LHC till final...!!!

LHC utklassade Färjestad med 4-0. Magiskt.

Hoppas såklart på LHC för final ikväll

Ikväll 18.30. Guldstjärna för streaming. Än så länge 4-1 i matcher vilket innebär att LHC kan avgöra redan ikväll. Läs lagkapternernas - lite väl förväntade - tankar inför matchen. Tråkigt att Andreas Pihl använde klubban igår. Och att Niklas Persson är skadad. Men visst vinner vi - favoriter i överläge på hemmaplan. Och den här gången är det dags att ta hem bucklan fo real.
Noterat - Persson spelar trots att han är skadad. Gjorde precis 2-0.

Kina i fokus i P1 den här veckan

Mycket Kina nu. Har inte hunnit lyssna nåt än men rubrikerna ser fantastiskt intressanta ut. Själv känner jag mig så himla glad över mitt beslut att börja läsa kinesiska för tio år sen. Och att jag har bott där och på ett ungefär förstår hur det funkar och varför kineserna gör som de gör. För er som inte är lika insatta - ni har allt det spännande kvar.

Föredrag om tillsatser i maten

Min underbara mamma har varit på radion igen. I programmet Helgvarning [från minut 18.45] tipsar hon om det föredrag som hålls hemma på Klefstad imorgon 19.00. En Tommy Svensson berättar då om sin forskning om tillsatser i maten. Och sin bok.

När min syster bloggade om föredraget för ett par veckor sen fick hon genast svar på tal. Dels för att Tommy Svensson skulle röra sig med faktoider - vilket jag varken kan eller tänker försöka motbevisa - men också för att folk skulle överreagera och lida av kemofobi. Att kritiken mot tillsatser var obefogad och framförallt ovetenskaplig.

Men med min supersupersunda uppväxt på landet med en mamma som är utbildad i just mat matlagning hälsa trädgårdsodling osv - så har jag en helt annan syn på tillsatser. Snarare sund än kemofob. Mamma har alltid varit väldigt tveksam till färsk mat som håller länge. Bröd till exempel. Hur ska magen kunna bryta ner de tillsatser som håller maten perfekt i veckor. Det säger liksom sig självt.

Givetvis svarade jag min systers kritiker med en länk till Bengt Björksténs forskning om allergi. Helt kort har hans forskning gått ut på att visa att det kan vara just tillsatserna i maten som skapar allergier. Inte dålig ventilation rökning brist på lantluft eller överdriven städning. Utan maten. Man har jämfört Estland i början på 90-talet - med Sverige - och sett att allerginivån i Estland motsvarat Sverige på 60-talet. Alltså då vår kosthållning i mycket påminde om den i Estland i början av 90-talet. Otroligt intressant forskning som jag verkligen rekommenderar för vidareläsning.

Mediabevakning

Det ryktas att I mormors berså står omskriven i dagens Expressen Kvällsposten och Göteborgs Tidningar. Återkommer med länkar - om det dyker upp några. Annars får ni helt enkelt köpa ett ex.

Steget före steget efter

Underbara uppmärksamma Betty wallade mig att Aftonbladet var sååå efter. Morronen därpå lämnade Josef tidningen uppslagen på frukostbordet. Proaktivt nätverk man har. Needless to say - en viss stor kvällstidning måste ju få inspiration någonstans ifrån..!

Dagen efter

Igår tog jag avsked av familjen som jag har guidat. Mycket symboliskt vid färjan från Ellis Island. Utmattad var visst bara förnamnet. Inatt sov jag tolv timmar och under dagen idag har jag sovit två timmar. Helt oförmögen att arbeta och skriva. Har därför streamat fyra avsnitt av Gossip Girl och halva Atonement. Det fascinerande med den senare var att jag var övertygad om att jag gick in på en fullt laglig sida. Med reklam. Tills play avslöjade en himla massa kinesiska tecken. Dessutom är hela filmen textad på kinesiska och engelska. Underbart för den som vill fräscha upp språket lite..!

Skrivkramp

Senaste veckan har jag guidat en svensk familj på besök i New York. Helt utmattad har jag fallit ihop varje kväll - alldeles oförmögen att författa en enda rad. Så himla ledsen för det - men inläggen essar sig och kommer inom kort. Dessutom en ny storslagen idé på gång. Och en sak är helt säker. Jag har aldrig någonsin varit och kommer aldrig någonsin att bli turist. Någonsin.

