Amerikaner

I hela mitt liv har jag haft bilden av två sorters amerikaner. Den ena är den som vi i Sverige skrattar åt och som Robyn i sitt sommar försökte navigera bort från. Amerikanen som är stor inte bara till utseende utan även person. Tar plats är högljudd vräkig och inte minst okunnig. Och ja. De finns. En masse. Man hör och ser dem varje dag - särskilt på Starbucks - och tänker tyst herregud hur gick detta till.

Men så finns det den andra sorten. Den kulturella lågmälda nyfikna amerikanen som är så allmänbildad och medveten att man verkligen får skärpa sig för att följa med. Den amerikanen var Rotarystipendiat hemma hos oss när jag var liten. Och den jag festade med i Moskva i mitten av nittiotalet. Och den jag umgicks med i Florens och i Peking.

Så nu tänkte jag berätta om mina amerikanska vänner. Nästan alla - för att inte säga alla - läser eller har läst vid Yale Harvard Stanford och här i New York vid Columbia NYU Parsons eller FIT. Och innan dess på Williams och Juilliard såklart.

Men det är inte så att mina vänner är homogena europeiserade newyorkers. Tvärtom. En är ivrig dödsstraffsanhängare från Texas, en lika ivrig vapenförespråkare från Chicago och en alldeles besatt ansiktslyftare från Florida. Ju mer jag lär känna dem desto mer spännande blir historierna. Om besök i Syrien Jordanien Libanon och Egypten, Israel såklart - men inte med samma pass, Moskva och Paris, Shanghai och Stockholm.

Många gånger vet de mer om europeisk konst och historia än jag. Dessutom har de läst all ny cool litteratur om globalisering och teknologi. De är överens med mig om att Barack Obama inte är svart - återkommer till detta i senare inlägg - inser att Irak enbart handlar om olja och Israel - ifrågasätter situationen i Israel - lever grönt äter grönt. För att inte tala om att många är väldigt andliga.

Samtidigt som jag inser att de på många sätt är en elit i ett mycket mångfasetterat samhälle - så inser jag att många av mina svenska vänner som ännu inte varit i USA - inte inser att detta också är amerikaner. I tajtare slimfitjeans än någonsin någon svensk.

Det som trots allt utmärker mina amerikanska vänner och skiljer dem från mina svenska - är en kickass attityd och obegränsad självsäkerhet. På det sättet påminner dem mig faktiskt om mamma och pappa. Som en av mina favvosar här som brukar ha ett par gigantiska solglajjor ovanpå sina vanliga glasögon. I Sverige hade nog bara mamma vågat - och såklart också gjort - en sån sak. Här gör mina snyggvänner sånt. För de bryr sig inte. Om någon har problem med det så är det deras sak. För mig är de helt enkelt excentriska.

För att återknyta till Robyn så sa hon att visst har vi jantelagen - men i USA råder djungelns lag. Och det har hon väldigt rätt i - alla mina amerikanska vänner är oerhört kaxiga och stolta eftersom de fått kämpa så hårt. Man får lära sig att ta både dem och situationen på rätt sätt. Samtidigt som jag inser att mitt förhållandevis lågmälda svenska sätt i deras ögon framstår som väldigt exotiskt och fascinerande.

Robyn sommarpratade USA

Som jag nämnt tidigare är jag väldigt kluven när det kommer till Robyn. Men hennes sommarprogram var himla bra. Ovanligt. Charmigt. Och om USA för den som är intresserad.

Global Peace Index

Hittade precis en så pedagogisk sida om fred och säkerhet i världen. Sverige rankas som trettonde säkraste land medan Island Danmark och Norge toppar listan. För att göra det enkelt för er har jag jämfört Norden samt fyra av de fem vetostaterna - tog bort Kina för att få med Sverige som jämförelseland. Väl värt att klicka runt.

Tar Tina droger..?

Annars är det alldeles oförklarligt hur hon fnissande pratar om sin kropp medan hon svär oförtrutet under en-och-en-halv timmes sommar. Lika oförklarligt är det att P1 sänder detta.

