Ständigt dessa oväntade vändningar

I glädjen över att se ett tåg åkte jag givetvis åt fel håll från Williamsburg inatt. Vansinnigt orutinerat. Kliver snabbt av på nästa station bara för att inse att jag missat vändande tåg och måste vänta en halvtimme på att få åka min annars enda station hem. Faktiskt var jag lite bitter. När en fransman plötsligt slår sig ner och visar sig vara fantastiskt underhållande. Kanske aningen hög - men inte mycket.

Lätt rastlös noterar han hur någon äter chips tvärsöver spåren. På broken english ropar han - how do they taste..? En intellektuell 35årig newyorker svarar på klassiskt amerikanskt manér LÅNGT. Greasy and crispy and organic and jadda jadda. Oh you mean flavor - plain potato. Så får newyorkaren för sig att fråga om fransmannen vill smaka. Chipsen singlas snart över som frisbees. Olika tekniker prövas med aktiv hjälp från en allt växande skara väntande passagerare. Förvantansfull tystnad avbryts av besvikna suckar. Inget verkar funka.

Till slut säger fransmannen chevalereskt att newyorkern bör njuta av sina chips istället. Efter en stund av övrig verksamhet pockar newyorkern på fransmannens uppmärksamhet. Endast ett par chips är kvar så nu ska påsen kastas. Folkhopen är genast med på noterna. Men tror ni inte newyorkern - amerikan som han är - tar för djup ansats och kastar påsen så högt att den slår i takbjälken och trillar rakt ner direkt på spåret. Snacka om antiklimax.