Guinness

Foto: Kinna Jonsson
Behövde lite kärlek idag så storasyster skickade en dagsfärsk bild på mammas supersöta svarta katt Guinness. Som jag såklart saknar.

Dagens kanske veckans kanske årets citat

Niklas Zennström, som tidigare råkat ut för skeptiska riskkapitalister, berättar att urvalet av projekt som Atomico satsar på inte sker efter en analys av affärsplanen. I stället är själva personen eller personerna bakom idén och tajmingen viktigast. E24!

Vänner med cykel

Dagen idag har varit alldeles alldeles underbar. Brunch på galet märkligt ställe på Essex Street Market i Soho ledde vidare till cykeltur genom Williamsburgs alla delar - besök hos the polish butcher - vidare till Brooklyn - vidare till Queens - där vi för övrigt såg en filminspelning - vidare över bron tillbaka till Manhattan där First and Second var helt avstängda till följd av en svår olycka - och så hem igen typ sju timmar senare. Bananer och vatten were essentials.

Fullkomligen älskar mina vänner med cykel. Till imorgon ska jag förhoppningsvis kunna välja ut några foton att illustrera min resa. Men nu är jag fullständigt utmattad och måste sova. Big time.

Domedagskänsla

Olycka på Andra och 51a. Gick förbi bara precis nån timme senare. Otroligt tragiskt verkligen. Kusligast är nästan alla dessa helikoptrar - fyra på fotot - som i New York verkligen ger obehagskänslor.

Alla dessa hundar..!

Häromdan såg jag en långhårig beige hund - oklart vilken ras - som satt halvvägs ut genom rutan på en svart och blank stadsjeep i god fart på första avenyn. Givetvis hade jag glömt kameran hemma.

Men när jag idag i hög fart susade nerför Broadway och - något mer oväntat - såg en dalmatiner i en brandbil tog jag chansen. Ha överseende med bildens oskärpa - det går undan. Notera även det klassiska lilla hålet i gatan som jag precis hann undvika.

Beläst sällskap

Diskuterade läsmättnad med en diplomat i höstas. Diplomaten gick så långt som att påstå att han nuförtiden mådde fysiskt illa av litteratur. Personligen skulle jag kanske inte uttrycka mig fullt så drastiskt - men det ligger en viss sanning i att man som akademiker har höga krav på sig att snabbt ta in mycket material - och helt enkelt inte klarar mer.

Förutom några intressanta böcker över julen har jag inte läst särskilt mycket på sistone. Därför är det tur för mig att jag har en djupt förstående och pedagogisk omgivning. Förra veckan fick jag låna Amerikanerna av en läsande vän som samma dag köpte Understanding America. Trots en oroväckande känsla att det kommer ta lika lång tid för oss att läsa ut dem är jag sjukt motiverad.

Alphabet City

Hamnade på wiki on Alphabet City och fick helt plötsligt en väldigt stark lokalpatriotisk övertygelse. Klippte in några favoritrader här - men hela långa artikeln är fantastiskt läsvärd. This is the hood.

Alphabet City has always been home to some of the most important cultural movements to occur in New York and worldwide.
[...]
Much of the culture of Alphabet City may have stemmed from the diverse surroundings of the neighborhood and the mix of poverty and decay with wealth and beauty nearby.
[...]
Alphabet City in the 21st century lost the influences and gained higher rents, cleaner streets, and lower crime.

Aha

Hahahahaha. Hela Avenue D är Public Housing. Det förklarar saken.

Ikväll har jag haft en sån där härlig intellektuell långmiddag med underbar amerikansk vän som förklarar saker och ting för mig. Såna saker som jag som ickeamerikan inte riktigt förstår. Typ vilka tidningar man läser. Och inte läser. Var man hänger. Och inte hänger. Bland annat så förklarade han för mig varför det finns så många förolämpande män på Avenue D. Public Housing. Tada.

