Långlördag i Vetlanda

Spenderade som sagt lördagen på Vetlanda museum. Maria Åhréns dockuställning var helt - helt - fantastisk. Givetvis tog jag en mängd foton. Det här är mina absoluta favoriter. Som tydligt visar min faiblesse för enkelhet och 20-tal. Ovan "Pudervippan" 1920.

Nästan alla Marias dockor - eller klädmodeller som hon ibland kallar dem - visar ett historiskt skede eller någon särskild celebritet. Därför var det roligt att se hennes fantasifulla féer i smyckeskrinet.

"Sweetie pie" visar ett par från 1915. Notera pinnstolarna.

Ännu ett par - men från 1870 - med realistisk bakgrund.

Dockorna är ca 30 cm höga. Själva kroppen består av en rörlig och stoppad stålkonstruktion medan ansikte armar och ben är bränd och målad lera. Titta hur den här dockan är vänd lätt bortåt. År 1917 ropar hon nämligen "Ja jag är här!".

Här ser man tydligt detaljerna i hennes lilla lilla ansikte. Som sagt. Den som har vägarna förbi Vetlanda museum den 10 februari bör absolut gå in och titta på denna magiskt vackra utställning.

Brev till samhället

När jag nu stänger ner min studentmejl hittar jag mejl som jag inte ens minns att jag har skickat.

Fantastiskt upprörd över juristutbildningen mejlade jag prefekten Bengt Lundell och föreslog att lärarna skulle genomgå ett genusseminarium. Minns att sydsvenskan ringde för att de tagit del av brevet - som den jurist jag är lämnade jag även över ett brev för diarieföring - men att jag avböjde intervju för att istället träffa fakultetsstyrelsen. Krävs kanske ingen större begåvning för att räkna ut att de dissade alla förslag.

Eller mitt uppmuntrande mejl till läraren som jag hade skällt ut efter noter sedan han - på undervisningstid - drog ett aprilskämt om kvinnors förmåga att koka kaffe. Mejlet är en klassiker. Svaret är om möjligt ännu mer underhållande.

Eller när jag mejlade sydsvenskan och frågade om de var medvetna att de under tolv dagars tid hade 108 foton på män och 15 foton på kvinnor på sportsidorna. I samma veva som sportredaktören Åke Stolt menade att genuskritik mot sportbilagan var ren smörja. Fick givetvis inget svar. Slutade prenumerera.

Nånstans mitt i läsandet började jag gapskratta. Haha. Vilken energi. Och så obekväm jag måste uppfattas. Och med tanke på förra veckans mejlande - ränderna går tydligen aldrig ur - så var jag och pappa genast tvungna att shoppa på oss Eric Ericsons Brev till samhället och Brev till utlandet. Så i fredags damp de ner i lådan. Än så länge något oklara.

Och dessutom kan jag upplysa om att av samtliga mejl jag skickade förra veckan har jag bara fått ett svar. H&M skickade genast ett mycket trevligt och informativt svar. Big up H&M..!

Maria Åhrén ställer ut på Vetlanda museum

Maria Åhrén är konstnär skräddare och något så ovanligt som dockmakare. Har känt Maria ända sedan jag var liten - då hon bodde granne med oss ett par år. Nu bor hon nere i Småland i en superfin trävilla som hon själv bygger om.

Lika fascinerad som jag är över de fantastiskt vackra dockorna - lika fascinerad är jag över att hon bor i en stor villa ute på landet. Helt klart en inspirationskälla. Alla måste inte bo i Stockholm.

Imorgon ska jag åka ner till Vetlanda för att titta på hennes utställning av historiska dockor. I pressreleasen kan man läsa "De historiskt realistiska referenserna berättar också om tidens mode, hierarkier och hur vi levde. Kläder, stilar och trender förtäljer mycket om rådande samhällsordning." Bara titta på skapelsen här ovan. Ca 30 cm hög och alldeles otroligt detaljerad.

