Lite lagom underhållande

Foto: Sergei Guneyev för TIME
Putin beklagar sig över korruptionen i Ryssland. Som president har man tydligen ingen kontroll över sådant. English. Слушай по русски.

Döda poeters sällskap i Malmö

Igår såg jag jordens kanske skönaste dokusåpa på svt. Var tvungen att mejla mamma och pappa direkt. Det här är vad jag kallar bra TV.

Klass 9A ska med hjälp av åtta av Sveriges bästa lärare gå från tionde sämsta skolan till tredje bästa klassen. I Sverige. På en termin. Tittaren kastas omedelbart in i Döda poeters sällskap när kemiläraren håller en död mus i svansen och sen hoppar upp på katedern för att entusiasmera sina tvivlande elever. Efter 59 minuter finns inte ett uns tvivel i min kropp. Klart de klarar det.

Njuter i fulla drag. Förutom lärarnas oerhörda commitment får vi ta del av barnens underbara nysvenska. Ala om att börja skolan. Det kommer vara stressigt och man måste vakna helt tidigt och sånt. Journalisten frågar försiktigt om han ska börja nian. Japp. Det syns inte men jag gör. Många tror jag är tolv år jag flippar. Skönaste av allt är när han byter över till klockren skånska på två sekunder. Härmar biopersonalen. Döu feår ente kåmma inn för döu ei ente tålv eår.

Vem är det som inte tror att så begåvade elever kan vända sina betyg över en termin. De behärskar flera språk - däribland minst två svenska. Precis spot on (tack för uttrycket Dag) när Ala säger att man måste inte bara följa schemat hela tiden - man måste bli som en familj med klassen. Det är ju trots allt det det handlar om. Att ge eleverna kärlek och respekt. Faktiskt enda sättet att få förtroende.

När läraren i livskunskap glider in i klassrummet och ber barnen sätta sig i ring händer något märkligt. Förväntan sprider sig. Eleverna svarar helt oväntade saker. Som att ringen ger värme. Bara smaka på ordet. Livskunskap. Det är ju alldeles fantastiskt. De här barnen har aldrig fått så mycket positiv uppmärksamhet. Som är själva nyckeln. My gosh. Genom hela programmet löper en fantastisk respekt och en förmåga att lyssna. Ömsesidig sådan.

Jag visste inte att en kräfta kunde leva i tjugo år. Jag trodde de levde i fem år eller nåt. Gympa är FATTIGT. Fick sån fattiga lärare och sånt då blev det joooobit. När det gäller gympan jag kan inte ens komma överens med gud om han kommer ner hit. Mamma. Ska jag ge dig numret. Du behöver inte vara rädd att jag ger dig fel nummer. Man tänkte på det helt mycket men efter några veckor bara så blev det helt vanligt. Det blev ganska okej.

Alltså jag är helt kär.

Givetvis presenteras svts nya lilla guldklimp i morronsoffan. Den kanske mest karismatiske läraren säger att det handlar om att vinna förtroende respekt och kärlek. Själv tänker jag att det är så fantastiskt märkligt att inte alla lärare tänker så. Och precis innan jag ska somna tänker jag - än en gång - att jag vill bli lärare.

Madonna nu regissör

Madonna bestämmer sig inte bara för att bli regissör vid femtio. Dessutom planerar hon att distribuera filmen över nätet. Kärlek.

Nästa höjdpunkt

Och nu inser jag att varm i olika språk ser ut som warm garm form och term. På gammelpersiska hette juni och juli tex Garmapada. Att w och g växlar är vanligt förekommande mellan franska och engelska. Exemplen är otaliga. Garderobe och wardrobe eller guêpe och wasp. Hur som helst. Språkforskarna anser sig kunna härleda detta warm garm osv till sanskrit för hetta brinna nämligen goriti och variti. Och på ryska heter hetta brinna just - горить gorit. Cirkeln är sluten.

Dagens höjdpunkt

Insåg precis att ljummen på engelska inte bara heter lukewarm utan också tepid - som kändes alldeles vansinnigt bekant. Eftersom varm på ryska heter тепло eller helt enkelt teplo. Ursprunget är givetvis latinets tepere som betyder just varm.

