Världens sötaste mamma på radion imorse

För den som inte redan har förstått det så har jag jordens underbaraste föräldrar. När jag vaknade för en stund sen hade jag mejl från mamma. Sötnos stod det. Sovit gott? När jag lyssnade på radion imorse så pratade de om småkakor. Så jag ringde in och berättade lite. Åh.

Lyssna gärna på kakreportaget [från minut 11] med Ebba Ekman och sedan givetvis i nästa timme på mamma [från minut 16].

Bara så himla fint

Något som verkligen fascinerar mig är alla märkliga saker i träden. Oftast plastpåsar såklart - men även upphängda soppåsar (alltså fulla) kläder sladdar osvosv. Precis som i Ryssland. Men i söndags såg jag en famn ballonger och blev så himla himla glad.

Söndagseftermiddag

En liten walk längs East River efter skön brunch i söndags. Knep fotot på en sekund innan fågeln lyfte. Perfekt framing. Älskar min kamera.

Snöbollskrig i Williamsburg

I fredags natt var det snöbollskrig i Williamsburg. Sjukt roligt. Började med oss fyra men när någon - och det var inte jag - råkade träffa en förbipasserande otroligt chic brunett ökade omfattningen. Som tur var så talar den skyldige franska - och med fransk accent och ett litet ça va chérie? je suis très desolé! kommer man undan med det mesta.

Eftersom vi skulle gå från den funkiga men ack så tomma 80ies house club på 7 North Street till den lilla afrikanska baren på 3 North Street hann det bli både anfall reträtt och omgrupperingar. Väl framme vid baren dök fler snöbollsfantaster upp och efter en gemensam attack på en otroligt underhållande plogare urartade det sig totalt.

Aldrig ensam i New York

Det är något alldeles särskilt med Times Square. Eftersom jag aldrig har varit turist i New York så har jag inte den där viljan att vara på Times Square. Times Square är helt enkelt inte the place to be om man bor i New York. Ljust och galet och sjukt mycket folk. Men ändå råkar man ibland ut för att säga saker som - javisst jag ska bara över till Times Square och hämta min cykel för jag ställde den där igår. Och så inser man vad sjukt det ändå låter på nåt vis.

Idag skulle jag vänta på min vackra vän Aude just vid Times Square. Otroligt nog hade jag fått en taxi i hällande ösregn och var därför grymt tidig. Som vanligt kommenterade alla passerande amerikaner hur gorgeous jag var - visst är det för att jag är blond men väldigt irriterande i vilket fall. Så plötsligt hör jag hur några kids börjar terra en polis för att få låna hans telefon.

I need a phone. Do you have a phone? Its kinda emergency. Eh not really. But still. You have a phone right? No? You dont have a phone? Whats wrong with you guys? Which police officer does not have a phone? Tystnad. Ey. You are lying aren't you. Damn you are lying.

Polisen säger typ No och sen No och sen No och sen Hm och sen Hm och sen en liten lätt skakning. Kidsen börjar garva. Polisen ler stort. De nickar säger typ Aight och Cool och går. Polisen vänder sig till mig med ett brett leende och säger Well I kinda did lie - I mean which police officer does not have a phone?

Vilket fick mig att le en smula. Och entusiastiskt fortsätta prata med honom för att slippa höra förbipasserandes kommentarer. Plus att sexistiska kommentarer sällan fälls när man är i sällskap av en man. Ännu hellre en polis.

En fantastiskt trevlig John som berättade hur hela Times Square mer eller mindre stängdes av för nån vecka sen för att det var fyra knivfighter på samma gång. Särskilt nån ryss som varit i farten. Haha. Det kan man ju tänka sig. Så då pratade vi Ryssland och polisens arbetstimmar och debriefing. Under hela tiden kom folk fram och frågade om vägen - vilket i sig var väldigt underhållande för folk frågade var 43e gatan låg. När vi stod på 42a. Ännu ett leende så sa han att han mest kände sig som en tour guide. Under en neonskylt vid Times Square.

Så plötsligt sa han att vanligtvis posade han på säkert tio foton om dan - men idag hade ingen bett om hans foto. Självklart bjussade gorgeous jag på ett snapshot. Och det blev riktigt bra. Väldigt NYPD.

