Konsten att parkera i Norrköping - del 3

Tredje gången gillt. Nu förstår jag. Pendlarparkeringen blir full först eftersom den bara kostar 50 kr. Den lite dyrare långtidsparkeringen har platser kvar vid halv nio - alltså kan tänkas att den blir full först framåt nio när butiksrelaterade personer kommer till stan. Så om jag planerar heldagar i Stockholm så att jag reser före nio skulle det funka. Det kan i och för sig också bero på att det är måndag och då blir det genast värre eftersom min resdag vanligtvis är onsdag. Kanske är det fullt just för att det är mitt i veckan. Då får jag åka ännu tidigare just onsdagar.

Pendlarparkering i Norrköping

Konsten att parkera i Norrköping - del 2

Efter parkeringspaniken tidigare i höstas så drog jag mig för långtidsparkering. Någon fick snällt ställa upp att skjutsa mig. Men så i onsdags tog jag mod till mig igen. Hur svårt kan det vara. Det är väl bara att åka i tid tänkte jag. När jag kom till långtidsparkeringen var det lika knökfullt som förra gången - sånär som på en ytterst smal plats med dåligt svängrum. Ah jag försöker tänkte jag. När jag trixade som bäst och tänkte att jag hade behövt en modiman - så ser jag en bil bakom. Jag hoppar kvickt ut ler och vinkar. Han vinkar tillbaka. Nej jag menar vinka som i hjälp mig. Han sitter i telefon. Jag menar kan du bara hjälpa till lite jag ska parkera. Han viftar bort mig. Han sitter ju i telefon. Men vi är ju på en parkering vinkar jag. Kön blir allt längre och jag inser att det är omöjligt. Så jag gasar iväg. Till pendlarparkeringen.

Väl där knyter sig magen av igenkänning. Dubbelparkeringarna är kvar, tiggarna kvar. Desperata själar som söker parkering. Jag åker längst in och förundras över vattenpölarna som fullkomligen suger ner min bil. Det är värre än vägarna i konfliktområdena i Georgien hinner jag tänka medan jag parerar med ratten. En slambil står längst in. Jag inser att femton värdefulla minuter redan passerat så jag sväljer stoltheten vevar ner rutan och frågar om han - som förhoppningsvis är lokal - känner till någon mer parkering. (Norrköping har nämligen inte lika pedagogiska parkeringskartor som Linköping.) Nej säger han med oändligt medlidande. Jo där! Båda lyser upp som små barn. Där! Hela parkeringen sjunger som en änglakör. Ja! Tack!

Jag snurrar runt på en femöring, snubblar igenom alla vattenpölarna, girar runt u-svängen och då - precis då - svänger en fet fin bil in framför mig och upp mot min MIN parkering. Nej skriker jag högt inom bilens väggar och vevar ner rutan på min gamla gårdsbil. Snälla säger jag medan han förvånat vevar ner rutan - snälla snälla snälla mitt tåg går om - jag tittar på klockan och lättar på samvetet - tjugo minuter. Om jag inte får den här platsen får jag ingen. Visst säger han. Ha en bra dag. Det låter aningen bittert men han backar och vinkar och jag tar allt som en underbar komplimang. Platsen är min.

Givetvis var det för bra för att vara sant. Platsen var inte min. Den var smalare än förra och inte ens med slamkillens hjälp skulle jag komma in. Han ser det tvärsöver parkeringen och jag ser det från bilen. Men nu har jag iaf ombokningsbar biljett hinner jag tänka. Och bokad att anlända en timme i förväg - för det fall utifall att... SJ är försenat, parkering inte finns eller blixten slår ner i november.

Har du två minuter så hinner jag flytta på mig. Tystnaden var bruten. Slamkillen erbjöd mig sin plats. Änglakören tog åter ton och jag svängde än en gång på en femöring. Parkeringen var perfekt. Killen jättesöt. Jag betalade biljett. Bara 50 kr och därmed 70 kr billigare än lördagsparkeringen. Ser en bil köra in i ångesten och ropar glatt att det finns en plats till bredvid mig - ja därinne - allra längst in. När jag gått ifatt bilen vänder hon och åker igen. Inte? Nej. För trångt. Nästa bil är en ung tjej som också ska vända. Jag frågar om jag inte ska vinka in henne. Vinka vad? Jag vinkar in dig - då lyckas du parkera. Som en sann modiman skickar jag in henne på den minimala platsen.

