Foto Shahab Salehi
Förr eller senare kommer det oundvikliga samtalsämnet resande. Och sanningen är den att jag aldrig tyckt om att resa. Tycker det är såväl stressigt som improduktivt. Så sent som i förra veckan diskuterade vi resande på ryskan - apropå rörseleverb - och jag chockade klassen med att jag inte nöjesreser. Liksom den diplomat jag lunchade med i onsdags - men du som verkar så berest..!
Jag reser inte utan jag bor. Minst tre månader vill jag vara iväg och därtill ha ett tydligt formellt mål som en kurs en praktik ett arbete eller för den delen någons bröllop eller besök hemma hos mamma och pappa. Lära mig språk få handla på krita. Fota. Men inga svävande vita stränder eller shopping. Definitivt inte över en helg.
Så i feberdimmorna råkade jag på en intervju med Jennie Dielemans som gett ut boken Välkommen till paradiset - om turismens följder. Och inser att det är boken jag kan sätta i handen på nästa chockerade person. Många av svaren till varför jag inte reser - miljöförstöring exploatering brott mot mänskliga rättigheter - finns där svart på vitt.
Jennie Dielemans inbjuder själv till en diskussion om hur man kan förändra resandet så det skulle kunna bli mer rimligt och respektfullt och mindre kolonialt. Läsare vittnar om fadd eftersmak.
Notera att jag älskar att åka tåg mellan Lund och Linköping - mellan hem och hem. Eller bil mellan Haga och Klefstad på samma tema.
söndag, juni 14, 2009
Om turismens baksida
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Jag nöjesreser aldrig heller. Har inte gjort det sedan jag var för liten för att protestera. Och tar alltid tåg mellan Helsingborg och Stockholm trots att det blir fysiskt utmattande när man ska dit över dagen. Vilket ofta innebär att jag spenderar mer tid i tåg än i Stockholm :)
Liten text från SvD Resor, publicerad 2001 eller nå't sent.
/Gunilla
Möten med människor i deras vardag är höjdpunkten på många turistresor i tredje världen. "Fattigdomssafari och upplevelsejakt", säger kritikerna, men rätt utformade kan sådana besök ge kunskap och insikter. SvD:s Gunilla Kinn är kluven till fenomenet.
Brödtext:
Plötsligt klämde alla i med “My Bonnie is Over the Ocean” för full hals. Jag befann mig tillsammans med en holländsk turistskara i en småskola i en by utanför Dali, i södra Kina. Efter barnens svarssång fick vi fotografera dem.
Vår lokale guides specialitet var turer i turistfria områden. Under en dag fick vi vandra genom vackra odlingslandskap och besöka en boskapsmarknad, ett bryggeri, ett buddhistiskt kloster, byskolan...
”Rich people will travel great distances to look at poor people” skrev Talking Heads på LP:n Stop Making Sense [”Rika människor reser långt för att titta på fattiga människor”]. Fattigdomsturism har blivit en smart affärsidé för entreprenörer med kontakter i favelas, townships och ghetton i Rio de Janeiro, Johannesburg och New York, dit de tar besökare på guidade turer i de fattigas vardag.
I Rio har jag mött kritiska socialarbetare som tycker detta är ren voyeurism, tillrättalagd för turister som kittlas av att vistas i en kåkstad – och att turerna varken förmår någon att spendera pengar som kommer lokalinvånarna till godo, eller att engagera sig närmare genom att jobba som volontärer.
Men fenomenet med slum- och bybesök är såklart inte bara negativt. Det kan inte vara bättre att turisterna nöjer sig med Copacabana-bad – och invånarna i Rocinha, dit Rios favelaturer går, vill gärna bli förknippade med något annat än kokain och våld. Som kulturgeografen Thomas Blom skrivit kan ett besök i en kåkstad leda till insikt om hur hundratals miljoner människor lever – och nu vet ett tjugotal holländare hur en typisk byskola i tredje världen ser ut.
Mina bästa reseminnen är möten med “vanliga människor” i olika länder, i deras hem och på arbetsplatser och skolor. Ändå blev jag lätt beklämd när vi avbröt de små kinesiska elevernas lektion med “My Bonnie...”. Barnen såg rätt förvirrade ut över att ha förvandlats till sevärdheter. Det blev inget verkligt möte med dem, utan ett besök på gruppresans villkor – ännu en upplevelse för fotoalbumet. Om än en rikare sådan än shopping i Dali.
GUNILLA KINN
"Nå't så'nt", menar jag förstås...