Dockorna har visats runtom i Sverige - men störst uppmärksamhet har hon fått utomlands - bla har hon ställt ut flera gånger i New York.

Utställningen visas på Vetlanda museum fyra veckor framåt. Är man i närheten rekommenderar jag givetvis vernissagen imorgon 13.00.

Det slutgiltiga beviset för cyklingen

Ännu mer Mark Malkoff's. Den alldeles lysande idén - och videon - att besöka samtliga 171 Starbucks på Manhattan visade det oundvikliga. Enda sättet att snabbt säkert och snyggt ta sig fram på Manhattan - är självklart med cykel. Iaf i fjorton timmar...

Mark bor på IKEA ända till imorron

Tycker faktiskt att det är otroligt underhållande att komikern Mark Malkoff bor på IKEA i New York en vecka. Visst är det värsta PR-jippot för båda - men ändå. Rekommenderar en trip ut till butiken.

Damages nya Shark..?

Undrar om Damages ska ses som den kvinnliga motsvarigheten till Shark. Gillade verkligen Shark i början - men det blev ganska repetitivt ganska snart. Hoppas att Damages är lite mer nyskapande.

Lika som bär

Har ofta tänkt att Putin är lik nån. Och Petter lik nån. Sitter framför The Voice med Time i knät. Slående.

Morgonens bästa nyhet

Åtal mot fildelare i Linköpings tingsrätt har lagts ner och flyttats till ifpi. Kammaråklagare Britt-Louise Viklund - som jag faktiskt har praktiserat för - förklarar prioriteringarna i svenskan. Mycket sunt. Däremot en något annan och mer oroväckande vinkling i Corren.

Visst anser jag att artister och konstnärer ska få betalt för sitt arbete. Men inte genom skivbolag som tar ut överpriser. Det måste bli betydligt smidigare att ladda ner musik. Dels direkt av artisterna på deras egna sidor. Men också en enhetlig kommersiell sida där det är enkelt att ladda ner. Typ itunes - fast bredare. Nu är jag inne på säkert fem betalsajter och hittar ändå inte vad jag vill ha. Om skivbolag och artister lever i sin tid kommer de att få betalt.

Jämför med pocketböckerna. Vem kopierar sina egna pocketböcker när det är så enkelt billigt - och snyggt - att köpa.

En växande skara pragmatiska moderater har debatterat i Expressen på sistone. Härligt att läsa moderat ideologi i praktiken.

I svenskan gör politikerna dessutom skillnad på uppladdning och nerladdning. Fine. Men det ena funkar ju liksom inte utan det andra. Och var finns resurserna och viljan att granska. Dessutom är det juridiska läget högst oklart än så länge. Läs mer.

När miljöpartisten säger att man kan jämföra nedladdning med att kopiera en cd-skiva till ett kassettband tycker jag snarare man kan jämföra med att spela in från radio. Gjorde ju inget annat när man var liten. Värsta sköna mixbanden - alltid med ett tvärt klipp mot nästa låt eller nån radiopratare - Clabbe - som trasslade sig in alldeles för tidigt.

Så länge man inte laddar ner för kommersiellt syfte utan privat bruk måste det vara okej. Iaf i väntan på att musikbranschen kommer ifatt.

Äntligen seger..!

Visst är Barack Obama intressant och spännande. Visst är han otroligt behövd i det amerikanska segregerade samhället. Skrämmande att detta är första gången en afroamerikansk presidentkandidat har en rimlig chans att vinna. All respekt för Obama som person och symbol.

Men. Just nu för USA - vore Hillary Clinton helt klart den bästa presidenten. Inte främst som kvinna - utom som politiker. Med sitt nätverk kunnande och erfarenhet skulle hon kunna omsätta sina tankar om rättigheter i praktiken. Har läst iaf halva hennes memoarer - och visst är hon hård - men hon är också visionär och pragmatisk. Med stort engagemang i socialförsäkringsfrågor och med bäste vännen Al Gore skulle hon göra stor skillnad såväl inrikes som utrikes.