När jag är på väg ut från parkeringen tar jag förstås en insta och så säger jag hejdå till henne. Det var en plats till därinne sa hon - jo sa jag - men man kan inte komma in där om ingen vinkar. Så går jag. Plötsligt hör jag henne ropa och vänder mig om. Det visade sig att det var inte mig hon ropade på. Hon ropade på en annan bil - någon som vevade ner rutan - så sa hon det finns en plats däruppe - nej men den är för smal - inte om jag vinkar in dig. Åh. Så fint.

Nu hade jag tio minuter kvar till tåget. Som jag bokat att anlända en timme i förväg. Som sen var tjugofem minuter försenat. Alltså tog resan som kunde tagit lite drygt en och en halv timme - istället nästan tre och en halv timmar. Enkel. Undra på att folk inte åker tåg.

Konsten att parkera i Norrköping - del 1

Eftersom jag bor på landet mellan Linköping och Norrköping måste jag vara kreativ när jag tar mig till tågstationen. Om jag skulle åka kollektivt till Stockholm så skulle jag antingen behöva gå eller cykla två km till närmaste busshållplats, resa 18 km på 40 min in till stan (halva tiden med laglig bilkörning) för att sedan passera mig själv och ytterligare tre mil för att sedan komma till Norrköping och vidare till Stockholm. Om jag skulle vilja resa via Norrköping skulle jag ändå behöva resa via Linköping. Därför brukar jag få skjuts till tåget - sparar ett par timmar enkel väg - och då till Norrköping eftersom det är knappt tre mil.

En dag råkade vi köpa en gårdsbil så att vi hade två bilar och då kom jag på den geniala idén att jag kunde köra bil till tåget och långtidsparkera över natten. För oftast stannar jag bara en natt i Stockholm. Så miljövänligt tänkte jag och testade en lördagsmorgon i somras. Det gick kalas. Så bra att jag testade ännu en lördagsmorgon. Som hittat. Nöjt kom jag tjugo minuter innan tåget skulle gå en fredagmorgon. Halva Norrköpings långtidsparkering var fullparkerad - andra halvan bestod av någon slags grävarbete. Jag får syn på en hotellparkering och ringer och frågar om jag får ställa mig där - femton minter kvar - ingen fara säger han - det är bara att fortsätta några hundra meter till pendlarparkeringen - där finns alltid plats. Dåså tänkte jag och seglade lättad vidare.

Några hundra meter bort fanns mycket riktigt en pendlarparkering. En parkering full med dubbelparkerade bilar, tiggare i sina bilar, desperata tågresenärer som ropade ut genom nedvevade rutor, som rusade ut ur sina bilar för att få tag på någon ur lokalbefolkningen som kunde anvisa parkering. Det var - som en del skulle ha sagt - något osvenskt. Mitt i kalabaliken inser jag att jag nu har tio minuter kvar. Det fanns inte en chans att jag skulle hinna med tåget om jag betedde mig som de andra. Snabbt vände jag och åkte tillbaka till hotellparkeringen. Ringde och bad på mina bara knän. Visst sa han ingen fara sa han jag fixar lapp sa han - men vakten kommer ta dig ändå. Jag har sex minuter ropade jag. Så sprang jag. Biljetten var inte ombokningsbar eftersom mötet i Stockholm inte var ombokningsbart. Det var min enda chans att hinna få visum till min reportageresa i Kina.

När jag kom tillbaka på eftermiddagen hade jag fått en P-bot en halvtimme tidigare. Hotellets lilla lapp var borta. Jag vet inte om någon förbipasserande tog bort den i ren jante - kanske en av de desperata tågresenärerna som missade sitt tåg - eller om blåsten eller P-vakten tog den. Även att jag visste att det var olönt så ringde jag och frågade - men nej - regler är regler och tillstånd tillstånd. En bot är en bot. Men frågade jag - ska inte en parkering vara en parkering? Jag betalade.

