Omänskliga krav

Häromveckan på Pågatåget mellan Malmö och Lund råkade jag höra en konversation som berörde mig väldigt djupt. En medelålders man i tweedkostym med sympatisk uppsyn och aningen kurdiskt utseende frågade på lätt bruten svenska en aningen mörk medelålders dam i sportig vardagsklädsel och stor resväska om hon hade varit ute och rest. Visst hade hon varit ute och rest svarade hon på lika diskret bruten svenska. Hon hade hälsat på släkten i Turkiet.

En ungefär tjugo minuter lång konversation tog sin början. Artigt vänligt och belevat pratade de först om väder och vind - och hur mycket de saknade solen. Sedan försiktigt om sin tid i Sverige. Hur ankomsten för 30 respektive 40 år sedan kändes som igår. Damen frågade mannen om han hade möjlighet att återvända nu efter Saddams fall och visst hade han det - och visst ville han det - men han trivdes så bra med sitt jobb. För övrigt var han på väg till Hässleholm för spännande möten under dagen. Men kanske skulle han återvända som pensionär.

Och barnen då - ville de också återvända. Nej inte alls. Mannen log vemodigt. De är ju födda här. De är anpassade. Inte som jag. Jag har aldrig lyckats anpassa mig. Så såg han ut genom fönstret mot något bortom som ingen annan kunde se. Förutom damen. Som sa. Nej inte jag heller.

Där satt jag med en stor klump i magen. Vad är det som det svenska samhället - media - vi - gör med människor som har bott här i större delen av sina liv, talar en perfekt svenska med vacker brytning, arbetar med intressanta jobb, är välklädda, verserade, kunniga, vänliga och otroligt välanpassade - högt säger att det är just vad de inte är. Vilka krav de måste känna. Vilken prestationsångest. Hur orkar de?

Samtidigt var jag lycklig över att ha fått lyssna till en så fin och lågmäld konversation. Två människor som fann varandra och släppte varandra inom loppet av Malmö och Lund.