Lite som våra nya idéer och projekt på fyrtio- femtio- och sextiotalen så insåg någon att även fattiga behövde någonstans att bo. Givetvis lobbades för att bygga de nya fina statliga husen på det fattigaste stället långt från de rika. I utkanten av Alphabet City. Nu många år senare så har husen försämrats samtidigt som större delen av området blivit rikare. Klyftan mellan de unga och hippa och de inkomstlösa som bor i Public Housing kunde nästan inte vara större.

Dessutom fick jag höra att New York Magazine nyligen publicerade en karta över brottsstatistik i New York. Minsann om inte 5e gatan på Avenue D fick en egen liten text.

Inklippt från wiki on Public Housing:
[...] projects are usually a block of purpose-built government subsidized housing operated by a government agency, often simply referred to as projects with easier-to-manage town houses. [...] Projects continue to have a reputation for violence, drug use, and prostitution, especially in New Orleans and New York City [...].

Tänka sig

Underhållande bloggväns underhållande bloggvän har liknande erfarenheter som jag själv. Universalt to say the least.

Newyorksk kommunikation

Interaktionen med newyorkarna är fortsatt stor. När jag kom ut från affären igår stod en annan cyklist och beundrade Huffy. Huffy sa han. Thats a solid bike youve got. Can take anything. Och plötsligt såg jag Huffy i ett skimmer av supercrossmountainbike med tjugofem växlar och blänkande crom. Gnistrande. We got those bikes when I was a kid fortsatte han. Kanske snart fyrtio fick mig att räkna slutet av sjuttio början av åttio och plötsligt fick hans komplimang en lite annan innebörd. Supercrossen bleknade till bilden av en skön vintage åttiotalsmorron i soliga new york. Inte fel det heller.

Bara en kvart senare började min granne prata Huffy med mig. Varje morgon när han ställer ut soporna så är han noga med att inte röra Huffy - som oturligt nog står lite tråkigt till - men å andra sidan finns det ju sophörnor precis överallt så vad ska man göra. Joe just Joe - som han sa redan tidigt i höstas - är en fairly skön snubbe. Nu gick han loss totalt på vad cykeln gör för hälsan minsann. Och att jag borde cykla upp till Bronx nån dag. Bara sådär. Shit det tar ju en dag att cykla dit. Haha. Han tyckte jag var mesig som inte cyklade norr om 69e gatan. Men sen ändrade han sig och gav mig cred för att jag trots allt köpte en cykel asap jag kom hit.

Men rent allmänt. Där finns en genuin kommunikation även newyorkarna emellan. Noterar på mina morronrundor längs vattnet hur den äldre asiatiske mannen som alltid har grön jacka glatt hälsar på vad jag tror är en polis i army-sweater och en någorlunda ung kvinna i fleecetröjor i olika färger. Och baserat på mina newyorkerfarenheter hittills kan jag med ganska stor säkerhet säga att de inte umgås på kvällarna. Men de hälsar varje morron. Inte på mig tho. Jag är nog för grön än så länge. Inte visat att jag pallar varje morron före åtta.

I övrigt så kantar gorgeousmännen min morronrutt. Så oansenlig som bara möjligt med stora solglasögon och dunkande ipod försöker jag ignorera dem och har nu nästan börjat tycka det är underhållande. Eller ja. Men iaf. Där står de och hänger från tidig morron till sen kväll. Det enda som händer i deras liv är att en blondin springer förbi. Shit vilken grej. Så de bara måste skrika och hojta och vissla och stirra.

Men igår tog det hela en oväntad vändning. Hybriden tog form. Mannen som skrämde slag på mig genom att springa ikapp och - springandes - fråga om han fick join me for a couple of miles. Jag tvärnitade. Say what..?! Please - och så kom det - gorgeous. Både ord och handling. No. Ah well bless you - och så igen - gorgeous. Var så paff att han sprungit ifatt mig - de flesta är rätt loja i de här kvarteren - så det tog två sekunder innan jag svarade bless you too damit. Han skrattade faktiskt. Annars kan de bli väldigt väldigt väldigt arga när man säger ifrån och alldeles särskilt om man svär.