Faiblesse för en fadäs

Ett av mina favvomammaord är faiblesse. Säger ofta att jag har en faiblesse för någonting. Gärna i samma mening som slang. Typ jag har en faiblesse för shades. Alltså att jag gillar solglasögon.

Uttrycket är väl inte supervanligt bland lundastudenter en generale men när jag var hemma nu senast tyckte jag mig höra det lite överallt. Med en viss modifikation. Inte mindre än tre gånger - och då räknar vi en gång i Stockholm där faktiskt allt kan hända - hörde jag att någon hade en fadäs för någonting.

För vissa kanske min humor ter sig en aning smal men jag tyckte det var fantastiskt underhållande. Och får mig att tänka på en gammal väns mamma som lärde henne uttryck som det knakar i fogdarna eller dusch-lag. Eller vår veterinär som berättar om alla bönder som pratar om algeriska barn runt om i stugorna. Nog för att det säkert finns ett och annat algeriskt barn men de allra flesta är nog allergiska.

Min brors vän berättade om hur hennes barn kom hem från fritids och pratade om konsumbananer. Åh tänkte vännen. Nu har de börjat med fruktstund. Vad trevligt. Så nästa gång hon hämtade barnen gav hon lite cred. Personalen blev mycket förvånad. Fruktstund hade de alltid haft. Däremot hade de precis fått nya barn till klassen. Kosovoalbaner.

Aight. Jag vet. Jag är på väg att göra fel karriärval. Jag borde bli språkforskare istället. Hade varit lätt värt det.

Totalt teknikfreak

Ända sedan jag var liten har älskat teknik. Lagat bandspelaren i stallet med en gummisnodd fixat antennen med en fönsterhake kompenserat ett förlorat oljelock med trasa bensinlock och silvertejp. Alltid starkt inspirerad av MacGyver. Såklart.

Sladdar prylar och uppdateringar är en del av mig. Men plötsligt i Lund häromveckan stod det klart att en av mina relativt nyvunna vänner helt missat detta. Med stora ögon noterade han hur jag plockade upp min lilla röda med sladdar och började koppla in allt som behövde laddas. Lite försiktigt sa han att du skriver ju aldrig om det i din blogg.

Så nu gör jag det. Och börjar med att beskriva vad jag har i väskan när jag ska vara borta över dan. Att ha sladdarna i en liten väska i stora väskan är att rekommendera för annars sitter man snart med hela bohaget över golvet.

Från vänster och motsols. Min svenska telefon är en Razr som jag fullkomligen avgudar för sitt utseendes skull. Innehållet är sådär. Men eftersom jag inte använder telefonen för så mycket mer än sms och samtal får det gå. När den är helt slut måste det bli en iphone - så jag enkelt kan använda nätet. I nuläget har jag också en amerikansk billighetstelefon. Men den är så hidious att jag måste synka den med min razr asap. Den får inte heller vara med på bild.

Eftersom jag ofta tittar på film eller tv på datorn är fjärrisen ett måste. Men helt ärligt hade jag önskat ett mer avancerat manöverorgan. Next generation maybe.

Mighty mouse har redan blivit noggrant genomgången här på bloggen. Använder den enbart när jag ska redigera foton med history brush. Annars är det helt klart kortkommandon som gäller för mig. Och såklart musplattan - där jag givetvis ställt in högerklick på macen.

En svart telefonladdare bryter tydligt av mot mitt vita macliv. Så gör också min kameraladdare Canon - liksom nätadaptern. Må vara hänt.

Däremot är jag mycket upprörd över att min italk - den svarta lilla pryl som poden vilar på - är svart. Apple tillverkar inga egna vita sådana tillbehöver så detta är en griffin. Oh my gosh. Mitt hjärta krossades två sekunder men jag var desperat. En inspelare är ett måste.

Om vi fortsätter till vänster finns poden. Det fina är att poden är i silver - liksom datorn minnet telefonen och kameran. Mycket begåvat. Valet föll på den lilla varianten då jag ständigt bär den med mig och inte alltid har stora väskor och fickor. Men varje gång jag ska synka med itunes blir jag lika matt. Hur ska man kunna välja.