Drama på landet

fyra kissungar spårlöst försvunna. mina fluffiga gosiga små kissungar. väntar. letar. letar överallt. alla hus alla bilar allt. får extremt ont i magen när jag tror de följt med i nån bil och hoppat av i nån korsning.

när det är kolmörkt ute går jag igenom första skogsdungen. ingen. andra skogsdungen. helt tyst. tredje skogsdungen. ett svagt pip. aha! en svartvit darrig liten mjukis sitter mitt inne i skogen och piper. när jag fiskar jag upp honom hör jag ännu fler pip längre in i skogen. och där. mitt inne i den kolsvarta skogen tre, fem och sju meter upp i en tall sitter de - alla tre - och piper. så ynkliga. så kalla. helt utan chans att ta sig ner i mörkret. lyser upp med mobilen. tänker att de klättrar ner bara det finns ljus. då dör batteriet. inser att jag måste gå tillbaka genom hela den mörka skogen. tar mjukis i famnen och börjar gå. försiktigt. snart går det utför. snart ramlar jag ner i en rotvälta. det är sten och grenar och gör ont. men jag överlever. mjukis utan en skråma. tar mig ut på vägen går hem laddar telefonen hämtar ficklampa lämnar mjukis.

väl tillbaka vid tallen tar det cirka en halvtimme. tuff är först ner - från sju meter. kasar baklänges tills jag fångar in och släpper ner. favvosen tar rygg och är snart nere på backen. men grizzly klarar det inte. klättrar ner två grenar och upp en. ner två och upp en. jag klättrar upp för att hjälpa henne ner men hopp - två grenar upp igen. jag lyser bara på de grenar jag tycker hon ska ta och snart lyssnar hon på mig. försöker kasa ner men med nosen först är det inte lätt. fullständigt rasar ner i backen. så är alla nere. sen är det bara att försöka locka med sig alla nerför slänten förbi rotvältorna genom diket och ut på vägen. och hem innan nån bil kommer. favvosen och tuff skulle vara en enkel match att bära hem - men grizzly är alldeles för skygg. ändå följer alla tätt tätt intill mig och min ljuskägla. smyger genom skogen på ett litet led och först ute på vägen vågar de busa och springa själva. snart hemma snart mat snart vila. såna små finisar. så glad att de inte är skadade eller stulna eller ensamma vid nån vägkorsning där de hoppat av en bil. nu ligger de i en stor fluffig hög och sover.

Personer som tror att de kan allt är väldigt irriterande för oss som kan allt.

Isaac Asimov

Väckarklocka

Idag hade jag tänkt ta sovmorgon men strax före sju hördes tassande steg och ett svagt pip innan en stor fluffig Champis landade i sängen. Sanningen är förstås den att ingen sovmorgon i världen slår fyra kilo spinnande kärlek. Det är precis just det jag saknar mest när jag bor i kappsäck utomlands. Min alldeles egen katt i min alldeles egen säng.

När verkligheten överträffar dikten

En bekant till mig som har mycket starka åsikter om Ryssland, Ukraina och Krim har tydligen på Facebook också engagerat sig djupt i den sk ubåtsjakten. Kombinationen av intresse och engagemang har nu resulterat i epitetet Rysslandsexpert samt ett föredrag i Björsäter imorgon på temat - jag citerar - 'Varför vi inte ska vara rädda för Putin'. Den förmildrande omständigheten är dock att min bekant haft den goda smaken att inse att få kommer våga säga emot honom under föredraget och han därför bjudit in sin skarpaste kritiker - nämligen mig - som moteld. Dessutom finns en joker med i spelet - en ryska som bott i Sverige i snart tjugo år. Det kan bli spännande det här - så kom och lyssna imorgon 15.00 på Byxfikan på Byxficketorget i Björsäter.

Söndag på landet

Visserligen en bild från förra året men det är precis lika fint nu. Sitter inne med mackie, en söt kisse och en kopp varm choklad och funderar på om dagens promenad blir före eller efter lunch.

