Jag blir ledsen när folk inte visar kärlek till estetik och skönhet. När jag flyttade in i min lya i nevvan var den superfint stylad av min fina vän Claes. Allt i beigevita toner som matchar trägolvet och det ljusturkosa badrummet så himla bra. Vackra glas fint framställda på den öppna hyllan. Matpaketen väl dolda bakom skåpsluckorna.
När jag nu kom till lyan som varit uthyrd blev jag så besviken. Visserligen är det mesta gamla fina kvar. Men nyinköpta handdukar i blått och orange och örngott med gula, röda och blåa ringar skriker emot en. För att inte tala om att den nya muggen med darriga ränder i gult och grönt inte längre samsas med de fina NY-muggarna. It's dead.
Nya fula små glas står framme medan de vackra stora glasen samlar damm uppe i skåpet. Den öppna hyllan är full av kryddburkar och halvöppna paket. Tänk att människor inte vill bo så vackert som möjligt. Inte använder det fina. Inte vill njuta av varenda minut. Inte bryr sig. Jag är ärligt väldigt förvånad. Känns som slöseri med vår tid på jorden.
Men det mesta är helt och allt är kvar. Så det är bara att återskapa lyans forna glans. Och visst är det roligare att städa med resultat.
lördag, september 25, 2010
Ledsen
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hehe. Kanske sitter skönheten i betraktarens ögon?
håller inte alls med dig. min poäng är inte att alla ska älska beigevitt och turkos utan att det ligger en viss konsekvens i estetik.
att komma till den här estetiskt sammanhållna lyan och hitta trasiga tepaket smutsiga kryddburkar blandat med små trävindor med chilipeppar upphängda på väggen och utsmyckade tacky speglar på sniskan på byrån var verkligen humörsänkande. ren och skär trist nonchalans.
Skicka en kommentar