En bonus är ju dessutom presidenthustrun. Otroligt kunnig och verbal. Kanske bäst i hela världen.

Nyårslöfte

Mitt nyårslöfte var glasklart. Att sänka mitt IM. Men det är banne mig inte lätt. Får kämpa varje dag. Måste vara värre än att sluta röka.

IM är ett typiskt teknikaliserat pappaord. InitialMotstånd. Ett klassiskt veckans ord. Tillståndet som infinner sig så fort man får en deadline. När nånting uppfattas som oöverstigligt hittar jag allt annat att göra. Tror att det löser sig av sig självt. Men faktum är att allt det där oöverstigliga finns kvar - och att det sällan är så himla oöverstigligt.

Visserligen har mitt IM en positiv sida. Begrundandet. Att jag noga överväger för- och nackdelar. Ställtiden som gör att jag nästan alltid får fint resultat. Medan tandgnisslandet över rena praktikaliteter är fullständigt onödigt. Så det ska jag helt enkelt sluta med.

Utsikt över granngården

Precis just så här ser det ut tvärsöver fälten utanför fönstret. Så vackert. Klart jag är förälskad.

Mycket om enkelhet på sistone

Under hösten har jag återkommande diskuterat konsumismen med en kollega. Snart insåg vi att det kommer bli trendigt att sluta konsumera. Lite hippievågen på nytt. Ju mer vi funderade kring detta desto mer övertygade blev vi. Rent krasst måste kidsen börja ta intryck av att stjärnorna engagerar sig i Afrika och miljön. Ytligt visst - men ändå.

I Studio ett häromveckan (28 december) talades det om downshifting som ett nytt begrepp. Klassiska - den som konsumerar mer måste också arbeta mer för att kunna konsumera ännu mer. Till slut undrar man om magsår trötthet näringsbrist och övervikt verkligen är värt plasmatvn och utlandssemestern. Som dessutom är miljöovänliga.

Ikväll tittade jag på Outsiders på femman. Folk som lever sina liv på andras sopor. Intressant att se hur mycket som går att använda av allt det som vi faktiskt slänger. Alltså inte säljer - utan slänger.

Samtidigt som jag fascineras av dessa kreativa och begåvade sopsamlare har jag svårt att förstå varför återanvändning och medvetenhet ständigt - i media - måste resultera i så mycket piercing och mysoveraller. Och förknippas med sunkiga plyschsoffor. För att inte tala om hur skeptisk jag blir till hur den unga Malmöbon lever som arbetslös. Om hon går på a-kassa är min fascination helt borta. I så fall lever hon ju på den kapitalism som hon själv fördömer.

All for downshifting och återanvändning - det är enda sättet vi kan överleva - bara aningen mindre extremt. Man behöver inte alls leva som en outsider för att leva miljövänligt och stressfritt. För mig är det viktigt att ha kvar viss normalitet min design och en känsla för estetik för att orka leva så materiellt magert.

Men rent praktiskt. Tror att väldigt få av mina vänner är medvetna om hur stor del av min garderob som är second hand. Eller varför jag ständigt cyklar. Eller att antiksamlande konstintresserade storasyster faktiskt spenderat en stor del av 90-talet i containrar. Och fyndat galet vackra saker. Det är också downshifting och återanvändning. Bara i annan skepnad.

Facebookeffekten

Att Facebook uppmärksammats så tröttsamt mycket på sistone beror förmodligen på alla dessa 35-plussare som precis upptäckt fenomenet. Nyhetens behag får dem att logga in med skräckblandad förtjusning. Medan ledarskribenterna förfasar sig. Arbetsgivarna blir rädda. Och politikerna målar upp skräckscenarion. Men att lägga så mycket fokus på baksidorna ger inte en rättvis bild av face.