Här är en text till, skriven för GP:s helgbilaga Två Dagar för många år se'n. (Uppdelat, eftersom man inte kan skriva så långa kommentarer...)
INGRESSUNDLERLAG
Våld, droger, fotboll, samba – i favelorna möts schablonbilderna av Rio de Janeiro. Två Dagar har följt med på guidad tur till några av Rios kåkstäder.
Text och foto: Gunilla Kinn
BRÖDTEXT
Den blå Guanabara-bukten glittrar förföriskt i fjärran. Utsikten från hustaket i Rocinha är storslagen och dramatisk. Ett myller av små och stora kåkar och vindlande gränder breder ut sig nedanför oss. Någon kilometer längre bort trängs motorleder med moderna höghus, och på sidorna tornar grönskande bergsryggar upp sig.
Höjden får det att suga till lätt i maggropen, men det är också känslan att befinna sig på farlig mark som kittlar. Rocinha är den största av Rio de Janeiros mytomspunna och ökända favelor – de fattigas kåkstäder som klättrar uppför bergen.
Två dagar innan jag for till Brasilien hade jag sett Guds stad på bio. Filmen och boken har gjort området med samma namn, Cidade de Deus på portugisiska, till Rios kändisfavela. Droguppgörelserna, gängkrigen och de rena avrättningarna är fruktansvärda; den visuella explosionen på vita duken med alla barn som tvingas in i kåkstadens onda cirklar, drabbade mig som ett knytnävsslag i magen.
Det går inte att värja sig, varken för våldet eller den smittande samban i Guds stad.
Men det är en oerhört bra film, som fick mig att vilja ta reda på hur livet i kåkstäderna egentligen levs. För inte kan det väl vara som på bio?!
Så nu står jag på taket till ett halvfärdigt betonghus mitt i Rocinha och försöker få den vykortsmässiga utsikten att gå ihop med minnesbilderna från filmen.
Det är reseföretaget Favela Tour som tar hit besökare. Vi är ett tiotal turister från Europa och USA som kommit till Rocinha i minibuss, från hotellen i de tjusiga stadsdelarna Ipanema och Copacabana nere vid de berömda stränderna.
– Vi ville se en favela med egna ögon, säger Kathy Wilson från Idaho som besöker Rio med sin dotter. Det kändes som en meningsfull sak att göra på semestern.
Favela Tours ägare Marcelo Armstrong lär ha varit världspionjär med att arrangera turistbesök i kåkstäder. Året var 1992 och först hade han svårt att övertyga branschen om sin idé. Men turisterna nappade, och nu rekommenderas rundturerna av många resehandböcker.
Själv kommer Armstrong från en välbärgad familj, inte från någon favela. Affärerna går allt bättre. Varje månad betalar drygt 650 turister motsvarande 150 kronor var för tre timmars guidning – trots, eller kanske tack vare, att favelorna förknippas med grov kriminalitet, våld och droghandel.
(fortsättning)
Och Guds stad har spätt på intresset. Miljontals människor världen över har sett filmen, som i hemlandet skapat en livlig debatt om villkoren i kåkstäderna. Favela Tour vill ge en motbild till det brutala våldet, och visa vardagen.
– De flesta i Rocinha är vanliga människor som försörjer sig genom hårt arbete. Men alla bemöts som det fåtal som sysslar med mord och knarklangning, säger guiden Siddharta Diniz.
– Många av de som jobbar på era hotell bor säkert i en favela. Fast det berättar de sällan, för att slippa fördomar från andra Riobor. Bara en minoritet ur medelklassen har någonsin besökt en favela.
Det finns minst 700 i Rio de Janeiro, mer eller mindre förslummade. Rocinha är störst med en befolkning på 80-90 000 personer och numera erkänd som stadsdel – men många favelor är inte ens utmärkta på kartan.
Ungefär en femtedel av Rios invånare (2 av 10 miljoner) bor i en kåkstad. Husen har de byggt själva, ofta av material de tagit med sig från byggjobb nere på stan. Betong, tegel, trä eller plåt. De minsta och eländigaste av husen ligger högst upp och längst bort. Allt växer upp lite lagom anarkistiskt – och under vår rundtur ser man tydligt hur husen är konstruerade eftersom de ofta saknar målning och fasader. Det känns i benen att gå uppför de smala, branta trapporna och stigarna.