Även idag noterades hybriden. En annan man - fast i samma kvarter - frågade om han may walk with me. När jag fullständigt ignorerade skrek han efter mig. Men poden var så hög så jag slapp höra. Min empiri börjar säga mig att Aveny D ner mot East Houston är det i särklass sämsta stället att vara blond och löpare. Därför har jag börjat avancera bort mot Aveny B innan jag vänder upp mot stan. På kvällen efter stängningsdags är annars China Town en klippa. Kineserna kunde ju knappast bry sig mindre om oss fula européer. Ha. Alltid nåt.

Men för att avsluta en något negativ bild måste jag säga att det positiva helt klart är alla fina äldre personer som alltid hälsar på gatan i mitt hood. Småsnacket med indiern på laundromaten. Uppmuntrande kommentarer om Huffy - såklart. Och mina grannar som är hur söta som helst. Rick - som jag tror är Enrique egentligen - har tom accepterat att vi öppnar ytterdörren varannan gång. Kanske räknas som integration av oss båda. Isf hur stort som helst.

Tribute till storebror

För den som inte visste det så älskade jag att titta på MacGyver när jag var liten. Och såklart Knight Rider med KITT. Och War Games - älskade War Games. Allt med teknik. Men mest MacGyver för det kunde man göra själv. Tänkte jag. Och lagade och fixade och donade. Oftast med väldigt gott resultat. Förutom möjligtvis den moppe jag skruvade sönder och sen ihop bara för att upptäcka att det blev delar över. Men efter lite hjälp av storebror spann den som en katt.

Även i modern tid upplever jag ofta en stark MacGyver-känsla. Alldeles särskilt tillsammans med storebror. Som i vintras när vi skulle dra bredbandet tvärs över gårdsplanen.

Mitt intresse väcks omedelbart när storebror kommer in och frågar om vi har flirtkulor hemma. En sån här chans får man bara inte missa. Så på med newyorkmössan och oljerocken och med ut i verkstan. Snart har han tillverkat en flirtkula av lila frigolit som låg och skräpade i ett hörn. Aight. Det viktiga är att få en bra roll tilldelad. Så jag väntar. Efter en liten stund har storebror knutit fast ett snöre i frigolitkulan och ber mig hålla snöret medan han hämtar en femtio meter lång slang. Diameter kanske 3 cm. Frigolitkulan kanske 2,5.

När jag inser att han tänker blåsa frigolitkulan genom hela slangen med högtrycksluft får iaf jag den brajta idén att hänga upp snörrullen på ett borr så att den snurrar utan att skada fingrarna. Precis innan snöret är på väg att ta slut ser vi hur kulan hoppar ut i andra änden. Ha. Nu så tänker vi nöjt och tar med oss prylarna till Position.

[Handy Lennart säger: Om man inte har högtrycksluft kan man istället använda sig av en dammsugare - fast i andra änden förstås.]

Borrar ett hål i väggen in till kontoret och drar igenom en nätverkssladd - minst 50 m. Skär av lite av plasten och knyter sedan fast sladden i snöret för att dra kabeln genom hela slangen tvärsöver gårdsplanen. På andra sidan låter vi sladden slinka in genom ventilationshålet ner i matsalen. Väl där blir det ett himla mekande med ingångarna till routern. Sladden består av åtta olika småsladdar i olika färger som ska kombineras på rätt sätt.

Allt som allt tog det inte mer än timme. Och var - såklart - ungefär hur roligt som helst. Lite segt att kabeln måste grävas ner också.

Datasupport och tribute till pappa

Uppdaterad..!
Och när jag skrev förra inlägget inser jag att det får bli ett tvillinginlägg om pappa. Det är nämligen pappa som gett mig mitt stora teknikintresse. Första datorn inhandlades till det nybyggda kontoret 1980 och pappa åkte på datakurs till Eskilstuna. På Lantbruksdata. Dessutom köpte han den enda datorn som då kunde synkas med redovisningsprogram. Cromenco.

Minns hur jag bara var några år gammal när jag satt och knappade. Blev mest tre i rad men snart var Wargames den givna favvofilmen. Datorn var bara hur skön som helst. Mörkgrön skärm med ljusgröna tecken. Och stora stora 5,25". I två diskettstationer - en för att arbeta och en för att spara. När man bytte program bytte man diskett. Tänk vilken skillnad mot kringla tab.

