Så himla himla stolt

Över mitt efternamn. Kort. Vackert. Enkelt. Grafiskt. Genuint. Och passar perfekt till mitt förnamn. På FN får jag ofta komplimanger för mitt namn. Att det låter så exotiskt men ändå så tydligt nordiskt.

Själv har jag för länge sen slutat försöka amerikanisera mitt namn. Istället presenterar jag mig alltid som Elina Jonsson. No not spelled with a Y - with a J. It's the Swedish pronounciation. Ah Oh Åh. Magiskt. Ingen skulle komma på tanken att kalla mig Johnson.

Annat är det i Sverige. Vissa människor har en tendens att säga Öh Johansson Jönsson Jonasson Johannesson är ju precis samma sak. Finns inte en chans att jag hör skillnad. Well. Om människor från världens alla hörn kan respektera mitt vackra namn så kan säkert Lundastudenter det också.

Dessutom vill jag gärna avliva myten att Jonsson ska vara så himla vanligt. Förr ja. Men nu heter de allra flesta Bergström och Strömberg. Berglund och Lundberg. Kika er omkring. Om de inte heter Silfvervarg vill säga. För många är det viktigt att vara helt helt unik. Tror inte något folk byter efternamn så mycket per capita som svenskarna. Inte utan att man blir nyfiken på de bakomliggande psyko-sociala orsakerna.