Under 60- och 70-talen exploderade antalet favelor i Rio de Janeiro och Sao Paolo. Svår torka och missväxt i nordöstra Brasilien gjorde att miljoner människor lämnade sina hembygder och döda jordar, i hopp om ett bättre liv i söderns storstäder. Där fick lantarbetarna i bästa fall industri- eller servicejobb – men många nordestinos, ofta slavättlingar och föremål för rasism, har förblivit fattiga och i många fall arbetslösa.
De senaste decennierna har favelorna blivit laglöst land, där gangstersyndikat och kokainkarteller härskar. Vissa fungerar som transitcentraler för drogtrafiken från Sydamerika till Europa och USA, och kontrolleras av tungt beväpnade ligor som polisen inte rår på. I en del av kåkstäderna är barnens sannolika livslängd lika kort som för barn i krigszoner.
Samtidigt finns en romantiserad bild av favelalivet – som i Cornelis' visa om den prostituerade Deirdre, hon som slog sambatakten med ett snäckskal när hon ”gått stigen nerför berget” och tagit bussen till Copacabana för att jobba.
Många av Brasiliens bästa fotbollsspelare och de mest firade karnevalsstjärnorna talar stolt om sin älskade ursprungs-favela. Författaren Paulo Lins, som skrivit den delvis självbiografiska boken om Guds stad, har sagt att inga är så bra på att ha kul som folk i favelorna. Det är där de bästa sambaskolorna ligger och som karnevalen firas som mest intensivt.
Plötsligt hörs en skarp skottsalva långt bort nerifrån dalen. En tunn rökpelare stiger mot himlen. De flesta i gruppen rycker till – inte utan viss förtjusning.
– Hmmm... Ta era bilder fort nu, man vet aldrig hur länge vi kan vara kvar här, säger Siddharta Diniz och manar lätt nervöst på oss turister.
Troligen var det spåren av en gänguppgörelse vi såg och hörde. Med bilderna av de extremt våldssamma gatustriderna i Guds stad på näthinnan har man knappast lust att råka hamna på fel plats vid fel tillfälle. Kanske var det naivt att fara till Rocinha?
Men säkerhetsläget bedöms inte vara värre än att vi får hoppa in i minibussen igen och åka vidare. Vi spanar förgäves efter såväl vapen som misär.
Nu hamnar vi mitt i affärskvarteren och promenerar där det råder febril, kommersiell aktivitet. Så är det inte i alla favelor, men så är det i Rocinha. Folk trängs på gatan. Det lider mot lunchtid; lukten av nygräddade piroger och friterad mat stiger från gatustånden och mot skyn. Jag köper ett köttfärsknyte och stöter ihop med turister från en annan grupp i baren. Det blir ett blygsamt bidrag till den lokala ekonomin.
(fortsättning)
Överallt finns verkstäder, butiker, gatukök, serveringar och Internetställen. Rocinha tycks bebott av entreprenörer. På huvudgatan är det mesta till salu: kläder, skor, CD-skivor, redskap och TV-apparater. Det finns rentav en pytteliten McDonald’s-restaurang, snabbköp och flera banker. De senaste åren har många invånare i kåkstäderna kunnat skaffa bankkonton, tack vare att de fått ordentliga gatuadresser. När jag kikar in i folks trånga bostäder syns videoapparater och mikrovågsugnar.
Nej, den strävsamma arbetarklassens tillvaro i Rocinha förefaller på ytan varken främmande eller farligt. Men då och då hörs det snabba ljudet av smällare, det interna varningssystemet för knarkkartellernas tonåriga kurirer.
Och en del är upp-och-nedvända-världen. Siddharta Diniz pekar ut ett litet bankkontor som blev rånat för några år sedan och berättar att det var poliser som var rånare - men Rocinhas knarkkungar satte stopp för dem.
Det är också till dessa kvarter som den brasilianska medel- och överklassen tar sig för att köpa kokain och andra droger. Droghandeln håller till på bakgatorna eller bakom stängda dörrar, och är ingenting man som turist ser.
För säkerhets skull utfärdar Favela Tour fotoförbud där mycket folk är i rörelse.
– Snälla, ta inga bilder! bönfaller Siddharta. Knarklangarna accepterar att vi är här, men de gillar inte att bli fotograferade.
Självklart lyder jag uppmaningen, trots att jag inte har någon aning om vilka knarklangarna skulle vara bland alla människor. Vi fick veta redan i början av turen: ”You don’t mess with the drug dealers; the drug dealers don’t mess with you”, en devis som i synnerhet gäller favelainvånarna själva.
Inte är det som på bio. På några timmar i Rocinha ser vi varken vapen eller våld, utan bara vanligt stadsliv – sådan vardag som sällan platsar i filmer. Stämningen känns trygg, men ändå lite kittlande.