Entusiastiskt berättade pappa om hur han och mamma var i USA på 60-talet och tittade på en dator stor som ett rum med kapacitet som en enkel miniräknare.

Pappa som närmar sig 78 - fast ser ut som 60 nb - har precis bytt pc. Och när jag var hemma lyckades vi med konststycket att lägga om hans mejlkonton så att alla tre utgår från nya Outlook så han kan skicka räkningarna från SPCS direkt via mejlen istället för som pdf.

Annars är jag helt fascinerad över hur otroligt självgående han är. Webmail var inga som helst konstigheter. Som den pragmatiker han är sa han bara helt lugnt att det finns ju support om man kör fast. Själv har jag arbetat med support och måste ändå säga att det är otroligt få som ringer in - över 70 - med flera företag och flera datorer. Skarpt.

Datasupport och tribute till mamma

När jag var hemma i julas följde mamma och pappa snällt med in till stan för att köpa en mac. Till mamma. En svart mac eftersom min mamma alltid klär sig i svart. Och har en stor svart katt som givetvis heter Guinness. Accessoarerna räknas.

Efter mammas mindre lyckade tid med en stationär pc hade pappa tappat hoppet. Men jag var säker på att macen skulle funka. Först av allt så donade jag lite. Installerade. Lade upp bakgrundsbild. Ordnade docken med firefox word excel itunes iphoto skype msn. Behövs egentligen inget mer. Och under tiden som mamma lugnt och fint bekantade sig med sötnosen så skrev jag ut små lathundar. Kortkommandon - tiostegattittapåtv - spara bokmärken - mejlen.

Och tänka sig. Det klickade. Nu några månader senare skypar mamma till mig att hon behöver support. Realplayer funkar inte som den ska eller uppdateringen går inte igenom. I samma andetag som hon med ett skratt erkänner att hon är citat beroende.

Eftersom min mamma är snart 70 år gammal är det intressant att se omgivningens reaktion. Många har frågat om hon inte kan hjälpa dem att komma igång. Särskilt tilldragande är nog skypen. Idag undrade hon om det var samma skype för mac och pc och hur hennes vänner skulle ladda ner till pc. Fast - sa hon - jag rekommenderar ju förstås att de hellre köper en mac. Hahaha.

Ännu roligare när syster sitter bredvid - också ny med mac - och frågar mamma var hon ska klicka. Klicka säger mamma - man tar väl kringla tab eller kringla w eller kringla mellanslag. Hur skön som helst. Hoppar generationer och lär sig mac på macvis. Need i say hur stolt jag är.

Dagens stora iakttagelse

Bennassis borrvideo är ett verk av Ministry Of Sound. Precis som Prydz Call On Me. Så här såg originalvideon ut. Intressant ändå att Bennassi gjorde en helt annan slags video och att Eric Prydz i nån intervju senare dissade Call On Me-videon.

Sommartid

Inatt fick vi sommartid och har alltså tagit in en hel timme på Europa. Firade denna händelse med en heldag på stan i underbart eget sällskap. Började längs vattnet på East och sen genom hela Soho bort mot fina fina Spring Street för att slutligen hämta Huffy som stått på åttonde avenyn sen i fredags. Skönt att gå helt ensam med Erasure i öronen och bara andas. Och visst ser det ut som en småstad.

Kusligt uppenbart generationsskifte

Mycket om generationer nu. Men att se Felix Herngren försöka brotta ner Björn Gustafsson i Robins i fredags var direkt osmakligt. Lättad att Felix den gamle stofilen snart är gone till förmån för nya generationen.

Ständigt dessa oväntade vändningar

I glädjen över att se ett tåg åkte jag givetvis åt fel håll från Williamsburg inatt. Vansinnigt orutinerat. Kliver snabbt av på nästa station bara för att inse att jag missat vändande tåg och måste vänta en halvtimme på att få åka min annars enda station hem. Faktiskt var jag lite bitter. När en fransman plötsligt slår sig ner och visar sig vara fantastiskt underhållande. Kanske aningen hög - men inte mycket.