En av dessa dagar

Bredvid mig på tåget pratar en passagerare ryska på telefon. Det är en sån där riktigt vacker, bildad, intellektuell ryska och jag sitter som förtrollad. När hon lägger på så frågar jag förstås på ryska varifrån hon kommer. Från Norge, blir det mycket korta svaret. Besviken tittar jag ut genom rutan men så repar jag mod - jag vänder mig tillbaka till henne och säger att det är inte möjligt med en så rysk ryska. Hon ler plötsligt och säger lite urskuldande att jo visst är hon ryska, från Estland. Ah säger jag och förstår genast den större bilden - som hon också förstår att jag förstår. Så tittar hon på mig och frågar varifrån jag kommer. Sverige svarar jag förstås utan minsta eftertanke. Blicken. Långsamt och uppfordrande säger hon då - men varifrån kommer du egentligen?

Alltså åh vad jag älskar när det händer. När ryskan bara flyter och en intellektuell ryska tror att jag faktiskt har ryskt ursprung för att jag just den dagen fullständigt behärskar språket. Självförtroendet växte i takt med komplimangerna och resten av resan fylldes av Idioten, Mästaren och Margarita,  Anna Karenina och diverse fina universitetshistorier.

Grå

Grizzly och Grå är våra två supersöta kissar som med en brunspräcklig bondkattsmamma av outgrundlig anledning blivit stålgrå och ser ut som rena raskatterna. Tyvärr kom de fram väldigt sent - först efter tolv veckor - vilket räknas som alltför sent för att få dem keliga. Men med en oändlig envishet har jag iaf fått Grå riktigt gosig. Blyg men gosig.

Svåraste språket

Jag blev faktiskt inte alls förvånad att läsa att polska skulle vara världens svåraste språk. Tvärtom så minns jag hur en av lärarna på Slaviska i Stockholm insisterade på att polska var ännu mer lämpat för poesi än ryska. Och givetvis är det på grund av alla grammatiska former. Ju fler grammatiska former desto mindre behov av viss ordföljd. Nånstans i slutet av dikten finns en form som alldeles uppenbart hör ihop med just det där ordet i början. Så självklart. Så vackert. Så svårt.

Lite ironiskt ändå

Sitter med min franska vän och kollega när jag plötsligt skrivit fel i mina anteckningar. Skakar mobilen och hör henne fråga vad jag gör för nåt. Ctrl z svarar jag och fortsätter anteckna. Det blir tyst. Jag tittar upp och får en oändligt misstänksam blick. Alltså jag skrev fel förklarar jag. Klentrogen är en underdrift. Så jag fortsätter förklara att när man vill ångra så skakar man bara sin iphone. När jag ser hoppet tändas kan jag inte hålla mig utan börjar gapskratta. Ljuset slocknar och hon fräser skrattande åt mig - 'eller hur aldrig ironisk'. Så där sitter vi och skrattar. Jag åt att hon inte tror mig och hon åt min förmodade ironi.

Det roliga är att jag återberättade historien för en vän som arbetar med IT - med samma resultat. Och nu senast ikväll igen med en annan vän. Alla tror jag är ironisk. Och ingen vågar testa - med överhängande risk att göra bort sig. Men det är faktiskt sant. Skaka och ångra. Jag lovar.

Avsaknad av ironi

Pratade ironi och Kina med en vän som bott i Kina nästan tio år och även har kinesisk familj. Vännen insisterade på att kineser saknar känsla för ironi och berättade målande om hur ironiska västerländska notiser blivit till chockerande nyheter i Kina. I princip nånting från Mad sa vännen och tanken var så svindlande att vi började skratta.

Samtidigt fastnade skrattet lite i halsen på mig som insåg att jag i samband med min tid i Kina faktiskt själv förlorade känslan för ironi. Kanske för att jag insåg att det jag spontant tar för osannolikt - tar nån annan för sannolikt. När människor berättar nåt märkligt för mig så börjar jag nyfiket fråga hur det fungerar. Jag börjar sällan skratta. Ironi bygger på snäva referensramar och jag vill liksom inte utesluta något.

När jag idag dryftade ämnet med en annan kinavän så avbröts vi av en bestämd röst som deklarerade - kineser har ingen humor! Förvånade tittade vi upp och lyssnade plötsligt på en monolog om kinesers brist på humor. Snart fann vi oss och protesterade båda två - kineser må sakna ironi men de har oändligt med humor.