Under hösten i New York hade jag inte den minsta hemlängtan. Trots att jag lämnade Lund när jag hade som allra allra roligast. Efter ettochetthalvt år fyllt av fester och vänner och bisarra roligheter.

När jag lämnade New York var jag inte heller ett dugg ledsen. Trots en helt makalös höst. Istället njuter jag varenda sekund ute på landet i regnet i blötsnön bland älgar rådjur hästar katter och hundar. Ser framför mig en skön lång månad med grafiskt arbete och god mat.

I februari kommer jag tillbaka till New York och jag är alldeles övertygad om att jag kommer att trivas utmärkt. Igen.

Sakta har jag insett vad som gör livet så mycket enklare. Att alla vännerna är så himla nära. Klart man inte saknar det man har. Så löjligt lätt att dela foton och filmer - att tom mina mest teknikrädda vänner gör det. Det är ju alldeles alldeles underbart.

Att sen ta alla applications med en nypa salt och inte lägga upp det allra mest privata - är ju en självklarhet. För att inte tala om att den som jämför sina vänner alltför mycket snart inte har så många kvar. Men sånt är ju snarare ett uttryck för sunt förnuft än face i sig.

Det kommenteras för lite på bloggen..!

Eftersom ni supersöta vänner och läsare kommenterar via mejl face msn skype telefon och över en fika. Blir alltid lika glad över kreativa roliga och intressanta kommentarer. För att inte tala om allt beröm..!

Men hoppas att någon ska våga skriva här på bloggen istället. Så mycket roligare för alla andra att läsa. Man får såklart vara anonym. Och nej - man behöver inte registrera sig nånstans.

En Hasse kommenterade på min feministtext idag - och efter att ha lagt ett par minuter på svaret så tipsar jag gärna om det. Lite följetong såhär på lördagkvällen.

Vackra landskap

Älskar fotosidor. Tyvärr kan man inte bläddra bland fotona på birdsandpeople utan måste klicka. Väl värt tho. Titta bara så vackert.

Nästan som att campa

Hade nästan glömt bort hur det är att bo stort. För minskad energiförbrukning värmer vi aldrig upp all vår bostadsyta utan bara vissa rum. Resten är minst sagt svalt. Så fort man sätter tassarna utanför tröskeln till matsalen börjar tänderna hacka.

När jag kom upp till sovrummen på övervåningen igår kväll tänkte jag tappert på energin. Men så kallt har det nog aldrig varit - tippade på 14 grader. Utanför blåste stormbyar bland minusgraderna så jag förmodade att det berodde på mina två fönster.

Men så. När pappa kom upp och förklarade att han glömt rikta om värmepumpen började vi gapskratta. Det var knappa nio (9) grader i mitt sovrum när jag i fullt ställ kröp ner under maffigt duntäcke och riktigt tjock yllefilt.

Och jag som avböjer tältande med ord som bekvämlighet och värme - inser att det här nog var mer camping än camping itself. Har frusit rejält om nästippen inatt.

I morse var pappa otroligt nöjd över att jag verkligen uppskattade 18 grader i köket och 19 i matsalen. Äntligen. Efter alla dessa år.

Flikmissbrukare

Har precis haft den dagliga dusten att försöka stänga firefox. Räknar igenom och slutar på 32 öppna sidor. Skrattar faktiskt lite när jag inser att flikarna är så splittrade som dnbnor renewable energy, gud trivs bäst i segregerade förorter, ordfront, p3 populär, svenskans idagserie om lycka, recipe abbreviations and measures, new york cake och så något oväntat socialdemokraternas bloggtalkshow med Jan Eliasson.

Och så alltid viktigaste fliken - nu tyda - längst ut till höger för äpple 9. Alltid mejlen på äpple 1 blogg-in-making på 2 och själva bloggen på 3.