– Inga områden i Rio är så säkra som favelorna, påstår Siddharta. Rån och inbrott förekommer knappt, för de som härskar i favelorna vill inte ha polisbesök här. Och er turister har de ingen anledning att skrämma bort.
Men just nu är det ett känsligt skede i Rio. Det senaste året har motsättningarna mellan den undre världen och myndigheterna skärpts. Det är som ett pågående inbördeskrig, som häromåret ledde till att hela staden fick stängas av. Några knarkkungar hade demonstrerat sin makt genom sprängladdningar på centrala platser. Och enligt Paulo Lins är våldet betydligt värre idag än på 80-talet, där berättelsen om Guds stad slutar.
Kanske är det därför extra viktigt för många favelainvånare att visa att de är vanliga människor, inga skurkar.
– För 20 år sedan ville ingen komma och besöka oss här i kåkstäderna, säger radioprataren och ungdomsledaren Paolo ”Amendoim” Vieira, som verkar vara känd av alla när han rör sig i Rocinha.
– Att det kommer turistgrupper nu tycker många bara är kul. Vi är stolta över vår favela och har ingenting emot att fler kommer hit och kollar.
Men tycker inte många att det är underligt att visas upp som en sevärdhet för nyfikna västerlänningar? undrar jag.
– Jo, svarar Paolo.
– Men bättre det än att vi inte syns alls. Tycker i alla fall jag.
När vi kommit ut på andra sidan Rocinha och hämtas upp av minibussen åker vi vidare till en mer idyllisk favela: Vila Canoas, med blott 2 500 invånare.
(fortsättning)
Vila Canoas är en liten framgångssaga. Tack vare EU-pengar har området fått ett byalag, och en organisation som lett till både självkänsla, rent vatten och rensopade gränder. (Totalt har en halv miljard dollar under en tioårsperiod gått till sociala projekt i 270 brasilianska favelor.)
– Förut var allt smutsigt här. Ingen brydde sig, ingen kände att det spelade någon roll. De som bodde här kände sig utanför övriga samhället. Nu är folk stolta över att bo i Vila Canoas och ser till att hålla ordning, berättar Siddharta medan vi tar en vilopaus med ingefärsläsk i en boteco, en liten bar i ett gatuhörn.
Några män som går förbi stannar upp för att hälsa. Det är påtagligt lugnt, en välbehövlig kontrast till både Rocinha och Cidade de Deus.
I utkanten av Vila Canoas ligger Para Ti, ett slags fritidshem för barn som behöver någonstans att vara när de inte är i skolan. I ett av rummen får barnen läxhjälp, i ett annat lär sig en grupp flickor handarbete.
Som många favelaprojekt handlar det om att ge de unga alternativ till det lockande kriminella livet. För det pågår naturligtvis hela tiden, bortom det som vi turister kan se.
Favela Tour, som får kritik för att de gör kommers av de fattigas vardag, donerar pengar till Para Ti. Enligt Marcelo Armstrong var beloppet 25 670 reais (c:a 75 000:-) år 2002. Pengarna bidrar till läxläsning, datorkurser, ett litet bibliotek, ett fotbollsläger på stranden...
I vår grupp köper ingen något av det stickade och virkade hantverk som är till salu. Men amerikanska Kathy Wilson väcker stor förtjusning när hon visar barnen hur de ser ut på de bilder hon tar med sin digitala kamera. Även om ingen av oss talar särskilt mycket portugisiska går det att kommunicera – med bilder, med ögon och med händer.
När vi kommit tillbaka till Ipanema avslutar Siddharta Diniz rundturen med en rekommendation:
– Gå aldrig, aldrig in i någon favela på egen hand! Det kan vara mycket farligt, säger han.
– Men nu har ni i alla fall fått perspektiv på hur livet där ter sig för de flesta.
FAKTA
• Favela Tour: www.favelatour.com.br
• Guds stad, i regi av Fernando de Meirelles hade Sverigepremiär den 17 oktober och går på Bio Capitol. ”Högexplosivt, bildbegåvat och välspelat”, enligt GP:s kortrecensension. ”En rakt igenom magnifik film”, skrev Nöjesguidens Roger Wilson.
Orvar Säfström sammanfattade i Filmkrönikan: ”Det här är en våldsam film men Meirelles lyckas - - - gestalta en känsla av vardaglighet, där problem med tjejer och kläder är lika viktiga som att undvika en kula i skallen. Den lyckas också lyfta fram hur våldets mekanismer obönhörligen förslavar människor som ger sig in den onda cirkeln. Och detta utan att varken kännas påträngt moraliserande eller falla i gangsterglorifieringens fälla.”