Alldeles underbar matblogg

Eftersom jag översätter vår bakbok till engelska är jag dagligen inne på de mest varierande matbloggar, konverteringstabeller och utlandssvenska nätverk. Oväntat låg kvalité på många av sidorna. Och så plötsligt ramlar jag in på denna pärla.

Storasyster som tipsade. Och jag är helt såld. Vilka foton. Vilken kärlek. Och vilken underbar mat. Det fina är också att i princip alla recept finns både på engelska och svenska. Med andra ord den perfekta sidan för alla utlandssvenskar. Som självklart vill missionera den svenska kulturen.

Mina farhågor besannades

Första gången som jag har sett hela Oscarsgalan. Live dessutom. Och vad händer. Den absolut sämsta filmen jag såg förra året - kanske tom någonsin - gick och fick oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Säger bara en enda sak - total överspelning. Se den inte. Överskattad. Åh. Damn.

För att inte tala om den stora missen att titta på denna gala med en majoritet fransmän. Hur gick detta till. Frankrike hade ju köpt galan. Själv försökte jag svagt flagga för nåt svenskt namn som svischade förbi - men det fick jag helt ärligt inget för. Möjligtvis Ingmar. Och var var svenskbarnen Gyllenhaal...? Scarlett Johansson..? Och Brangelina..? Darling anyone..?

Alexander Bard intar Linköping

Melodifestival i Cloetta Center. Bara smaka på det. Lördagsgodis en masse. Den lilla extra godbiten är givetvis Alexander Bard. Och BWO. Efter lite tvekan väljer jag att inte klassificera Alexander Bard som en av mina giganter. För lite kärlek för min smak.

Men ända sedan början av 90-talet har jag fascinerat följt hans utspel och utstyrslar. Framförallt har jag inspirerats av detta joint venture mellan kreativitet och akademi. Precis som flera andra av 90-talisterna - Stakka Bo Kristian Luuk mfl - så gick han Handelshögskolan.

Minns att jag såg Bard på en Studentafton i Lund i slutet av 90-talet - när gästen fortfarande satt i den röda sammetsfåtöljen i Stora salen - och bara njöt. Allt var så möjligt och stort och fantastiskt. Känslan av oövervinnelighet höll i sig väldigt väldigt länge.

Förmodar att alla vet allt om Bards karriär som Barbie och prostituerad. Och att han driver uppmärksammade Elit.

Eller att Bard förutom civilekonom och artist också är filosof och psykoanalytiker. Tyvärr har jag fortfarande inte läst Nätokraterna men känner igen många av tankarna.

Ibland är det intressant att notera exakt vad man vet om de mest frispråkiga kändisarna. Man ser ett tydligt val hos Bard att prata om allt det bisarra med sig själv men inte det mer vardagliga. Som Kristina Lugn uppmärksammade på Babel Special. Hur mycket man än vet om hennes ångest och ensamhet och galghumor känner man inte till hennes privatliv. Syskon föräldrar barn osv.

Samma känsla med Bard. Förutom allt material som finns publicerat om honom just därför. Men än så länge verkar få veta att han kommer från en bondgård utanför Motala. Takes one to know one i guess.

中国文化是大在全世界

När jag var på Barnes and Noble senast - jag går dit säkert flera gånger i veckan - tänkte jag på hur kinesiska böcker var strategiskt placerade i lokalen. Framförallt böcker om kinesisk konst och design. Bloggandet strandade på att jag inte hittade böckerna på nätet. Bara China Art Book som verkar hur skön som helst. Dessutom skriven både på engelska och kinesiska och alltså ett totalt måste.

Så nu idag Wei Wei på svensk TV. Har fortfarande inte sett intervjun men att höra henne sjunga en så pass klassisk kinesisk sång - utan att alls tänka på vad svenska potentiella köpare skulle vilja höra - fick mig att bli ännu mer Kina-nostalgisk.

Började googla wika och tuba mig fram till såväl musiken som texten till den sång jag lärde mig 1999. För betyg i konversationsklassen på Yu Yan Xue Yuan - Beijing Language and Culture University - var man nämligen tvungen att sjunga denna sång felfritt. Givetvis ensam framför en hysteriskt fnissande japansk-indonesisk-thai-malaysisk-koreansk klass. Det var tider det.