Jag har inte haft något problem med Tina Nordström tidigare - tvärtom - men det här var det absolut sämsta sommar jag någonsin har hört. Alltså det är så fruktansvärt dåligt så ni nästan måste lyssna. En så egenkär människa helt utan självinsikt är inte bara dödens tråkigt och patetiskt utan vid närmare eftertanke också skrämmande.

Än mer skrämmande är att de bloggare som orkat blogga skriver att det är småroligt och smygroligt. En begåvad bloggare gör dock samma analys som jag. Jämför dessutom Silbersky med Tina. Eller rättare sagt - inser att det inte går att jämföra. Överhuvudtaget.

Dekadens

Bara att bli bjuden på drink 21.30 en söndagkväll är dekadent. Att det sedan är i min favoritvåning på Upper West med en oändlig mängd guldramar gör inte det hela mindre dekadent. När jag säger till en israel jag inte tidigare träffat att jag är svensk - brister han ut i ångdö ä stovvi attåda vilket av melodin visar sig vara Fångad av en stormvind natt och dag - dör jag av skratt. Eurovision må vara stort i Israel men Carola är om möjligt ännu större. Men mest dekadent är nog att höra två briljanta operasångare sjunga rysk popmusik i stämmor.

Eftersom det fullkomligen ösregnar när jag kliver ut klockan tre så tar jag faktiskt taxi. Kan inte låta bli att le när taxichauffören från Bangladesh frågar hur långa monsunregnen är i Sverige. Han har åtminstone inte förväxlat oss med Schweiz.

Det slutar regna i höjd med fjortonde och första så jag stannar vid mitt nattöppna apotek och köper kylspray till den lilla del av ryggen jag - högst orutinerat - missade solkräma innan stranden igår. Svider som katten. Men ändå lite glammigt att strosa hem i stor puffkjol höga - bekväma - guldsandaletter min fina svarta kuvertväska och håret uppsatt i stor knut. Mums för helkväll i nevvan.

Ungdomsrepresentanten Australien GA62

Varje höst kommer ett tjugotal ungdomsrepresentanter från hela världen för att diskutera ungdomsfrågor vid Generalförsamlingen. Inte så unga som man kan tro - utan någonstans mellan 20-24.

Allas favorit alla kategorier i höstas var Ben Groom från Tasmanien. En driven karismatisk rolig festande intressant person med - håll i er nu - fyra syskon där han var femte barnet och en mamma som odlade rosor. Efter dessa båda insikter hade vi ungefär femton liknande likheter. Lova att titta på hans underbara lilla film om drivet att vilja komma till FN för att förändra världen.

Roligast av allt kan vara att jag 06.18 bättrar på mitt läppglans.

Anne bloggar om Östergötland

Måste bara flika in att Anne - som tar så superfina matfoton - skrivit några rader om Östergötland. Fina foton som vanligt.

I'm happy I'm carefree

Ikväll har jag varit på fundraising för en gayorganisation. Helt fantastisk crowd. Vilka underbara människor. Tror att de allra flesta skulle klassats som galna med svenska mått mätt. Fabulous.

I mormors berså i P1 Meny

Idag bakar mamma och storasyster Moster Annas tekaka i P1 Meny. Inslaget börjar 42.40 och varar i fem minuter. Härligt att höra mammas fina radioskånska. Och hur Kinna flikar in bakgrundshistoria. Dessutom får man höra mammas klassiska matberedare som jag är uppvuxen med. En liten rättelse dock - vi är givetvis inte från Norrköping - utan Linköping. Programmet går även i repris vid midnatt och i något förkortad version på fredag 16.03.

Fyratusenniohundrasextiosju

______________________________
Sen den 7 september förra året har jag gjort 4967 googlesökningar.

Kapitalismens olika skepnader

Amerikanska hallongrottor - eller thumbprint cookies som de kallas.

