Gårdagens googlande på good enough ledde mig till en intervju med Kay Pollack i svenskan. När jag läste den blev jag helt chockad. Är det verkligen så att vuxna svenska människor inte tror de är bra på något mer än att vika lakan..? Skriker föräldrar på sina barn för att de inte kan trä stavarna rätt på händerna..? Trivs inte folk i sitt eget sällskap en lång lat lördagsmorgon..? Förstår inte folk att man själv är ansvarig för sin lycka eller för den delen olycka..?
För att inte tala om all åldersnoja och ångest i Skavlan. Visst är det härligt att alla dessa människor för en gång skull öppnar upp sig och är personliga. Men återigen - varför har Filip och Fredrik en massa ångest..? Varför har Kristina Lugn mått så dåligt hela sitt liv..? Varför njuter inte Nina Persson av att vara världsstjärna..? Lukas Moodysson verkade visserligen föredömligt lugn och lycklig. Men över lag är det här ju skrämmande ända in i märgen. Har folk inga perspektiv..?
Snart dör man och då är det fantastiskt onödigt att ha låtit ångest och rädsla styra hela ens liv. För vad finns det att vara rädd för..? Egentligen..?
Fotot visar symboliskt nog gräs på Klefstad.
söndag, februari 08, 2009
Apropå good enough
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Här finns med mej bara en rädsla genom mitt hela livet. Det är möjligheten att tappa bort min gud ur själen och som följd bli en cynisk människa. Paradoxalt, men den här rädslan hjälper mej att stå mot alla andra fruktan och fortsätta verka som en ganska nyttig människa.
Mvh Alexander
förstår din känsla men för mig är det inte att tappa min gud utan att tappa min medkänsla. utan medkänsla skulle jag inte arbeta många dagar i gori och alltså inte heller vara särskilt nyttig :)
Skicka en kommentar