Till vänster om poden ligger kontakten till datorn. Men just nu har jag skarvsladd så då vilar den i väskan så länge. Givetvis en nätladdare till poden - då jag har datorn avstängd på natten och vill ladda poden till morgonen. Inte heller denna är Apple utan Belkin. Säga vad man vill men den är iaf vit. Med blå diod minsann. Och slutligen det kanske viktigaste av allt. Sladden till kameran. För att tanka alla favvofoton.

På bilden saknas datorn och - givetvis - kameran. Dessutom har jag någonstans under resornas gång förlagt min lilla bärbara hårddisk - G-drive. Tror att den ligger hemma. Liksom en stor bärbar hårddisk - för tung för att vara riktigt bärbar. Väl inlåst.

elina elina elina äntligen på face

Sedan lite drygt en månad finns elina elina elina även på face. Anledningen till att gruppen har låtit vänta på sig är att jag helt enkelt inte såg något riktigt syfte för en grupp. Men så har jag insett att många av er läsare är fantastiskt trogna och gärna kommenterar till mig på just face. Och att många av er kommenterar mina rader sinsemellan. Därför finns nu möjligheten att gå in på face och diskutera mina inlägg eller ämnen. Kanske ger spinoffs.

Samtidigt som jag ofta undrar vem som faktiskt läser bloggen och har blivit duktigt överraskad mer än en gång. Så därför ger jag nu alla trogna läsare chansen att stolt få uppvisa medlemskap i elinagruppen.

En bonus är förstås att jag kan skicka ut meddelanden till alla intresserade elinaläsare när det händer något alldeles extraordinärt. Typ jag är med i morrontv eller så. Förhoppningsvis ska jag ha lite smashing nyheter i vår. Boksläpp och så - men inget klart än. Fortfarande bara design. Skrivandet essar sig än så länge.

Tveka inte att gå in på face och önska inlägg eller ämnen. Kan hända att jag skriver upon request. Sök bara på elina elina elina.

Dagens SVT

Missa inte intervjun med Åsa Linderborg i Babel Special. Ett varmt och inbjudande samtal där även programledaren Daniel Sjölin kommer till sin rätt. Perfekt söndagstv.

Otippad vändning

Ikväll stod jag på gästlistan på Pacha. Alla säger att det är sådär men jag vill se själv. Housare innerst inne trots allt. Givetvis utan att köa.

Men kvällen fick en oväntad vändning. Min gästlistevän blev sjuk. Och jag satt på en förfest som visade sig bli riktigt filosofisk. Nånstans runt midnatt funderade vi på att gå ut men nej. Spännande ämnen avlöste varandra. Helt försjunken i berättelsen om farföräldrars flykt undan krig blixtrade det plötsligt till i rummet. Ingen av oss hann riktigt reagera innan åskan dundrade rakt genom hjärtat och spred kalla kårar utefter ryggraden. Effektfullt som i en klassisk skräckfilm.

Pratade vidare och drack rödvin medan regnet smattrade mot rutorna. Någon somnade medan vi andra pratade vidare. Avslappnat och underhållande om vartannat. När jag på skyhöga guldsandaletter vid fyratiden gick ut från denna oas och rakt ner i vattenpussarna kvittrade fåglarna högt. Kändes precis som när man var novisch i Lund och på väg hem från efterfest. Lycka. Och vår.

Cyklade några kvarter och landade hemma i king size bed. Hur skönt som helst. Återhämtning verkar löna sig.

Återhämtning skapar nya tidsprioriteringar

Just nu ägnar jag mig helhjärtat åt det fenomen stressforskarna så varmt rekommenderar. Återhämtning. Vilar sover läser surfar. Struntar i att svara i telefon svara på mejl och blogga. I fem dagar har fokus legat på precis ingenting. Oerhört välbehövligt.