För den som vill lära sig en bunt kinesiska tecken om månsken och nostalgi är det bara att lyssna och läsa.


弯弯的月亮
[wan wan de yue liang]
刘欢 Liu Huan

遥远的夜空有一个弯弯的月亮
弯弯的月亮下面是那弯弯的小桥
小桥的旁边有一条弯弯的小船
弯弯的小船悠悠是那童年的阿娇
呜——
阿娇摇着船
唱着那古老的歌谣
歌声随风飘飘到我的脸上
脸上淌着泪
象那条弯弯的河水呜——
弯弯的河水啊流进我的心上呜——
我的心充满惆怅不为那弯弯的月亮
只为那今天的村庄还唱着过去的歌谣
故乡的月亮你那弯弯的忧伤穿透了我的胸膛
呜——

En oväntad gäst för en gångs skull

Så sent som igår hade jag ett samtal om att det är så tråkiga personer i TV-sofforna. Eller kanske inte tråkiga. Snarare förväntade. Generellt sett är det samma komiker som turnerar runt i pratshowerna. Och även om någon skulle vara något lite intressant så blir de avbrutna av arga leken eller för att pussla ihop foton eller sticka fingrarna i lögndetektortest. Av okänd anledning får nämligen ett svenskt intervjuobjekt aldrig mer än 10 minuters taltid.

Doreen 21.30 verkar inte vara någon större avstickare rent tidsmässigt. Men att Doreen &co har Wei Wei som gäst kan vara hur stort som helst. My gosh. Ikväll. 21.30.

Noterat

Foto från hemsida om Volontärarbete på Sri Lanka
Mitt i en av mina spännande monologer om allt annat än juridik - fick jag igår boken The Humanitarian Companion. Min vän var något oroad över framskridandet av mitt examensarbete. Lever nämligen lite i villfarelsen att uppsatsen skriver sig själv.

Ämnet är fred och mänskliga rättigheter. Vilket ska leda till att jag så småningom räddar världen. Vännen slår upp sidan 2 och 3 i denna handbok för internationella hjälparbetare. Två avgörande sidor - inte bara för fortsatt läsning i boken - utan för hela ens framtid som MR-jurist.

Rubriken assess your motives avslöjar att man måste vara starkt motiverad för att klara av att arbeta med humanitära frågor och mänskliga rättigheter. Efter denna upplysning ska man känna efter varför just man själv är så oerhört motiverad - utifrån ett antal kriterier.

En altruistisk önskan att hjälpa andra och att göra skillnad. Eller en egocentrisk vilja att använda sina talanger och göra något av sitt liv. Kanske en helt världsfrånvänd religiös övertygelse. Eller något så smalt som att öka sina kunskaper och skapa en karriär. Bäst är de fyra sista alternativen - alla betydligt lättare att anamma - längtan efter äventyr resor pengar och vardagsflykt. Hahaha. Exakt mina skäl.

Läser vidare. Mycket riktigt är vissa kriterier mer handy än andra. Att vilja resa till varmare breddgrader var tydligen inte helt bra. Men de två första skälen var faktiskt rätt dåliga också. För enligt handboken får man inte någon tacksamhet för sitt arbete - så altruismen blir olidlig.

Nästa rubrik assess your personality höjer stämningen ytterligare. Följande personliga egenskaper uppskattas inom mitt blivande värv.

Hög toleransnivå och stark ansvarskänsla. En väl utvecklad förmåga att kommunicera - lyssnande är tydligen särskilt viktigt - och att uttrycka sina känslor. Dessutom ska man tyvärr ha den klassiska förmågan att umgås i grupp. Paradoxalt nog både äventyrslysten och en stark beslutsfattare men samtidigt flexibel och öppen. Givetvis mångfaldig och jämställd - no need to add. Van vid stress - populärt kallat många bollar i luften - är ett plus. Liksom tydligen empati.

Störst av allt är att man dessutom ska ha en någorlunda härlig och väletablerad filosofisk läggning och lätt för att slappna av. Sist men inte minst ska man ha en mustig humor med insikt om och respekt för samtliga möjliga sociala och kulturella sammanhang.