Dagens besvikelse

Att den otroligt oengagerade och ovetande personen som just nu intervjuas i P3 Populär skulle vara José Gonzalez kom som en chock. Vilken enorm besvikelse. Intervjun var det sämsta jag har hört.

Vad skulle du göra om du fick vara på FN i två veckor. Efter ett långt utdraget hummande säger han till sist att han skulle spela lite i cafeterian för att göra folk glada. Och apropå världssamvete säger han lite tvekande att alla hans resor gör att han tänker lite på andra. Inte ens en reflektion över miljö eller krig eller nada.

Fine. Det kanske räcker fint med att skriva musik. Men lite humor och självinsikt hade iaf inte skadat. Särskilt inte med tanke på den höga piedestal på vilken José Gonzalez nästan alltid placeras.

Lyssna: 30-dagarsarkivet och i Real drar man till slutet två gånger för att komma till timme tre. Mycket användarvänligt.

Snart flytande på engelska

Om man säger att man är flytande på ett språk är det alltid någon bw som frågar jaså även i köket..? Och så måste man avslöja att nej jag kan inte ord som rågsikt, ballongvisp eller degbunke. Nänä. Då så.

Men nu så. Efter att ha översatt snart halva I mormors berså till engelska kan jag lätt ta en runda i köket. Lätt.

Lånat foto från electrolux tills jag fotar ett kök själv..

Våga vägra feminismen

I morse mejlade storasyster. Som undrade vad jag tyckte om Pär Ströms åsikter under Brännpunkt idag. Pär skriver om eftersatta och statligt diskriminerade män. Arg och upprörd över feministerna som kräver större makt för kvinnor. Mitt i denna korseld skulle jag vilja be båda sidor att sluta och ta ett steg tillbaka. För det leder ingen vart.

I höstas förklarade en kollega välmenande och något besviket för mig att jag ännu inte nått punkten där jag inser att feminismen är nödvändig. Vänligt svarade jag henne att jag var där en stund när jag var tjugo. Innan jag insåg hur fantastiskt fel det är. Och blir.

Visst. Statistiken behövs. Strukturerna finns. Men att göra om detta otroligt viktiga material till en ism som - utan urskillning - grupperar mänskligheten i två polärt motsatta grupper - är absolut vansinne. Två grupper som dessutom enligt särartsfeminismen ska hållas isär men enligt likhetsfeminismen föras ihop. Och i Sverige idag förväntas man välja en av dessa feminismer.

Som tjugoåring läste jag genus en termin på Centrum för genusvetenskap. Eller ja. En halv termin. För det var så lång tid det tog att ta död på allt som hette feminist inom mig. Arga upprörda kvinnor - bara två män i klassen - som stirrade sig blinda på orättvisor och inte alls såg nya möjliga lösningar. Allt var så färgat. Så hårt. Och så kollektivt uppdelat.

För min kollega försökte jag förklara min övertygelse. Att strukturer och orättvisor finns - men att de slår mot alla. Felet är att gruppera i två biologiska grupper med en stark avskiljare. Det enda som kan befria oss från könsstrukturerna är en starkare - könsneutral - individ med tydliga rättigheter. Och att det aldrig kommer att ske så länge människor är rädda.


Personligen tror jag nämligen att det är rädslan som är förklaringen. Rädslan att göra fel utan att kunna skylla på sin könsroll. Om kvinnor skulle sluta att vara så otroligt kvinnliga och män sluta vara så otroligt manliga - så skulle världen helt plötsligt vara i färg. Det är mitt utopia. På akademiska kallas det queer och är så oerhört mycket radikalare.

För feminismen är förlegad. Titta bara på Maria Sveland på Carin 21.30. Allt det engagemang som strålar om henne under intervjun bleknar bort i fördomar och hårdnackade principer i hennes svar till Michael Alonzo. Feminismens baksida framträder plötsligt så tydligt.

Apropå Pärs åsikter under Brännpunkt håller jag med om att vi bör sätta humanismen före feminismen. Däremot finns två avgörande svagheter. För det första är han upprörd när han skriver och för det andra ger han ingen analys av de exempel som ska bygga texten.