Tills jag idag tänkte handla en deo. En avgörande händelse i mitt händelselösa liv. När jag nu väl fick ett mission fokuserade jag totalt. Har dålig erfarenhet av att hitta mina favvomärken i USA så jag visste vad jag hade att vänta. Men förhoppningsfull började jag så smått på Sephora. Ännu en. Fortsatte till Bloomingdales. Snart stod det klart att Hugo Boss inte tillhör de newyorkska favoriterna.

Någon tipsade om bosshuset bland butikerna på 5th. Cyklade - och här kommer det intressanta - från Bloomingdales på Spring street ända till 54e gatan. Det tar kanske typ 20 minuter. Hittar ingen Boss. Upp till Central Park. Ner en bit igen. Letar mig in på nån större butik med en massa märken. Återigen hör jag om Bossbutiken. Tjatar mig till adressen. 5th och 645. 5th och 717. Nada. Förstår inte var de kan ha gömt den. Alla andra finns ju där. Chanel. Louis Vuitton. Ferragamo.

Efter ungefär en halvtimmes letande ger jag upp och cyklar hem. Och inser att jag spenderat totalt nästan två timmar letandes efter en deo. Utan att stressa. Utan att bli irriterad. Utan att byta märke. Och börjar gapskratta. Snacka om prioriteringar i min bubbla av återhämtning. Snart är det dags att börja arbeta igen. Tror det blir på måndag.

På andra sidan Grönland

Längsta avbrottet sen jag började blogga i april förra året - samtidigt som jag haft mer att skriva än någonsin. Men senaste veckans tempo har varit alldeles för högt. Rekommenderar inte att träffa alla vänner samt gå på två återträffar - varav en bal - på effektiv tid mindre än en vecka. Precis efter resan till Stockholm.

Det svåra är inte tidspressen - utan omställningen. För varje vän försöka förstå en ny livssituation med 70 timmars arbetsvecka och ett pressat förhållande. Avsteg från principer. Förklara vad jag gör och varför. Ständigt få höra antingen att jag inte gör något vettigt alls eller att jag lever deras drömmar. Båda kommentarerna lika svåra att parera. Hur mycket jag än älskar dem är avståndet just nu oändligt.

En ständig tröttande jämförelse för att se vem som har hunnit längst. Något jag ofrivilligt måste delta i. Förväntningar och avundsjuka. Alla ens dåliga sidor ska vara som försvunna och ens humör ständigt på topp. Festandet. Allt som är roligt i lagom dos. Nu bara för mycket.

Sjönk alldeles utmattad ner i flygstolen med macen i knät. Härlig flygpersonal och fantastisk lunch. Ledig stol bredvid. SAS helt enkelt. Kröp ihop i filten och tittade på fem underbara avsnitt av Heroes innan batteriet dog. Lagom. Någonstans runt Grönland tittade jag ut och såg detta. I magen kändes det bara så himla himla rätt. Jämförandet som bortblåst. Så underbart skönt att få återvända till drömmarnas stad.

New York Times stödjer Hillary Clinton

Imorse läste jag i Corren att New York Times tydligt tar ställning för Hillary Clinton. Citerar Corren som citerar Times med följande mening (Correns översättning):

Vi är enormt imponerade av djupet i hennes kunskaper, av kraften i hennes intellekt och av bredden i, jovisst - hennes erfarenhet.

Eller helt enkelt. Hearing her talk about the presidency, her policies and answers for America’s big problems, we are hugely impressed by the depth of her knowledge, by the force of her intellect and by the breadth of, yes, her experience.

Mycket intressant, detaljerad och - kanske framförallt - välbalanserad artikel om varför Hillary skulle bli en bättre president än Barack. Kanske att man måste vara inloggad för att läsa. Men det är gratis och lätt värt besväret.

Makten hos oresonliga människor

Äntligen. Vilket underbart ämne i söndagens New York Times. Artikeln handlar om ungdomen av sin tid eller The Age of Ambition som rubriken lyder. På 60-talet var det rättighetskämparna - som Martin Luther King och John F Kennedy. På 80-talet var det företagarna - Bill Gates och Steve Jobs. Nu är det socialentreprenörerna.