Piuh. Då så. Inga konstigheter.

Just another day in paradise

Sitter på judiskt underbart café precis vid mig. Sen åtta imorse. Dricker färskpressad juice. Redigerar bakbok. Solen skiner. Streamar We are the world. Tankar Åtta timmar 80-tal. Livet på en pinne.

su tu janga hehe oh sata podo oh

Råkade springa på en av mina absoluta favoritlåtar idag. Ligger på säkert tre av mina blandband från åttiotalet. Min allra bästa serie (serie..!) blandband är från Åtta timmar åttiotal nyårsafton 1989. Minns hur jag tryckte och tryckte och tryckte och var helt lyrisk. På min röda ursnygga bandspelare. GULD. Lyssna och njut.

Lördagsmorgon längs östra floden

I lördags morse var jag så vansinnigt trött på att vara sjuk - en dunderförkylning med sånt där yrselvirus - så jag trotsade mig själv och tog en lugn långpromenad längs East River.

Sen jag var där senast i november har det hänt en hel del. Ytterligare ett par hundra meter har öppnats för allmänheten. Hela södra östra sidan höll på att falla ihop för några år sedan så de senaste två åren har kanten längs East River pålats upp och stenlagts i ett mastodontprojekt. Dessutom finns det belysning och vackra konstverk och en hel massa bänkar. Och lite industri i bakgrunden. Så himla fint.

Det här blir helt klart min löprunda i vår. Dessutom finns det idrottsplaner längs vägen så om man vill springa några extra rundor med vacker utsikt - och grus - är det bara att ta ett par varv därinne på vägen. Helt gratis och öppet.

Ännu en underhållande Babel

För ganska precis en vecka sen skrev jag om hur bra Åsa Linderborg var i Babel Special. Tittade på de andra två avsnitten häromdan och Torgny Lindgren var riktigt underhållande. Återigen ett välavvägt och givande samspel mellan gäst och programledare. A must see.

Dessutom kvalar Torgny Lindgren lätt in på min nya fina etikett östgötar. Visserligen är han inte född här men han bor i Rimforsa sedan länge. Och för den som har varit neråt Rimforsa är det lätt att förstå. Makalöst vackert.

Kontrollanalys verkar vara dagens tema

Idag har jag läst två krönikor som båda var väldigt träffande. Men också avslöjande. Först trillade jag in i Lundabubblan på Lundagård.

Krönikören skriver välformulerat om hur alla studenter i Lund är precis likadana. Alla går på föreläsningar, alla festar på tornanationerna och alla bor i studentkorridor. Tills en dag när hon genom ett missförstånd hamnar i kyrkan och inser att alla inte är likadana. Lite senare läser jag en precis lika välskriven krönika om teknik och spontanitet på DN. Hur dagens teknik gör överraskningar lika ovanliga som meteoritnedslag. Allt finns ju redan via mobilen på face och google.

Så lovande men så nedslående. Precis vid klimax visar det sig nämligen att Lundakrönikören smet från kyrkan när tillfälle gavs. Och DN-krönikören visade stora kunskaper i teknikanvändning medan hon önskade att drömmannen skulle ha modet att gå vilse.

Givetvis slår det mig att dessa två personer har fantastiskt mycket gemensamt. Samtidigt som de beskriver en del av verkligheten väldigt träffande och underhållande så har de missat helheten. Och självinsikten. Om man aldrig vågar träffa folk som är olika en själv kommer man leva resten av sitt liv i en bubbla - oavsett var man är.

Och om man på Facebook slaviskt addar och stalkar gamla kursare man inte tyckte om ens från början - eller ständigt har inplanerade minutrar och synkad kalender med alla sina vänner. Ja vad ska man säga. Klart som katten livet blir ospontant. Är inte det själva grejen.

Tänk om båda dessa - som det verkar - väldigt sympatiska personer gjorde något alldeles galet. Och med det menar jag naturligtvis inte backpacka i Thailand. Eller vara aupair i Paris. Tänk om Lundakrönikören började prata med en ny person varje dag. Ännu hellre lyssnade på en ny person varje dag. Åh vad hon skulle spräcka sin bubbla. Till och med inom Lund. Och tänk om DN-krönikören kunde slänga sin gps - eller mobil för den delen - och gå vilse någon dag. Då kanske hon skulle bli lika perfekt som drömmannen.

