Insikter

Häromveckan blev jag kallad människor från gatan. Sådana som inte kan tas emot på bjudningar. Utan titel utan efternamn utan miljoner. Inte ens hänfört fnissig. Man har ju ingen aning om vilka de är. De där. Lite senare blev jag nekad inträde till ödsliga The Box eftersom jag varken var supermodell, kändis eller miljonär. Alldeles oönskad.

I samma veva skär en knivskarp taxidörr rakt genom min fot. Plötsligt är det inte längre någon som busvisslar. Inga gorgeous hörs på gatan. Istället för att vara lång och blond var jag på sekunder halt och blodig. Något som katten släpat in. Sen i måndags ligger jag nerbäddad i sängen oförmögen att gå - och inser att de allra flesta av mina vänner är alldeles vansinnigt upptagna. Såklart. För de lever i New York. Staden där alla pratar sjukt högt och ingen kan fokusera blicken. Där alla ska ha en titel på femton rader oavsett om de bidrar med något samhällsnyttigt eller inte.

Och det märkliga är att jag njuter i fulla drag av min paus från showen. Allas nervösa ansträngningar att passa det så magiskt tillrättalagda könsstereotypa amerikanska svensk-amerikanska och stockholmska samhället. Äntligen kan jag andas. Och tänka. Utan att behöva dissa och noncha. Bara vara en loser. Och det känns så befriande skönt.