Inget läshuvud

UNHCR har hittills visat sig vara alldeles fantastiskt uppmuntrande. Eller vad sägs om regelbundna handledarmöten, inledande och avslutande samtal med chefen, uppföljningar på personalmöten varje vecka, seminarier för att se hur mänskliga rättigheter implementeras i flyktingprocessen och om UNHCRs mandat, föreläsningar av praktikanter om deras projekt, föreläsningar för praktikanter av högt uppsatt personal inom UNHCR och finally coachning inför framtida arbetsmöjligheter inom UNHCR.

Så rent krasst är detta himmelriket. Men. Helt ärligt. Att sitta på seminarie om grundläggande internationell rätt får det att krypa i kroppen. Det påminner mig om oändliga deprimerande seminarier på Juridicum. Och jag avskyr verkligen läxförhör. Enkla självklara saker som alla vet och alla vill visa att de vet. Unga smala perfekta kvinnor med högsta betyg och trötta ögon svarar snällt på självklara frågor om the Universal Bill of Human Rights. Känner mig totalt malplacé. Min talang är att analysera, resonera, verbalisera, förnya. Inte visa att jag vet något som vem som helst hittar på wiki på en sekund.

Lägger nu bpm på min musik på Serato under tiden som de svarar.