• Boken med samma namn av Paulo Lins har översatts till svenska av Örjan Sjögren och kom nyligen ut på förlaget Tranan (www.tranan.nu).
(fortsättning)
BIARTIKEL
”Rich people will travel great distances to look at poor people” skrev David Byrne och Talking Heads på omslaget till albumet Stop Making Sense [”Rika människor reser långt för att titta på fattiga människor”].
Det är inte bara i Rio de Janeiro som turister från Nordamerika och Europa åker på guidade turer för att beskåda de fattigas liv. Liknande arrangemang finns exempelvis i Johannesburg, där de svartas townships bildar utomhusmuseum.
– Vi söker som turister annorlunda upplevelser av miljöer som vi i väst normalt inte kommer i kontakt med. Genom att besöka en kåkstad får vi utlopp för vårt behov av spänning, under trygga former.
Det säger Thomas Blom som är kulturgeograf vid Karlstads universitet och intresserar sig för vad han kallar ”morbidturism” – som när människor betalar för att se Lady Dianas grav eller köper souvenirer från Ground Zero i New York.
Ren ”slumsafari” kan uppfattas som nedvärderande och integritetskränkande för dem som bor där. Men fenomenet med kåkstadsbesök behöver inte vara entydigt negativt.
– Lägger man upp det på rätt sätt kan det vara intressant och kunskapsgivande, menar Thomas Blom. Har man besökt en kåkstad i Rio kanske man inte generaliserar lika lätt över hur människor lever i de områdena. Man skapar sig en egen bild, som man kan ha nytta av i många sammanhang.
Självklart skrapar man bara på ytan vid ett snabbt besök i en grupp. Därför återvände jag till Rocinha två gånger för att ta fotografier, och för att – med Paolo Vieira som guide – hälsa på hemma hos folk.
Jag besökte dessutom Favela da Maré, ett område i utkanten av norra Rio med stora sociala problem, helt utan Rocinhas infrastruktur. Genom att under några timmar försöka hjälpa oroliga barn från trasiga familjer med deras läxor i engelska fick jag vistas i miljöer som turistgrupperna aldrig ser. Men det var naturligtvis också bara att skrapa på ytan.
Många kritiserar att pengarna som favelaturismen genererar inte sipprar ner till områdenas invånare.
– Jag har blandade känslor för dessa rundturer, säger Anjali Kaur som jobbar med sociala projekt i Rio de Janeiro.
– Jag tror att många är nyfikna på hur människor klarar sig i favelorna, och det är inget fel med det. Fast det vore bättre om besökarna fick möjlighet att kommunicera lite närmare med invånarna och ge något tillbaka. Kanske genom att jobba som volontärer. Men det är viktigt att folk ser att Rio inte bara är stränderna i Copacabana och Ipanema.
Sorry för att jag kapade bloggen! Hm, jag borde ha lagt in texten i mitt arkiv istället... Men, nu fick du på begäran fler kommentarer i alla fall!
Dielemans bok är givetvis klockren (säger jag som inte läst den, men jag har läst mycket OM den), och jag hoppas att den översatts till andra språk också.
om inte annat borde du lägga in texten i ditt eget arkiv så du kan länkas så här i turistkritiska tider..!
NATASA - själv åkte jag tåg mellan lund och stockholm eftersom centrum till centrum blir både snabbare och smidigare än flyget. som student även billigare. men folk tänker inte så. tänker inte på allt flygbussande och väntande och kånkande.
för att inte tala om den fantastiska utsikten..! ofta önskar jag att jag kunde åka hem bara för att få åka tåg :)
däremot kanske man ska ifrågasätta åka-för-dagen. ibland är det nödvändigt men lika ofta egentligen helt onödigt. antingen inte åka alls eller stanna längre. lite som med turismen.
jag är så med dig. stör mig sjukt på turismen. jättestor skillnad att bo i indien jämfört med bangladesh när det kommer till den frågan.
intressant! hurdå..?
Hej! Ja, dagsresorna händer inte speciellt ofta. Men när jag tvingas ta till dem är det mest för att jag inte har något annat val. Tro mig. Hade hellre stannar kvar längre i Stockholm eller inte åkt upp alls :)
haha jag tror dig :) särskilt som båda städerna är så himla fina..!
Skicka en kommentar