Längsta avbrottet sen jag började blogga i april förra året - samtidigt som jag haft mer att skriva än någonsin. Men senaste veckans tempo har varit alldeles för högt. Rekommenderar inte att träffa alla vänner samt gå på två återträffar - varav en bal - på effektiv tid mindre än en vecka. Precis efter resan till Stockholm.
Det svåra är inte tidspressen - utan omställningen. För varje vän försöka förstå en ny livssituation med 70 timmars arbetsvecka och ett pressat förhållande. Avsteg från principer. Förklara vad jag gör och varför. Ständigt få höra antingen att jag inte gör något vettigt alls eller att jag lever deras drömmar. Båda kommentarerna lika svåra att parera. Hur mycket jag än älskar dem är avståndet just nu oändligt.
En ständig tröttande jämförelse för att se vem som har hunnit längst. Något jag ofrivilligt måste delta i. Förväntningar och avundsjuka. Alla ens dåliga sidor ska vara som försvunna och ens humör ständigt på topp. Festandet. Allt som är roligt i lagom dos. Nu bara för mycket.
Sjönk alldeles utmattad ner i flygstolen med macen i knät. Härlig flygpersonal och fantastisk lunch. Ledig stol bredvid. SAS helt enkelt. Kröp ihop i filten och tittade på fem underbara avsnitt av Heroes innan batteriet dog. Lagom. Någonstans runt Grönland tittade jag ut och såg detta. I magen kändes det bara så himla himla rätt. Jämförandet som bortblåst. Så underbart skönt att få återvända till drömmarnas stad.
onsdag, februari 06, 2008
På andra sidan Grönland
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tjoho! Jag håller verkligen med dig...vilken helg - och allt är lagom i små doser... Men det var kul att se dig och att du fortfarande håller elinaflaggan högt! Åter till verkligheten, var den än må vara.../ Alex
åh gulle dig. hade iaf tur med balplaceringen. tack för härligt och kaxigt sällskap..! kramen
vilken bal var du pa?
skulle garna diskutera dilemmat 'traffa alla pa kort tid' och halla hog kvalitet i varje mote vs att vara selektiv och gora folk besvikna. kanske lattast att inte aka till sverige...
stora kk i stora salen - kuratorerna i alla tider och i lilla salen pq de tio senaste åren.
åh när du säger det. selektiv är hemskt. hinner inte alla. ibland känns det orättvist när man har massor av tid med bästa vänner och blir besviken - medan halvtimmen med en bekant blir minnen för livet. för att det visar sig att man är i fas. för det är ju inte så mycket personen som fasen det handlar om. hur förklarar man en sån prioritering..?
har också tänkt tanken att dissa återträffar. fokusera på vännerna där man bor. men samtidigt. vissa möten är ju så himla härliga och ger så fantastiskt mycket energi. och alla minnen sen.
så känns det också som att detta är fel fas i livet att återträffas. alla är så vansinnigt självupptagna just nu. med all rätt. men det kanske man alltid är..?
hur gör du..? du har ju haft dilemmat i ett par år nu.
Skicka en kommentar