Etikettfrosseri

Ja jag vet att jag har alldeles för många etiketter för layouten på min blogg. Men det är för att jag är så kass på html samtidigt som jag skriver en så himla massa. Och för att allt är så himla superspännande att jag inte vill tappa bort ett endaste inlägg.

När jag gick till Arbetslivscenter för att granska CV och ansökan förra våren så frågade granskaren om han fick läsa upp brevet för mig. Aningslöst svarade jag ja. Så läste han. Och betonade just precis så som jag själv skulle ha gjort. Hörde hur jag var otroligt engagerad och fantastiskt intresserad och hade ett - konstpaus - stort och härligt skratt. Och så tittade han uppfordrande på mig. Medan jag var helt oförstående. Så sa han Elina. Du kan ju inte skriva allt i superlativ. Vad ska du då använda när något är verkligt stort.

Då började hela jag gapskratta. Och så förklarade jag för honom att mitt liv faktiskt är stort. Och makalöst och fab och superlativ. Det är lite det som är själva grejen med mig. Och efter ytterligare en halvtimme tror jag han förstod.

Så varför hejda sig. Nu blir det än mer excess. Ännu en etikett. För jag har insett att det saknas en kategori här i världen. Underbara östgötar. Som lever ett undanskymt liv gömda bakom nyvunnen stockholmska. Men nu blir det andra bullar.

Lite lagom underhållande

Foto: Sergei Guneyev för TIME
Putin beklagar sig över korruptionen i Ryssland. Som president har man tydligen ingen kontroll över sådant. English. Слушай по русски.

Döda poeters sällskap i Malmö

Igår såg jag jordens kanske skönaste dokusåpa på svt. Var tvungen att mejla mamma och pappa direkt. Det här är vad jag kallar bra TV.

Klass 9A ska med hjälp av åtta av Sveriges bästa lärare gå från tionde sämsta skolan till tredje bästa klassen. I Sverige. På en termin. Tittaren kastas omedelbart in i Döda poeters sällskap när kemiläraren håller en död mus i svansen och sen hoppar upp på katedern för att entusiasmera sina tvivlande elever. Efter 59 minuter finns inte ett uns tvivel i min kropp. Klart de klarar det.

Njuter i fulla drag. Förutom lärarnas oerhörda commitment får vi ta del av barnens underbara nysvenska. Ala om att börja skolan. Det kommer vara stressigt och man måste vakna helt tidigt och sånt. Journalisten frågar försiktigt om han ska börja nian. Japp. Det syns inte men jag gör. Många tror jag är tolv år jag flippar. Skönaste av allt är när han byter över till klockren skånska på två sekunder. Härmar biopersonalen. Döu feår ente kåmma inn för döu ei ente tålv eår.

Vem är det som inte tror att så begåvade elever kan vända sina betyg över en termin. De behärskar flera språk - däribland minst två svenska. Precis spot on (tack för uttrycket Dag) när Ala säger att man måste inte bara följa schemat hela tiden - man måste bli som en familj med klassen. Det är ju trots allt det det handlar om. Att ge eleverna kärlek och respekt. Faktiskt enda sättet att få förtroende.

När läraren i livskunskap glider in i klassrummet och ber barnen sätta sig i ring händer något märkligt. Förväntan sprider sig. Eleverna svarar helt oväntade saker. Som att ringen ger värme. Bara smaka på ordet. Livskunskap. Det är ju alldeles fantastiskt. De här barnen har aldrig fått så mycket positiv uppmärksamhet. Som är själva nyckeln. My gosh. Genom hela programmet löper en fantastisk respekt och en förmåga att lyssna. Ömsesidig sådan.

Jag visste inte att en kräfta kunde leva i tjugo år. Jag trodde de levde i fem år eller nåt. Gympa är FATTIGT. Fick sån fattiga lärare och sånt då blev det joooobit. När det gäller gympan jag kan inte ens komma överens med gud om han kommer ner hit. Mamma. Ska jag ge dig numret. Du behöver inte vara rädd att jag ger dig fel nummer. Man tänkte på det helt mycket men efter några veckor bara så blev det helt vanligt. Det blev ganska okej.

