Inte längre bara gorgeous

Vid ett flertal tillfällen har jag ondgjort mig över sexistiska kommentarer i New York i allmänhet och Alphabet City i synnerhet. Brukar tänka att jag befinner mig i Qatar eller Taliban-Afghanistan för att bli glatt överraskad de gånger ingen säger något. Men vanligtvis får jag så mycket kommentarer om mitt utseende att jag önskade jag hade burka. Eller en AK4. Beroende på hur man ser det.

Men iom min trasiga fot har jag gjort en major upptäckt. I onsdags försökte jag ta en promenad runt mitt hus. En runda som i vanliga fall skulle ha tagit fem minuter tog nu tjugofem minuter och halvvägs runt undrade jag exakt hur bokstavligt jag skulle tolka sjukvårdsupplysningens råd att stödja på foten till smärtgränsen.

Plötsligt får jag en alldeles magisk insikt. Det är tyst. På tjugofem minuter har jag inte fått ett enda gorgeous inte ett enda bless you inte ett enda oh mama inte ett enda ögonkast inte en busvissling inte ett stön. Nada. Trots mina väldigt fina kläder och utsläppta blonda hår. Jag inser att jag helt och hållet är mig själv och ändå inte en enda gång blir störd i mina tankar. Det här är första gången sen jag senast var i Sverige som jag känner mig så avslappnad på stan.

Så kommer nästa insikt. Det är ju såklart för att jag haltar och vinglar. Ha. Ingen vågar titta på mig för att jag är handikappad. Och så ser jag det. Folk tittar åt sidan. Och lämnar plats. Kikar under lugg men inget mer. Tänk att det var så enkelt. Samtidigt som det är så tragiskt. Både och.