Lätt rastlös noterar han hur någon äter chips tvärsöver spåren. På broken english ropar han - how do they taste..? En intellektuell 35årig newyorker svarar på klassiskt amerikanskt manér LÅNGT. Greasy and crispy and organic and jadda jadda. Oh you mean flavor - plain potato. Så får newyorkaren för sig att fråga om fransmannen vill smaka. Chipsen singlas snart över som frisbees. Olika tekniker prövas med aktiv hjälp från en allt växande skara väntande passagerare. Förvantansfull tystnad avbryts av besvikna suckar. Inget verkar funka.

Till slut säger fransmannen chevalereskt att newyorkern bör njuta av sina chips istället. Efter en stund av övrig verksamhet pockar newyorkern på fransmannens uppmärksamhet. Endast ett par chips är kvar så nu ska påsen kastas. Folkhopen är genast med på noterna. Men tror ni inte newyorkern - amerikan som han är - tar för djup ansats och kastar påsen så högt att den slår i takbjälken och trillar rakt ner direkt på spåret. Snacka om antiklimax.

Manhattan 228

Fick väldigt charmigt sällskap från festen till metron imorse. Smälte helt när denna vackra handskrivna karta dök upp i det gröna skenet från delin på hörnet. Gillar särskilt understrykningarna och L-ringen.

Washington Square Park lite efter lunch

Under en vårkaffe i parken precis vid New York University ser man de mest aparta personligheter. Pseudointellektuella som betydligt hellre skulle befunnit sig på anrika Columbia. Men trots vissa tveksamheter så måste jag ändå ge min kärlek till den förströelse de alla erbjuder.

Denne unge - får vi väl ändå förutsätta - student med seglarskor ljusbrun portfölj pullover och pipa är en underbar illustration.

Fotot är alltså inte arrangerat utan taget på håll med fin zoom.

Den nya generationen

Två av de skönaste nya talangerna just nu är helt klart Björn Gustafsson och Adam Tensta. Båda verkar vara hur söta snälla roliga talanfulla som helst. Och nyktra. Precis som min favvo Nadia Jebril. Eftersom tre i någon mån utgör en spaning menar jag att den nya generationen vågar vara annorlunda. Töntigt blir coolt. Tror helt klart att dessa tre personer kommer att påverka kidsen mer än någon kampanj någonsin. Någon som vet fler unga nyktra snälla kändisar..?

Nytt svenskt rekord..! New Swedish Record..!

17.45. Befinner mig på Union Square 14e gatan femte avenyn. Ligger som en rem och lyckas dra till första avenyn upp och över till andra och 47e till the appointment 17.59. Exakt 14 minuter. Stannade vid ett (1) rödljus. Snabbast hittills. Shit pommes. Huffy ligger bra till.

And in English for Aude:
Today Huffy performed Mission Impossible. Started off 1745 at 14th street Union Square trying for second and 47th for meeting someone VIP at 1800. The odds were gone. Closed my eyes and took off. Began an amazing cruise over to first ave up the blocks and over to 2nd. One (1) redlight. Landed at 1759.

I alla hänseenden alldeles blankt

Blankt från början till slut. När jag hade läst om hur Axel Bringéus blev avskedad efter bloggavslöjandet bänkade jag mig framför Resumé-TV. Tänker att denne drivne Handelsekonom ska ge ett bra svar på varför han bloggat som han har gjort. Typ smal internhumor som gått för långt eller absurd ironi eller travesti på någon klassiker eller vad som helst förutom det han säger. Omdömeslöst. Åh. Hur kan man beteckna sig själv som omdömeslös. Allt förtroende riktigt smulas sönder under den korta femminutersintervjun.

Intressantare är då analysen av händelseförloppet - samt Claes de Faires avslutande anställningsrekommendation.

Vinst trots dunkuddar till Obama

Lika väntat som ryska valet lika oväntat är det amerikanska. Så sent som igår täckte en ledsen Hillary i princip varenda tidningsblaska i kvarteret. Ödesrubrikerna toppade varandra inför tisdagen. Men nu minsann. Med seger både i Ohio och Texas skrivs det istället om Återkomsten. The Come Back Kid. Samtidigt som samarbetsteorierna får ny luft under vingarna.