Alltså jag är helt kär.

Givetvis presenteras svts nya lilla guldklimp i morronsoffan. Den kanske mest karismatiske läraren säger att det handlar om att vinna förtroende respekt och kärlek. Själv tänker jag att det är så fantastiskt märkligt att inte alla lärare tänker så. Och precis innan jag ska somna tänker jag - än en gång - att jag vill bli lärare.

Madonna nu regissör

Madonna bestämmer sig inte bara för att bli regissör vid femtio. Dessutom planerar hon att distribuera filmen över nätet. Kärlek.

Nästa höjdpunkt

Och nu inser jag att varm i olika språk ser ut som warm garm form och term. På gammelpersiska hette juni och juli tex Garmapada. Att w och g växlar är vanligt förekommande mellan franska och engelska. Exemplen är otaliga. Garderobe och wardrobe eller guêpe och wasp. Hur som helst. Språkforskarna anser sig kunna härleda detta warm garm osv till sanskrit för hetta brinna nämligen goriti och variti. Och på ryska heter hetta brinna just - горить gorit. Cirkeln är sluten.

Dagens höjdpunkt

Insåg precis att ljummen på engelska inte bara heter lukewarm utan också tepid - som kändes alldeles vansinnigt bekant. Eftersom varm på ryska heter тепло eller helt enkelt teplo. Ursprunget är givetvis latinets tepere som betyder just varm.

Faiblesse för en fadäs

Ett av mina favvomammaord är faiblesse. Säger ofta att jag har en faiblesse för någonting. Gärna i samma mening som slang. Typ jag har en faiblesse för shades. Alltså att jag gillar solglasögon.

Uttrycket är väl inte supervanligt bland lundastudenter en generale men när jag var hemma nu senast tyckte jag mig höra det lite överallt. Med en viss modifikation. Inte mindre än tre gånger - och då räknar vi en gång i Stockholm där faktiskt allt kan hända - hörde jag att någon hade en fadäs för någonting.

För vissa kanske min humor ter sig en aning smal men jag tyckte det var fantastiskt underhållande. Och får mig att tänka på en gammal väns mamma som lärde henne uttryck som det knakar i fogdarna eller dusch-lag. Eller vår veterinär som berättar om alla bönder som pratar om algeriska barn runt om i stugorna. Nog för att det säkert finns ett och annat algeriskt barn men de allra flesta är nog allergiska.

Min brors vän berättade om hur hennes barn kom hem från fritids och pratade om konsumbananer. Åh tänkte vännen. Nu har de börjat med fruktstund. Vad trevligt. Så nästa gång hon hämtade barnen gav hon lite cred. Personalen blev mycket förvånad. Fruktstund hade de alltid haft. Däremot hade de precis fått nya barn till klassen. Kosovoalbaner.

Aight. Jag vet. Jag är på väg att göra fel karriärval. Jag borde bli språkforskare istället. Hade varit lätt värt det.

Totalt teknikfreak

Ända sedan jag var liten har älskat teknik. Lagat bandspelaren i stallet med en gummisnodd fixat antennen med en fönsterhake kompenserat ett förlorat oljelock med trasa bensinlock och silvertejp. Alltid starkt inspirerad av MacGyver. Såklart.

Sladdar prylar och uppdateringar är en del av mig. Men plötsligt i Lund häromveckan stod det klart att en av mina relativt nyvunna vänner helt missat detta. Med stora ögon noterade han hur jag plockade upp min lilla röda med sladdar och började koppla in allt som behövde laddas. Lite försiktigt sa han att du skriver ju aldrig om det i din blogg.

Så nu gör jag det. Och börjar med att beskriva vad jag har i väskan när jag ska vara borta över dan. Att ha sladdarna i en liten väska i stora väskan är att rekommendera för annars sitter man snart med hela bohaget över golvet.