Unga som inte nöjer sig med att skänka bidrag till bättre behövande - eller att ta cykeln istället för bilen. Utan som organiserar ett system för att pengarna ska nå rätt personer - eller så att ett helt samhälle kan sänka sina utsläpp. Helt enkelt de som driver företag på idéer som tidigare generationer förkastat som omöjliga. I samma ämne finns boken med den träffande titeln The Power of Unreasonable People. Ska ni läsa en artikel den här veckan ska ni läsa denna.

Världsomvälvande

Foto: Per Jonsson och Pernilla Persson
Porträttet av mig och min brors supersöta cockerspanielvalp Lady framför sensommargula fält ute på gården - har idag fått ge plats för en ny profilbild. Aningens mindre seriöst sitter jag i badhandduk rökandes en salt pinne. Fotot är taget efter ett välbehövligt och iskallt nattdopp på Centrum för rättvisas kollo i somras. Kände att jag var tvungen att utveckla denna stora nyhet något. Men bloggen är the same.

Becksvart mitt på dagen

Igår kväll tänkte jag titta på film på tåget. En svensk film. Säg att du älskar mig. Efter ganska exakt 18 minuter var jag tvungen att stänga av. Förmodligen har alla utom jag full koll på vilken film jag menar. Men jag visste faktiskt inte att den skulle vara fullt så rå. Så brutal.

Vikte ihop macen och läste ut min senaste bok istället. Efter lunch idag hade jag svag arbetsmoral - så jag bestämde mig för att se klart filmen istället. I strålande sol på verandan insåg jag att för vissa människor blir allt bara helt svart. Verkligen allt. Men varför blir det så.

Nånstans har jag så otroligt svårt att skilja mellan att vara privilegierad och ha tur - och att faktiskt vara begåvad och välja rätt. Var gränsen går och hur mycket det ena beror på - och påverkas av - det andra.

Filmen handlar om Fatou som visserligen har ett svårt utgångsläge - men som genom ständiga felval och osäkerhet stadigt försämrar sin situation. Undrar hur många som gör så - förmodligen många fler än man tror - och vad som är orsaken. Kanske just en vilja att bli älskad - men en total dyslexi när det gäller att förstå hur.

Tillbaka till verkligheten för en dag

Igår gick jag på obligatoriskt uppsatsseminarium på Juridicum. Oh my god. Kalla kårar gick längs ryggraden i nära nog två timmar. Lider med den stackars nervösa föreläsaren som trots ihärdig talskolning darrar på rösten och drar i koftan. Med de blonda studenterna som tyst kladdar figurer i sina ljusblåa Juridicum-block. Bara avbrutna av den obligatoriska närvarolistan.

Ordet genusperspektiv lyser missanpassat på den stora vita white board-tavlan. Nästan pulserar. Allteftersom orden maler ur föreläsarens mun förlorar genusperspektivet all dynamik all skräck och all tjusning. Finns det tråkigare ämne tänker jag med en gäspning medan jag inser att detta inte alls motsvarar mina egna föreläsningar på Rotary. Genus kan faktiskt bli spännande som en triller. Med en aning inlevelse.

Därefter tar en alltid lika låtsat ovetande Christian Dahlman över. Ställer frågor som ingen vill svara på. Eftersom alla vet. Att Christian Dahlman ständigt ska övertrumfa. Med en liten fnysning. Knyck på glasögonen. Och så den klassiska konstpausen för att invänta ett sus från publiken. Men juriststudenter är inte - och kommer nog tyvärr aldrig vara - den susande typen. Någon avvikare kanske skrattar till. Men that's it.

Ångesten ligger som ett täcke över lokalen. Och min igenkänningsfaktor är hög. Detta är en sammanfattning av mina tre år på Juridicum. Mina ca 600 dagar av total ångest. Förstår inte att jag tog mig igenom denna utbildning utan större men. Kanske för att Raoul Wallenberg Institute fångade upp min trasiga själ och fick mig att återhämta mig. Inse att en juristexamen inte är en dödsdom.

Med lite självinsikt inser jag samtidigt att jag söker motstånd. Och att bootcamp som Juridicum och liknande hierarkiska och icke ifrågasättande system på något paradoxalt vis faktiskt också stärker.