Sakernas tillstånd är inte alltid som man tror. Eftersom jag ofta sitter på kafé och skriver - så har jag insett några saker. Alphabet City residents är så otroligt stolta över att de inte har några kedjor. Inga Starbucks eller MacDonalds eller Dunkin Donuts öster om first avenue. Ingen råkapitalism öster om first avenue.

Fint. Visst håller jag med om att Alphabet City är mysigt med alla små personliga kaféer. Men en tanke som har slagit mig är att invånarna i Alphabet City knappast själva har råd att gå till dessa små indiecaféer som faktiskt är förhållandevis dyra. Själv går jag bara på B-cup - för det är det enda caféet som har gratis trådlöst och generösa öppettider.

Problemet är inte så mycket kostnaden för en enstaka kaffe. På de små fiken får man sällan sitta länge. I midtown finns ofta skyltar uppsatta - ja det är sant - att man får sitta 15 minuter eller 20 minuter. Nere i Alphabet City är det snarare det onda ögat som avgör. Särskilt om man sitter ensam och tar upp ett litet bord för två.

Ju mer jag tänker på det desto mer paradoxalt blir det. Den kapitalistiska anklagelsen gör en volt. För det är de små personliga kaféerna som jagar runt oss gäster mellan borden för mesta möjliga ekonomiska optimering och sen till sist ut genom dörren med en halvdrucken kaffe för att få in nya gäster som kan betala för sig.

Medan man på Starbucks sitter i lugn och ro med trådlöst - som visserligen inte är gratis - men iaf billigare med månadskort. Eftersom så många köper hämtkaffe på Starbucks så kan de bjuda på sittplatser. Kapitalismen ger de fattiga lite luftkonditionerat andrum.

Samma sak med kaloriräknandet som vi svenskar kan skratta åt. Men sanningen är den att om man är en average amerikan som inte har tid och råd att handla på whole foods och laga egen mat och gå på yoga flera timmar om dagen - som många på Manhattan - då är det kalorier som gäller. Enorma mängder kalorier. All mat är söt. Allt bröd alla flingor all dricka. Att någon begåvad människa då sätter en siffra på vad folk stoppar i sig - är faktiskt ultimat.

Och vilka har möjlighet att sätta siffran om inte de kapitalstarka kedjorna. Återigen. Kedjorna får klä skott för sina kaloribomber - men faktum är att Starbucks nu lanserar hälsosamma fruktdrycker och kalorisnåla smörgåsar och kakor. Faktiskt inte alls tokigt att kunna planera sin mat efter kalorinyckeln. Sen finns det många fler variablar än kalorier - men för amerikanerna och deras matkultur är detta början.

Och två nya singlar från Shahar

Mycket musik nu. En vän till mig här i New York - Shahar Fernheimer - är också musiker och låtskrivare. Minns glädjen i våras när första singeln låg på Israels topp tio. Nu har han släppt två nya singlar och det är riktigt skön musik. På hebreiska. Även att jag inte förstår ett ord så påminner det mig en hel del om Hampus Lemhag. Lyssna och njut.

Pogastep kidz släpper ny singel

Åh. Supersöta Pogastep kidz från Lund släppte ny singel igår. Saint Tropez som växer för varje lyssning. Sköna temposkiftningar och låg sval röst som bara levererar. Och så ett hårt beat på det. Super. Men Hallo Megafone är fortfarande lätt årets låt.

Rösta på Rozze

Mitt vuxenpoängsinlägg för en tid sen måste revideras något. Rozze har nu gått från högsta vuxenpoäng till en helt annan liga. Mycket underhållande. Och givetvis är han precis så stark och snäll som framkommer i klippet. Så rösta gärna. Lovar att keep you posted när programmet kommer. Eller så joinar man helt enkelt gruppen på face.

Konsten att cykla

Nu på sommaren är cykelskaran något mer diversifierad. Men vi som cyklar året runt känner igen varandra. Det är de vassa cykelbuden som levererar brev - de mindre vassa cykelbuden som levererar mat och de omklädda cyklisterna. Ni vet de som har verkar ha en timslång morgonprocedur för att få på sig ett tajt cykelställ diverse skydd hjälm handskar och så sätta fast fötterna i tramporna. Och så jag.