Världen Österut

Sedan i somras så är jag en del av Sällskapet för studier av Ryssland, Central- och Östeuropa samt Centralasien som består av experter i Sverige som är särskilt kunniga om just detta område - dvs Ryssland, Baltikum, Centraleuropa, Östeuropa, Balkan, Kaukasien och Centralasien. Sällskapet är ett sätt att dela information med varandra - flitigt via en mejlinglista - men även med andra. Därför skriver vi på Östbloggen - Världen Österut - för att sprida så balanserad information som möjligt och samtidigt öppna för samtal. Och är det något som fångat svenskarnas intresse det senaste året så är det just Ryssland med omnejd och en önskan att förstå vad som sker i vårt närområde.


Mina inlägg är mer personliga och handlar än så länge främst om Georgien. Jag trivs med att skriva i egen person och berätta om det jag själv har upplevt på plats. Samtidigt läser jag med största intresse de mer akademiska och analytiska inläggen - och rekommenderar varmt andra att göra detsamma. Skriv ett sökord i rutan uppe till höger - kanske Putin, Ukraina eller Krim - och skumma efter intressanta rubriker i listan. Ett enkelt sätt att få information och ställa frågor direkt.

Tipsar även om kalendariet - för aktuella östrelaterade evenemang.

Fotot är taget på väg mot Kazbegi norr om Tbilisi i Georgien.

Konvoj

I morse skulle vi lämna ena bilen för service och tvätt, så jag följde efter mamma i vår lilla gårdsvagn. Insåg där och då att är det något jag saknar med fältlivet så är det att köra i konvoj. Särskilt en erfaren dito.

Känslan när rutten är planerad och alla i bilarna. När man testar radion - Echo 2 this is Echo 1. Radio check. Over. Echo 1 this is Echo 2. Read you loud and clear. Over. Echo 1. Roger. Out. Hur viktigt det är att sedan hålla rätt avstånd beroende på hastighet och plats och förstås att blinka i tid. Dessutom vara beredd på incidenter vid stoppljus - där det är viktigt att inte stå för nära varandra då man måste kunna svänga ut vid fara - men inte heller för långt ifrån ifall någon slinker emellan.

Eftersom konvojfordon ofta är bepansrade - och därför tar lång tid att stanna - är det viktigt att varningsblinka vid inbromsning för något oväntat på vägen - i vårt fall i Georgien oftast kor, grisar, getter och ankor, men även en och annan hästkärra eller berusad vagabond. Erfarenheten märks när konvojen smidigt flyter på i samma hastighet - när främre bilen väntar in bakre bilen och bakre bilen läser signalerna. Med andra ord en hel vetenskap och en vetenskap jag saknar.

Koreaner om kineser och kineser om koreaner

När jag tidigare har bott i Kina så har jag bott i Kina. Jag har inte alls reflekterat över det faktum att det finns en del av nordöstra Kina som är i princip koreansk. Yanbian är ett koreanskt sk protektorat som med fyrtio procent koreaner ibland kallas 'Det Tredje Korea' - efter Sydkorea och Nordkorea. Det var underhållande att få höra dessa koreaner och kineser beskriva varandra - vilket de gjorde gärna och ofta.

En dag reste vi tillsammans med en sydkoreansk professor som var expert på just Kina. Där i bilen längs gränsen till Nordkorea så berättade han allvarsamt hur långsamma alla kineser var i jämförelse med koreaner. Kineser är ‘maaaan de maaaaan de’ 慢的 慢的 sa han med riktigt långa vokaler för att visa exakt hur långsamma de är - medan han nästan studsade i sätet när han kontrade med koreanernas 'kuaile kuaile' 快了 快了. Jag kunde inte låta bli att skratta åt den barnsliga förtjusningen över koreanernas snabbhet och tänkte på de afrikanska diplomater som ofta pratade om de snabba och effektiva kineserna i hemlandet. Vad skulle de då tänka om koreanerna.

Några dagar senare fick vi tillfälle att istället resa med en kinesisk professor som var expert på koreakriget. Flera gånger under dagen återkom han till att oavsett politisk åskådning så beundrade han verkligen koreanerna för deras självdisciplin. Varken Nordkoreas eller för den delen Sydkoreas politiska vägar var möjliga i Kina - helt enkelt för att kineserna saknade koreanernas disciplin. Se dig omkring sa han och skrattade - kan du tänka dig alla dessa egensinniga, högljudda, obstinata kineser inordna sig i något så strikt som Nordkorea? Återigen log jag för mig själv och tänkte på hur kineser av övriga världen oftast ses som just disciplinerade och del av ett disciplinerat samhällssystem.

