Facebookeffekten

Att Facebook uppmärksammats så tröttsamt mycket på sistone beror förmodligen på alla dessa 35-plussare som precis upptäckt fenomenet. Nyhetens behag får dem att logga in med skräckblandad förtjusning. Medan ledarskribenterna förfasar sig. Arbetsgivarna blir rädda. Och politikerna målar upp skräckscenarion. Men att lägga så mycket fokus på baksidorna ger inte en rättvis bild av face.

Under hösten i New York hade jag inte den minsta hemlängtan. Trots att jag lämnade Lund när jag hade som allra allra roligast. Efter ettochetthalvt år fyllt av fester och vänner och bisarra roligheter.

När jag lämnade New York var jag inte heller ett dugg ledsen. Trots en helt makalös höst. Istället njuter jag varenda sekund ute på landet i regnet i blötsnön bland älgar rådjur hästar katter och hundar. Ser framför mig en skön lång månad med grafiskt arbete och god mat.

I februari kommer jag tillbaka till New York och jag är alldeles övertygad om att jag kommer att trivas utmärkt. Igen.

Sakta har jag insett vad som gör livet så mycket enklare. Att alla vännerna är så himla nära. Klart man inte saknar det man har. Så löjligt lätt att dela foton och filmer - att tom mina mest teknikrädda vänner gör det. Det är ju alldeles alldeles underbart.

Att sen ta alla applications med en nypa salt och inte lägga upp det allra mest privata - är ju en självklarhet. För att inte tala om att den som jämför sina vänner alltför mycket snart inte har så många kvar. Men sånt är ju snarare ett uttryck för sunt förnuft än face i sig.