Slutsmuget..!

För några år sen kom vi - fyra vänner - på att vi skulle ställa upp i IISC - en gaytävling i Malmö. Sjukt snygga och sjukt taggade skulle vi regera som Alcazar. Plötsligt säger en av vännerna att vi inte kan vara med. Han har stora planer för sitt liv och ska en dag bli riksåklagare. Tänk om någon skulle se honom mimandes A*L*C*A*S*T*A*R. Horrors.

I våras blev en vän tydligt brydd över taggar på Facebook. Helt plötsligt bröts bildsviten från Harvard-FN-UD av en glad och välmående student omringad av vänner och ölflaskor. Inga nakenbilder eller andra oklarheter. Bara fest. Scandalous.

Idag fick jag frågan hur jag vågar blogga. Tänk om framtida arbetsgivare eller examinerande lärare skulle hitta min blogg. Svaret är enkelt. Alla fakta som står här är ett lätt byte för en van googlare - med eller utan min blogg. Namn personnummer mobil gruppindelning arbete adress lagfart inkomst eventuella maratonresultat.

Som privatperson är det oerhört svårt att påverka denna info. Oavsett vad jag tycker så finns den där. Att facebooka och blogga ser inte jag som ett sätt att blotta sig - tvärtom ger det möjligheten att samla alla dessa fakta på sitt eget sätt. Jag skapar hellre min bild av mig själv via min blogg - än överlåter det åt andra.

Visst kan det kännas kusligt att ögonen som vilar på mig i kön på ICA snart följer min blogg min facebook mitt minsta steg. Men att gömma sig är samtidigt omöjligt. Tidigare generationers mörka vrår är som bortblåsta. Det går inte att fabricera eller förneka eller skryta. För den som vill avslöja - gör det obarmhärtigt. Se bara på Littorin. Köpexamen. Hur kan man tro att man kommer undan med sånt.

Samtidigt leder det förhoppningsvis till större mod. Att tro på det man gör och göra det man tror på. Våga festa och skratta och göra bort sig. Herregud vad tråkigt allt vore annars. Och visst är det mycket troligare att en glad mimande student får anställning - än en tyst och grå mus som ängsligt suttit instängd hela sin studietid.