Mina tankar går till Francis

Nyheten om Francis Ford Coppolas stulna dator kastar mig tre veckor tillbaka i tiden. Den sugande obehagskänslan i magen när jag ser det tomma skrivbordet. Ett alldeles orimligt sista hopp att någon har skojat med mig. Insikten och den totala chocken samtidigt som jag springer ner till mamma i köket och passerar pappa på vägen.

Exakt denna chock har kommit en gång tidigare. För sex år sen befann jag mig av en total slump på ungefär samma ställe. Tyckte att jag hörde ösregn men visste att det var 30 grader och sol. Tittade tvivlande ut genom fönstret. Den sugande obehagskänslan i magen när jag mot den klarblåa himlen ser vår snustorra körbana i full låga. Bara ett par meter från lagården som i sin tur är sammanbyggd med ytterligare fyra hus. Brandmännen var mållösa när de kom. Vi fyra personer hade lyckats släcka elden med elva brandsläckare trädgårdsslang och hinkar fyllda med vatten. De sa att en körbana i princip innebär att det är kört för hela gården. Det går rakt över till lagårdens höskulle och övertänder på sekunder.

För mig tog det något år att verkligen återhämta mig psykiskt från tanken på att större delen av vår gård varit sekunder från att bara försvinna. Visserligen hade jag ont i lungor och hals och fick inflammation i lederna efteråt. Men samtidigt var jag vältränad och visste var allt fanns. Hämtade släckare efter släckare. Styrde upp trädgårdsslangen. Jag kunde rent praktiskt göra något. Med datorn var det helt annorlunda.

Såväl denna som förra gången fick jag svår ångest. Mardrömmar. För sex år sedan brann allt. Allt. I varenda dröm. Och att pappa som heroiskt valde att springa över den brinnande körbanan överlevde - var helt otroligt. Och gav ännu fler mardrömmar. Den här gången handlar drömmarna om att allt försvinner. Det rinner ur mina händer. Som kvicksilver. Inget finns kvar. Ingen. Bara jag och mina tankar kunskaper intellekt. För nu vet jag att jag är det enda jag har.

Just en stöld har så många bottnar. Att någon får tillgång till mina tankar mina idéer mina skisser mina anteckningar. Allt. Det är så privat och så intimt. Ingen annan skulle få tillgång till min dator. Jag bär den med mig jämt - jag har den [alla nätter utom denna] vid sängen när jag sover. Medan insikten om allt som skulle kunna läggas ut på nätet - om mig om vänner censurerade foton - sakta sjönk in mellan tårarna så kom nästa tanke. Alla mina fina sms som jag sparat. Msn med pojkvän. Favoriterna i Firefox för uppstatsskrivande - bloggen - vänners hemsidor. Favoriter som inte legat särskilt högt på den säkringslistan där istället bok prioriterats.

När även detta sjunker in kommer nästa känsla som ett slag i magen. Någon har tagit sig in i vårt hus - letat runt bland våra saker - valt ut just in mac kamera laddare smått och gott. Snyggt packat in datorn i väskan. Och helt lugnt bara traskat därifrån. Med ett leende. Helt skrupellöst. Vad är det som säger att personen inte kommer tillbaka. Tar ett annat rum. Går in till sovrummet. Tar fram ett vapen. Mardrömmarna första veckan i New York var fruktansvärda.

Grejen är den att vi låser så noga. Någon är alltid hemma. Har alltid husvakt om vi är borta. Har spökbelysning som tänds när minsta katt kilar förbi. Som jag avskytt den belysningen - kan aldrig njuta av det kompakta mörkret. Allt. Och ändå. Ett obevakat ögonblick. Ledsen att säga det men varken allemansrätt globalisering eller transparens känns särskilt viktigt längre. Om stadsborna vill se landet måste de tyvärr köpa biljett i framtiden. Om utlänningar stannar över måste de visa pass. För det första jag gör när jag flyttar hem. Det är att sätta upp staket och övervakningskameror. Plus en fet hund.

Vilket osökt föranleder en äganderättsdiskussion som jag väljer att återkomma till längre fram. Någon kan tycka att jag är bortskämd med min dyra mac. Någon kan tycka att jag tar min mac alldeles väldigt personligt. Någon kan tycka att vi som bor så stort och fint borde dela med oss. Mina svar är givna. Min mac har betalats med ett stort antal IT-timmar på support. Men franförallt. Min mac är inte pengar. Min mac är mitt liv. Och visst - vår gård är superfin. Men säg den som liksom mina föräldrar skulle ha satsat hela sitt liv och alla sina pengar på en gård. Livet är bra himla orättvist.