Visst. Det är märkligt att kvinnan blir ensam vårdnadshavare när ett sambopar får barn. Förmodligen därifrån Pär har fått sin höga procentsats. Men att kvinnan får vårdnaden om barnen vid en vårdnadstvist kan alldeles säkert bero på att hon i de flesta fallen tagit ut mer föräldraledighet vabbat mer snutit mer osv. Vilket å andra sidan också gett henne lägre lön.

Självklart ska män och kvinnor mönstra lika till militärtjänstgöringen. Har några misstankar om att det påverkats av såväl budget som pacifism. Och givetvis en ovilja från kvinnor att göra lumpen. Paradoxalt nog går de då också miste om den ledarskapsutbildning som de allra flesta män får - eller iaf fick - helt gratis. Alltså inte ett slöseri med tid som Pär skriver.

Och slutligen. Våld mot kvinnor är visserligen statistiskt långt under våld mot män. Men anledningen till att det är så uppmärksammat är givetvis för att det sker under så obehagliga former. Nämligen i hemmet. Den plats där man tillbringar i särklass mest tid - och också den plats där man ska kunna känna sig allra allra tryggast.

Så ja jag är också emot feminismen. Men nej jag anser inte att Pär har skrivit en genomtänkt krönika. Och med en så svag analys har jag svårt att förstå hur han kan ha fyllt en hel bok i ämnet.

Och nu börjar svaren regna in. I "Ström missar helheten" menar såväl Lars Jalmert - mansforskare vid Stockholms universitet - som Gudrun Schyman att Ström missar att även män förlorar på manssamhället.

Lite absurt på nåt vis

Äntligen har vi - läs storebror - lyckats installera bredband i det hus vi bor. Tidigare har vi bara haft på kontoret på gården. Inser här och nu när jag surfar det sista innan jag ska gå och lägga mig - att jag förutom ma pa storebror plus sambo samt övernattande gäster träffat ingen sen jag kom hem. Och inte ens reflekterat över det.

Sitter här i mörkret mitt i ingenstans och storsurfar nätet. Helt ensam. Ma och pa har lagt sig. House i poden. Katten runt fötterna. Svagt genom musiken hör jag väggklockan slå tolv. Fullkomligen älskar det.

Vad lätt man anpassar sig. Saknar inte New York det minsta just nu. Känns inte ens som jag bytt tempo. Knappt som jag varit där. Hur skönt som helst. Och jag vet att den 3 februari kommer jag längta dit så jag dör. För det är dan innan jag åker.

Faktiskt lite upprörd

Idag har jag gått igenom höstens post. Och faktiskt blivit lite upprörd. Lite sådär patetiskt debattinläggsupprörd. Varför ska varenda företag i hela Sverige skicka små erbjudanden till mig. Som går ut typ dagen efter att man fått brevet. Varför kan de inte skicka informationen elektroniskt. Eller bara ladda in den där rabatten i klubbkortet.

Givetvis förstår jag att de inte har råd att göra det. För hur skulle det se ut om deras kunder faktiskt fick rabatten. Bankrutt.

Så nu har jag ännu mer patetiskt - fast också ganska underhållande - högt och klart dikterat samtliga mejl för pappa här vi sitter på kontoret. Egentligen för att arbeta. Bäste Kundtjänstmottagare. Jag är i de flesta avseenden en mycket nöjd kund. Men jag vill inte ha fler brev. Det är irriterande förlegat och miljöovänligt.

Inte bara det att brev kräver papper. Dessutom ska breven skickas. Titta bara på hur våra böcker transporteras. Först från tryckeriet och hit. Sen härifrån till Morgongåva - där lagren finns. Och sen till kunden. Men det är en bok. Och då är det värt det. Men det här. Kan man stoppa iaf något så är det lika bra att börja nu.