Rekommenderad läsning

I princip allt under etiketten vatten här på bloggy. Kanske särskilt timmarna räcker inte till och liv på projektbasis. Då var det verklighet på liv och död - nu är det snarare nostalgi med en stor portion humor.

Biltvätt

Ibland tänker jag på alla biltvättar som stod som spön i backen i Georgien. Varje kvarter med självaktning hade en biltvätt där i alla fall några män hade arbete för dagen. När jag gick förbi kunde jag knappt tänka på allt som spolades rakt ner i marken för att förhoppningsvis renas innan det nådde grundvattnet. Samtidigt kunde jag inte låta bli att dra på munnen åt de lite yngre män som sparade några slantar på att köra ut bilen i närmsta vattendrag och passa på att ta ett bad samtidigt. Vackert på något vis. Om än väldigt otidsenligt.

Om vatten på Östbloggen

Förra gången skrev jag om sovjetiska namn och den här gången om vatten. Eller snarare bristen på vatten. När vardagen tar tid - konsten att leva med vattenbrist. Inser när jag läser texten ikväll att jag inte nämnt duschfrossa, taktikdusch och biltvätt. Just frågan om vatten är så avgörande - och ändå så obekant för så många svenskar. Det går inte att förstå den oändliga lyxen att ha världens renaste vatten i en kran som aldrig sinar. Att aldrig behöva spara vatten eller fundera i flera led vad som händer om det faktiskt inte finns något imorgon - eller i övermorgon - eller dagen därpå. Det faktum att jag fortfarande varje dag tänker på hur lycklig jag är som kan dricka kranvatten, som aldrig behöver bära dunkar eller hinkar och som kan duscha i varmvatten precis när jag vill - är bevis nog för mig att det var traumatiskt att bo med vattenbrist. Även att jag nu dramatiskt och livfullt skojar om det. Och jag tänker dagligen på alla de som saknar fri tillgång till vatten.

Saknar

Än en gång skulle jag leta information om Georgien och än en gång fullkomligt förlorade jag mig i bloggy. Inser att när jag varje dag tar mig tiden att notera mina iakttagelser och funderingar - så finns de kvar. Det senaste året har - precis som alla år i mitt vuxna liv - runnit förbi i en rasande fart och det är knappt jag minns vilka jag träffat när var och hur. Visst finns det anteckningar i telefonen - noga sparade på iCloud - som beskriver en mosaik av händelser men det finns liksom ingen tråd, ingen sammanfattning, ingen renskrivning. Så än en gång är jag tillbaka där allt började - på bloggy.

Generationsboende

I helgen var jag på fest hos vänner som bodde i samma hus som den enes föräldrar. Generationsboende skojade det ena med mig - du om någon vet ju vad det är. Och om jag vet. Tänkte på hennes leende när jag i morse kom till framdukad frukost med mamma och pappa. Dagens obligatoriska den-här-måste-du-läsa-artikel fanns redan framlagd på min plats och som vanligt hade mamma prickat rätt. 'Johanne Hildebrandt flyttar ut på landet' innehåller i princip allt som intresserar mig - krig, hus och skog. Visst finns det nackdelar med generationsboende ibland - beslut måste fattas gemensamt, allt tar lite längre tid, man ser sina föräldrar åldras - men samtidigt så mycket sällskap, stöd och uppmuntran. En förutsättning för oss är att vi bor i olika hus - så man kan välja hur mycket och ofta man vill umgås.

Besök

Alldeles nyss tittade jag rakt in i ett par stora mörkbruna rådjursögon. En bock som verkade ha tagit fel på tiden och sprungit in i vår trädgård dagtid istället för kvällstid. Förskräckt vände han på klacken och hoppade ut över stenarna och vidare på åkern. Så otroligt fin.