Från vänster och motsols. Min svenska telefon är en Razr som jag fullkomligen avgudar för sitt utseendes skull. Innehållet är sådär. Men eftersom jag inte använder telefonen för så mycket mer än sms och samtal får det gå. När den är helt slut måste det bli en iphone - så jag enkelt kan använda nätet. I nuläget har jag också en amerikansk billighetstelefon. Men den är så hidious att jag måste synka den med min razr asap. Den får inte heller vara med på bild.

Eftersom jag ofta tittar på film eller tv på datorn är fjärrisen ett måste. Men helt ärligt hade jag önskat ett mer avancerat manöverorgan. Next generation maybe.

Mighty mouse har redan blivit noggrant genomgången här på bloggen. Använder den enbart när jag ska redigera foton med history brush. Annars är det helt klart kortkommandon som gäller för mig. Och såklart musplattan - där jag givetvis ställt in högerklick på macen.

En svart telefonladdare bryter tydligt av mot mitt vita macliv. Så gör också min kameraladdare Canon - liksom nätadaptern. Må vara hänt.

Däremot är jag mycket upprörd över att min italk - den svarta lilla pryl som poden vilar på - är svart. Apple tillverkar inga egna vita sådana tillbehöver så detta är en griffin. Oh my gosh. Mitt hjärta krossades två sekunder men jag var desperat. En inspelare är ett måste.

Om vi fortsätter till vänster finns poden. Det fina är att poden är i silver - liksom datorn minnet telefonen och kameran. Mycket begåvat. Valet föll på den lilla varianten då jag ständigt bär den med mig och inte alltid har stora väskor och fickor. Men varje gång jag ska synka med itunes blir jag lika matt. Hur ska man kunna välja.

Till vänster om poden ligger kontakten till datorn. Men just nu har jag skarvsladd så då vilar den i väskan så länge. Givetvis en nätladdare till poden - då jag har datorn avstängd på natten och vill ladda poden till morgonen. Inte heller denna är Apple utan Belkin. Säga vad man vill men den är iaf vit. Med blå diod minsann. Och slutligen det kanske viktigaste av allt. Sladden till kameran. För att tanka alla favvofoton.

På bilden saknas datorn och - givetvis - kameran. Dessutom har jag någonstans under resornas gång förlagt min lilla bärbara hårddisk - G-drive. Tror att den ligger hemma. Liksom en stor bärbar hårddisk - för tung för att vara riktigt bärbar. Väl inlåst.

elina elina elina äntligen på face

Sedan lite drygt en månad finns elina elina elina även på face. Anledningen till att gruppen har låtit vänta på sig är att jag helt enkelt inte såg något riktigt syfte för en grupp. Men så har jag insett att många av er läsare är fantastiskt trogna och gärna kommenterar till mig på just face. Och att många av er kommenterar mina rader sinsemellan. Därför finns nu möjligheten att gå in på face och diskutera mina inlägg eller ämnen. Kanske ger spinoffs.

Samtidigt som jag ofta undrar vem som faktiskt läser bloggen och har blivit duktigt överraskad mer än en gång. Så därför ger jag nu alla trogna läsare chansen att stolt få uppvisa medlemskap i elinagruppen.

En bonus är förstås att jag kan skicka ut meddelanden till alla intresserade elinaläsare när det händer något alldeles extraordinärt. Typ jag är med i morrontv eller så. Förhoppningsvis ska jag ha lite smashing nyheter i vår. Boksläpp och så - men inget klart än. Fortfarande bara design. Skrivandet essar sig än så länge.

Tveka inte att gå in på face och önska inlägg eller ämnen. Kan hända att jag skriver upon request. Sök bara på elina elina elina.

Dagens SVT

Missa inte intervjun med Åsa Linderborg i Babel Special. Ett varmt och inbjudande samtal där även programledaren Daniel Sjölin kommer till sin rätt. Perfekt söndagstv.

Otippad vändning

Ikväll stod jag på gästlistan på Pacha. Alla säger att det är sådär men jag vill se själv. Housare innerst inne trots allt. Givetvis utan att köa.