Men förra veckans dis ligger kvar. När Hillary nyligen undrade om inte någon kunde ge Barack ännu en kudde - så brakade media löst. Gnällig var det samlade omdömet. Och också the outcome av dålig rådgivning. Bara några få sunda röster frågade sig varför Hillary faktiskt granskas minutiöst medan Barack cruisar mellan snällfrågorna. Allas älskling. Och det kan man fråga sig. Säkerligen rör det sig om Baracks visioner och Hillarys erfarenhet. Men också om den universella enkelheten att vara man.

Tycker mig dock se att fasaden krackelerar något. Och helt ärligt - hur kan en samlad amerikansk journalistkår helt undvika att skriva om Baracks droger och oklara kampanjpengar. I USA. Där moral och dubbelmoral är det viktigaste som finns. Det är tydligt att journalisterna har valt sida.

Vilket får mig att tänka på ryska valet. Hos Wolodarski sa Birgitta Ohlsson mycket begåvat att en demokrati är så mycket mer än en valdag. Det ska finnas pressfrihet yttrandefrihet oppositionspartier och en respekt för minoriteters rättigheter. Och helt ärligt. Handen på hjärtat. Hur demokratiskt är ett amerikanskt val egentligen.

För den som vill ta del av The Genuine American Campaign är youtube som vanligt en guldgruva. Och också ett sätt för kandidaterna att nå ut någorlunda oredigerat.

Unexpectancies

Ibland kan jag inte låta bli att gapskratta åt livet i New York. Sitter i sängen med macen när det plötsligt blixtrar till. Förstår ingenting. Nog för att jag brukar få en stöt av badrumslampknappen och det alltid blixtrar lite när man sätter i sladdarna. Men det här är för mycket.

Väntar. Blixtrar igen. Börjar släcka ner för att se var det kommer ifrån. Drar upp persiennerna och sätter mig i fönstret. Plötsligt fastnar blicken på ett av rummen mittemot. En kille står halvnaken och packar upp presenter. Så precis när jag bytt fokus blixtrar det till igen.

Alltså - det dröjer riktigt länge innan jag ser att det pågår en photoshoot på taket mittemot. Värsta prylarna värsta utrustningen. Fotografen springer runt med pannlampa och viftar med armarna till de stackarna som förmodligen är modeller - men precis utom mitt synhåll bakom ett annat tak.

Så nu sitter jag här i ett smattrande fotoblixter. Känns helt okej.

Vår i New York

Gled i en tunn polo och sommarkavaj och tog en sväng över till västra sidan. Huffy spinner som en katt längs breda ljusa åttonde avenyn och jag måste säga att jag fortfarande inte kommit till skott för ny cykel. Tog en Starbucks i trappen mittemot Penn Station och njöt i fulla drag. Soldisigt och varmt. Vår i luften. Med sakta återvändande energi.

På våren får jag alltid en skolkänsla. En känsla av att vara en av fem som är kvar i klassrummet och har extra tillval en solig fredagseftermiddag. Möjligtvis en fem minuters paus men thats it. Konstigt egentligen.

Ännu mer känns vår som Moskva. Alldeles särskilt här. Allt är smutsigt och naket och alla är bleka. Soporna i träden hänsynslöst belysta av vårsolen. Bensindoften blandas med rök och parfym. Stekos. Vet inte. Men det är brutalt på något vis. Efter bomullssnön och före idyllgrönskan. Storstad.

Men det främsta vårtecknet är nog ändå att newyorkarna flyttar ut på gatan. Hänger ut en skränig transistorradio från -81 i en ståltråd på dörrhandtaget och genast är hela kvarteret på benen. Ägaren blev så himla glad att jag fotade. Its antique honey its antique. Yeah svarade jag. True vintage. Och vinkade när jag gick.

Kids åker bräda

I mitt kvarter finns allmänna grönområden där barnen får leka av sig under ordnade former. När jag med vän stannade till igår sa de snällt hej. Så då smög jag fram min kamera och tog ett snapshot. Så här i efterhand inser jag att jag borde ha bett dem posa eller väntat in några moves. Nästa gång helt enkelt. Men kolla graffet på väggen.

Lätt som en plätt

Precis just så här enkelt är det att lära sig kinesiska. Kunde inte sagt det bättre själv. Däremot visste jag inte att så många svenska skolor infört kinesiska. Skulle gärna se statistik. Sjukt fint typsnitt i word btw.