Relativ trygghet

Det är märkligt det där med trygghet. Jag är verkligen inte mörkrädd och har inga problem att bo mitt ute på landet med kolsvarta nätter, nattvakna djur och jordens nyckelknippa. Lever liksom i symbios med magkänslan, ljuden omkring mig och ett och annat spöke. Men så installerade vi larm för något år sen och så kände jag en nästan overklig trygghet. Ett larm kompletterar ju alla mina brister - det är vaket när jag sover det skriker utan avbrott det ringer genast alla nummer. Tills det plötsligt händer. Lite efter ett häromnatten hör jag larmet och känner en förlamande rädsla. Ett larm låter inte bara sådär.

När jag gick runt i våra stora hus och kände på dörr efter dörr - tände i rum efter rum - så riktigt hörde jag skräckfilmsmusiken. Jag ville skrika åt mig själv att inte gå in - men samtidigt visste jag att jag var tvungen - hur skulle jag annars kunna sova..? När jag lyckats kolla alla dörrar och alla fönster och alla rum och dessutom skrämt upp pappa från huset bredvid insåg vi att jag pga åskan hade dragit ut en kabel som med viss fördröjning triggat larmet. Så när kabeln var isatt var larmet tyst och jag kunde sova. Men så märkligt - det som gjort mig tryggare än någonsin var också det som gjorde mig räddare än någonsin.

Länge sen...

Idag föreslog jag att jag kunde skriva om Georgien, och skulle länka till bloggy. En timme senare har jag både skrattat och gråtit och insett hur stor del av mitt liv som jag bara glömt.. Dels för att jag har dåligt minne och dels för att livet spinner på i en sån rasande fart att det bara inte får plats. Men kanske framförallt inser jag att om jag inte skriver nu så har jag inget att läsa i framtiden. Så nu får det helt enkelt bli dags igen

I rörelse - In motion

Idag ville jag citera Karin Boye på engelska men kunde inte hitta en fin översättning, så jag översatte själv. Blev faktiskt lite förälskad i mitt flyt.
I wanted to quote Karin Boye in English, but could not find a worthy translation, so I translated myself. And fell in love with the result.

In motion
The sated day is never first,
The greatest day is a day of thirst.

There may be aim and meaning of our path
- but it is the way, which is the worth to last.

The greatest aim is a night-long rest,
where the fire is lit and the bread shared in haste.

In places one sleeps only once,
the sleep is safe and the dream full of bunce.

Break up, break up! A new day is light.
Our great adventure has no end in sight.

Original: I rörelse (and various English translations).

...och dagens andra

Foto Ben Fredericson
Den här gången trodde jag att jag hade namnet som i en liten ask. Eller rättare sagt det hade jag - men det var en mix ändå. Pappa var från samma land som namnet men mamma från ett annat. Så vi pratade lite på det ena språket och lite på det andra. Du borde arbeta på ambassad sa han. Det gör jag nästan också log jag. Så berättar jag om mina studier i internationell rätt - om konflikt - och så berättar han att han är mekaniker. Då har du universitetet att se fram emot skojar jag. Men jag lovar att det är en pärs! Sen pratar vi om Ryssland och Iran och Syrien och han är imponerande väl påläst. Samtalet ger perspektiv. Och än en gång lämnar jag en taxi med lätta steg.

Två timmar senare får jag ett sms. Var har jag läst min utbildning? Kan vem som helst gå? Hur gör man för att komma in? Åh. Jag blev helt tagen. Imorgon är det jag som rekommenderar utbildningar..!

Dagens första taxifärd...

Foto Ben Fredericson
Som vanligt avgjorde jag först att det var en trevlig taxichaufför, sen kollade jag namnet. Det var svårt att gissa. Stämde inte med mina klassiska turer. Försökte mig på att det kanske var en mix - mamma från Mellanöstern, pappa från Polen. Nej. Men bra nära. I alla fall om man ser till det hela rent språkligt. Chauffören var från Balkan.  De första minutrarna av misstroende - varför frågar du var jag kommer ifrån? - byttes genom min ryska ut i ett gapskratt - jag förstår ju vad du säger! Klart du gör log jag :) Då skrattade han generat och sa att när han hade sett mitt namn på beställningen så hade han hoppats på en bosniska.. Men så snart jag såg dig - och hörde dig - så tänkte jag att du var svensk. Så log han lite finurligt och sa - men nu ser du allt lite rysk ut. Samtalet mynnade ut i krig och fred och väder och livet och lycka och karma. Och det var med otroligt lätta steg jag lämnade taxin.