Men kvällen fick en oväntad vändning. Min gästlistevän blev sjuk. Och jag satt på en förfest som visade sig bli riktigt filosofisk. Nånstans runt midnatt funderade vi på att gå ut men nej. Spännande ämnen avlöste varandra. Helt försjunken i berättelsen om farföräldrars flykt undan krig blixtrade det plötsligt till i rummet. Ingen av oss hann riktigt reagera innan åskan dundrade rakt genom hjärtat och spred kalla kårar utefter ryggraden. Effektfullt som i en klassisk skräckfilm.

Pratade vidare och drack rödvin medan regnet smattrade mot rutorna. Någon somnade medan vi andra pratade vidare. Avslappnat och underhållande om vartannat. När jag på skyhöga guldsandaletter vid fyratiden gick ut från denna oas och rakt ner i vattenpussarna kvittrade fåglarna högt. Kändes precis som när man var novisch i Lund och på väg hem från efterfest. Lycka. Och vår.

Cyklade några kvarter och landade hemma i king size bed. Hur skönt som helst. Återhämtning verkar löna sig.

Återhämtning skapar nya tidsprioriteringar

Just nu ägnar jag mig helhjärtat åt det fenomen stressforskarna så varmt rekommenderar. Återhämtning. Vilar sover läser surfar. Struntar i att svara i telefon svara på mejl och blogga. I fem dagar har fokus legat på precis ingenting. Oerhört välbehövligt.

Tills jag idag tänkte handla en deo. En avgörande händelse i mitt händelselösa liv. När jag nu väl fick ett mission fokuserade jag totalt. Har dålig erfarenhet av att hitta mina favvomärken i USA så jag visste vad jag hade att vänta. Men förhoppningsfull började jag så smått på Sephora. Ännu en. Fortsatte till Bloomingdales. Snart stod det klart att Hugo Boss inte tillhör de newyorkska favoriterna.

Någon tipsade om bosshuset bland butikerna på 5th. Cyklade - och här kommer det intressanta - från Bloomingdales på Spring street ända till 54e gatan. Det tar kanske typ 20 minuter. Hittar ingen Boss. Upp till Central Park. Ner en bit igen. Letar mig in på nån större butik med en massa märken. Återigen hör jag om Bossbutiken. Tjatar mig till adressen. 5th och 645. 5th och 717. Nada. Förstår inte var de kan ha gömt den. Alla andra finns ju där. Chanel. Louis Vuitton. Ferragamo.

Efter ungefär en halvtimmes letande ger jag upp och cyklar hem. Och inser att jag spenderat totalt nästan två timmar letandes efter en deo. Utan att stressa. Utan att bli irriterad. Utan att byta märke. Och börjar gapskratta. Snacka om prioriteringar i min bubbla av återhämtning. Snart är det dags att börja arbeta igen. Tror det blir på måndag.

På andra sidan Grönland

Längsta avbrottet sen jag började blogga i april förra året - samtidigt som jag haft mer att skriva än någonsin. Men senaste veckans tempo har varit alldeles för högt. Rekommenderar inte att träffa alla vänner samt gå på två återträffar - varav en bal - på effektiv tid mindre än en vecka. Precis efter resan till Stockholm.

Det svåra är inte tidspressen - utan omställningen. För varje vän försöka förstå en ny livssituation med 70 timmars arbetsvecka och ett pressat förhållande. Avsteg från principer. Förklara vad jag gör och varför. Ständigt få höra antingen att jag inte gör något vettigt alls eller att jag lever deras drömmar. Båda kommentarerna lika svåra att parera. Hur mycket jag än älskar dem är avståndet just nu oändligt.

En ständig tröttande jämförelse för att se vem som har hunnit längst. Något jag ofrivilligt måste delta i. Förväntningar och avundsjuka. Alla ens dåliga sidor ska vara som försvunna och ens humör ständigt på topp. Festandet. Allt som är roligt i lagom dos. Nu bara för mycket.

Sjönk alldeles utmattad ner i flygstolen med macen i knät. Härlig flygpersonal och fantastisk lunch. Ledig stol bredvid. SAS helt enkelt. Kröp ihop i filten och tittade på fem underbara avsnitt av Heroes innan batteriet dog. Lagom. Någonstans runt Grönland tittade jag ut och såg detta. I magen kändes det bara så himla himla rätt. Jämförandet som bortblåst. Så underbart skönt att få återvända till drömmarnas stad.