bread Pastries and Cakes. Fortfarande på Klefstad förlag. Böckerna beställs enkelt av oss via bankgiro - eller billigt på AdLibris - eller lyxigt på NK eller Hedengrens i Stockholm. Men de flesta bokhandlare har boken eller beställer hem den vid förfrågan. Senaste återförsäljaren är coola Neva Books & Pics i Rimforsa.

För utlandsleverans undersöker vi fortfarande alternativen - men rekommenderar underbara Sweden Bookshop som levererar översatta svenska böcker över hela världen. Dessutom är det fri frakt till ambassader och konsulat - så passa på om du befinner dig där.

Som svar på eventuella frågor så är graderna i Celsius och Fahrenheit. Måtten i deciliter och amerikanska cups. Dessutom finns en lista över svåröversatta svenska ingredienser. Ett kap med andra ord.

Bibliotekstjänst recenserar I mormors berså

Underbar morgonläsning i ett lugnt och skönt nationaldagsnewyork.

Trivsamma kommentarer om receptens ursprung, utmärkta bakråd och ett användbart avsnitt om ugn, mått och vikt gör detta till en bra receptsamling. Glöm ciabatta och pitabröd! Detta är en bok för den som vill följa svensk baktradition.
Sista två meningarna ur Birgitta Lindstams recension för BTJ-häftet.

Nationaldagsfyrverkerier

För den som är i USA.

Allvarligt talat...

Känner mig lite malplacé. Såg Wanted på bio häromkvällen. Filmen slutar med What have YOU done lately..? Och så ska publiken tänka - tror jag iaf - my gosh vad GÖR jag egentligen med mitt liv. Samtidigt som sommarpratarna med allvarlig röst frågar oss lyssnare När levde du senast i nuet..? När sa du senast till mamma och pappa att du älskar dem..? När har du senast tänkt på dina privata mål och visioner..? När har du senast tänkt på dig själv som den viktigaste personen i ditt liv..? När har du senast tränat din självkänsla..?

Ja..? Jag har gjort MASSOR lately, lever lika mycket i nuet som dåtiden och framtiden och njuter av varenda sekund, säger varje dag till mamma och pappa att jag älskar dem, tänker ständigt på mål och visioner - utan att för den skull bli särskilt stressad, är helt klart den viktigaste personen i mitt liv och sätter alltid gränser mot de som tror att det är fine att såra mig och ja herregud om inte detta är att träna sin självkänsla så vet jag inte vad jag har gjort lately.

Ibland har jag så magiskt svårt att förstå varför så många människor väljer att må dåligt. Väljer att inte leva. Väljer att låta magsår och avundsjuka ta över deras liv. Rädsla. Och att det verkar vara så utbrett att sommarpratare och filmare väljer det som grundtes.

Glassförsäljare i mitt kvarter

Födelsedagstårta

Mums..! Efter ett par dagars hårt arbete och letande efter vispar och rätt ingredienser så lyckades jag bjuda mina vänner på svensk somrig jordgubbstårta. Åh så gott. Tårtbotten skivade gubbar med lite lite grädde tårtbotten mosade bananer med lite lite grädde tårtbotten och lite grädde igen. Så fick tårtorna stå över natten för att safta sig. Dagen därpå toppade med grädde och skivade gubbar. Fantastiskt tacky happy birthday-ljus och så lite italienskt bubbel. Perfekt.

Återkoppling

Mamma tyckte att jag var onödigt hård mot Susanna Alakoski häromdan. Att jag inte beaktade missbruksproblematiken och att jag fick det att låta alltför enkelt. Och som alltid har mamma rätt. Jag var nog lite hård mot Alakoski. Men vad som kanske inte framgick är hur fascinerad jag ändå är över hur olika man ser sina avvikelser - som en tillgång eller ett handikapp. Om man ens lägger energi på att se dem.

Dessutom berättade mamma återigen för mig om hur vackert Rosengård var när hon var barn. Hur hon åkte till den vita putsade villan med veranda ut mot gatan. Längs verandan klättrade vildvinsrankor och runt villan fanns förstås en stor trädgård.

När jag var där och föreläste förra våren pratade vi massor om miljonprogrammens historia. Alakoski berättar på sitt sätt när hon upprepar hur miljonprogrammen fick vackra namn för att dölja eländet. Men som jag uppfattat det hela - särskilt när jag pratat med mamma - så lade man miljonprogrammen på en vacker och tillgänglig plats - ofta vid en herrgård eller liknande - med ett vackert namn. Förväntan inför boendet var ofta stor och det var status att bo där till en början. Innan allt utvecklades åt ett annat håll. Samtidigt måste jag säga att mina egna upplevelser i Rosengård är väldigt positiva. Folk hälsar och pratar och har ett väldigt socialt rikt liv. Det är lummigt och grönt. Visst talar statistik ett tydligt språk - men det finns andra aspekter.

Tolv timmars hemlängtan

Idag har jag haft en dålig invandrardag. Förstått inget och känt mig helt utanför. Fastnade i nån slags self-service på Key Food - där man inte fick ha sin egen tygväska utan måste använda plastpåsarna - annars skar en digital Disneyröst genom affären The Swede over here is sooo stupid - she doesn't even put her grocery in a bag. Gosh. Saknar saknar saknar systembolaget ica apoteket cykelbanor så jag dör. Den här staden är fantastisk för strolling men helt omöjlig för att planera och genomföra något så enkelt som ett födelsedagskalas. Bah.

Dessutom väste en illasinnad människa med ondskefull röst turist i mitt öra när jag fotade tidigare idag. Bah.