Becksvart mitt på dagen

Igår kväll tänkte jag titta på film på tåget. En svensk film. Säg att du älskar mig. Efter ganska exakt 18 minuter var jag tvungen att stänga av. Förmodligen har alla utom jag full koll på vilken film jag menar. Men jag visste faktiskt inte att den skulle vara fullt så rå. Så brutal.

Vikte ihop macen och läste ut min senaste bok istället. Efter lunch idag hade jag svag arbetsmoral - så jag bestämde mig för att se klart filmen istället. I strålande sol på verandan insåg jag att för vissa människor blir allt bara helt svart. Verkligen allt. Men varför blir det så.

Nånstans har jag så otroligt svårt att skilja mellan att vara privilegierad och ha tur - och att faktiskt vara begåvad och välja rätt. Var gränsen går och hur mycket det ena beror på - och påverkas av - det andra.

Filmen handlar om Fatou som visserligen har ett svårt utgångsläge - men som genom ständiga felval och osäkerhet stadigt försämrar sin situation. Undrar hur många som gör så - förmodligen många fler än man tror - och vad som är orsaken. Kanske just en vilja att bli älskad - men en total dyslexi när det gäller att förstå hur.