Kanske att FN blir nästa bootcamp. Men ändå. Tänk att äntligen få slippa de ljusblåa blockens kvävande himmel.

Verlan

Mina syskonbarn är fransmän och pratar konstant en jibberish jag inte förstår - nämligen verlan. Men nu när jag filar lite på franskan smyger den sig på och jag är riktigt frälst.

Verlan kommer från l'envers - dvs omvänt. Sista delen av ett ord sätts helt enkelt först - verlan skulle då alltså heta väntom på svenska.

Vissa hävdar att fika är verlan av kaffi. Franska exempel är meuf istället för femme - teuf istället för fête - beur istället för arabe - keuf istället för flic osv. Sjukt roligt när man väl kommer på hur det funkar. Dessutom finns omvänd verlan när man vänder på ordet en gång till. Flic - polis - blir keuf och sen feuk. Arabe blir beur blir reub.

Wikipedia la upp ett exempel på hur en svensk mening skulle bli:
jishen sa ti lispen att de inte e tiheff å karrö
tjejen sa till polisen att det inte är häftigt att röka

Får se hur pass det sätter sig. Men snart så.

Ännu fler bär

Fortsätter på min lika som bär. I säkert tio år har jag tyckt att Ingvar Oldsberg och Martin Dahlin är så vansinnigt lika. Men grejen är den - att nu hittar jag inte en enda bild där Martin Dahlin ler och inte en enda där Ingvar Oldsberg INTE ler. Rats. Tänk live helt enkelt.

Räddad

Pressfoto: Anders Kratz.

För en gångs skull skriver jag i förväg. Har precis bokat biljetter till Räddad på Östgötateatern - och blev så fantastiskt övertygad av recensionerna att jag bara måste rekommendera den. Särskilt som Östgötateatern överraskade mig med sin fina kvalité i söndags.

Pjäsen är skriven av Alfhild Agrell - samtida med Strindberg - och handlar om ett äktenskap i kris. Med andra ord tangerar den Ibsens Ett dockhem. Gillar särskilt den strama dekoren.

Eftersom det inte är så många föreställningar kvar - så bör man boka asap. Iaf om man är i Linköpings surroundings.

Jag vill också ha en Pia

Foto: Carl Johan Paulin.

Trodde aldrig aldrig någonsin att jag skulle länka till Café. Men en makalöst härlig intervju med Peter Settman får man inte gå miste om. Journalisten suger - texten är för lång - tidningen horribel. Elände.
Men Peter och Pia är kärlek.

Och när jag kollade upp journalisten råkade det vara Alex Schulman. Haha. Hoppsan. Det var en överraskning. Ännu mer underhållande.

Östgötateatern slår Metropolitan

Pressfoto: Anders Kratz.

Blev bjuden på musikalen Röda Nejlikan igår eftermiddag och kan villigt erkänna att jag inte hade några större förväntningar på Östgötateatern. Tänkte mest att det var kulturell välgörenhet.

Men. Från första stund var jag helt övertrumfad. Dekoren var makalöst enkel och kreativ på en och samma gång. Sången höll hög klass - om än något operettig ibland - och samtliga skådespelare hade underbar närvaro. Men det allra bästa var kostymerna. Allt från de vackra 1700-talsdräkterna till frackar i fuskleopard.

Alldeles särskilt imponerad blev jag över nya grepp - som att hela ensemblen bytte kläder på scenen. Själv märkte jag det inte förrän allt var klart. Kunde inte låta bli att skratta.

Visst. Mitt sällskap antydde att någon sjöng lite oklart och att någon annan missade en replik. Men helt ärligt - när jag var på Metropolitan senast så snubblade en av dansarna över en bit tyg så att hela scenen avstannade. Jag vill inte ha perfektion - jag vill ha känsla. Och även att det är svårt att jämföra opera med musikal - känslan hos Östgötateaterns ensemble slår Metropolitans med hästlängder.

Rekommenderar särskilt musikalen för den som föredrar film framför teater. Det här är en riktigt bra nybörjarpjäs. Tydligen påkostad också.