Om bäst före-datum och matslöseri

Tittade precis på torsdagens Aktuellt om sopdykare eller sk friganer - som har energi och kurage att protestera mot matslöseriet. Svenskarna slänger enligt Aktuellt 100 kg ätbar mat per person och år. Nästan hälften av maten som produceras i världen hamnar aldrig i våra magar.

Väldigt intressant att få se och höra friganen Roland Paulsen om sin vardag medan han bygger ett helt brödberg. Lugn och saklig med fina poänger en efter en. Därefter rent obehagligt att höra VDn för Svensk dagligvaruhandel Thomas Svaton mycket ignorant och nedlåtande säga att det var "tragiskt att människor tvingas leta mat på det sättet" och att sopor ska vara inlåsta så att "företeelsen inte finns på marknaden". My gosh. VD Svaton kan iaf inte anklagas för att vara medietränad. Jag vill inte handla i Sverige igen.

Om man riktigt ska analysera detaljerna så är osympatiske VD Svaton inte heller genustränad eftersom alla handlare enligt honom är män. Men det kanske ska lämnas därhän för stunden.

Desto bättre var Konsumentföreningens Louise Ungerth som berättade om Rapport från en slaskhink och hur man för dialog med konsumenter om bäst före-datum och minst hållbar till. När hon berättade att hennes mjölk var drickbar hela elva dagar efter bäst före-datum skrattade jag igenkännande. Eftersom jag växte upp med mjölkhinkar från grannen så visste jag knappt vad bäst före-datum standardmjölk mellanmjölk eller lättmjölk var för något förrän jag var femton.

Mjölken hämtades i hinkar med lock som ställdes i kylen. Morgonen därpå skummades den första grädden - som pappa alltid hade i kaffet - och man fick motsvarande standardmjölk. Nästa morgon skummades mjölken än en gång och man fick då mellanmjölk. Sur mjölk användes i bakning och matlagning så bäst före fanns liksom inte. Och om man mot förmodan fick en skvätt över så gick den till katten.