Ofta får jag komplimanger för mitt sicksackiga sätt att cykla. Lagom vasst för att slippa stanna för rödljus och lagom ödmjukt för att inte hindra trafiken. Helt ärligt är de flesta bilister och taxiförare väldigt uppmärksamma och hänsynstagande. Men de finns sämre exempel.

Som bilisten som i en bilkö igår envisades med att slänga upp dörren för att hon på nåt vis trodde hon skulle se bättre. Noterade visserligen detta men när hon stängt dörren igen tänkte jag cykla förbi. Och då minsann. Upp igen. Men jag var beredd så jag sa till henne att stänga dörren. Visserligen stängde hon dörren men stack ut ett rufsigt huvud ur fönstret och skrek åt mig att jag cyklade på fel sida gatan. Yeah right ropade jag kaxigt tillbaka. I New York cyklar vi på vänster sida. Where you from honey..?! Åh så skönt det kändes. Efter att helt ha dissat New Yorks val av cykelbanor till vänster så var jag för en gångs skull på vänster sida och hade helt rätt.

Men det som jag framförallt lärt mig av mina medcyklister - och som jag för första gången provade idag - är att slå på bilarna. Jo visst. När en förare gör något uppenbart märkligt slår man lätt med handflatan på plåten. Antingen för att uppmärksamma föraren på att man är där - eller för att säga ifrån att föraren gjort fel. Som idag när en taxi snabbt svänger in framför mig och stannar så jag blir inlåst och måste tvärbromsa. När jag trasslat mig ur situationen med livhanken i behåll slår jag ett lätt slag med handflatan på huven. Mest för att göra honom uppmärksam på att han gjort fel. Inget mer. För gör proffsen så gör jag så. Och det är faktiskt ett sätt att förändra trafiken i New York och få mer respekt som cyklist. Att ta plats.

Kärleksförklaring till Skype

Trettio grader varmt. Sitter på Starbucks. Skriver uppsats. Bloggar. Pratar med mamma och pappa. Sessan har fått nya kattungar.

Iakttagelser

Två saker som jag dagligen noterar på mina cykelturer. Nästan alla män som kliver ur förarsätet på sin parkerade bil knäpper byxorna. Och när en ambulans åker förbi med sirenerna fullt påslagna så gör folk korstecknet. Två saker som aldrig någonsin händer i Sverige.

L.A. Law theme song

Hahaha. Ibland kan jag inte låta bli att garva över hur totalt nostalgisk jag är. När jag cyklar genom pulserande newyorknatten bland upplysta höghus och neonskyltar - ser de slitna newyorkadvokaterna med skrynkliga kostymer på väg hem från sena sena timmar på kontoret. Då hör jag en distinkt saxofon och ser en baklucka slå igen. Och trampar i takt till Lagens Änglar. Faktiskt väldigt underhållande. Uppenbarligen var jag lättpåverkad när jag var liten. För den där saxofonen var liksom USA för mig. Och storstad. Med skyskrapor.

Lite sen på det nya

Idag märks det att jag inte bor i Sverige. Har missat Maia Hirasawa. Men bättre sent.. Tolkningen av The Worrying Kind är underbar.

Så vacker att det gör ont.

Hjärtrud. Se den.

Idrottare snudd på religiösa

Foto lånat från DN:s Jonas Lindkvist.
När Stefan Holm beskriver hur ribban ser ut att sjunka framför hans ögon när han är i god mental balans - så får jag nästan en religiös känsla. Som om han vore en schaman. Kanske det som är fascinationen med framgångsrika idrottare. Att de är så duktiga på mental träning och koncentration. Tänjer alla gränser flyttar alla berg.

Stor humor

_____________________
Klickade runt en stund på Visit Swedens lilla språkskola. Mycket underhållande. Gillar särskilt: Every morning the Swede appreciates a freshly showered God morgon! För att inte tala om Läääääget..? Haha.