En vansinnigt vacker dokumentär

Var hemma och förkyld förra veckan. Perfekt för dokumentär. Bäddade ner mig med filt och sockar i soffan. Macen tryggt i knät och så helbild på skärmen. Bra upplösning dessutom. Mums.

Min handledare hade berättat för mig om Ambres. En kanske något udda existens i en vacker film med ett intressant budskap. Kände att det var värt en timme. Med en ganska tydlig bild på näthinnan var jag sådär lagom förväntansfull.

Redan från första scenen var jag som förtrollad. Dokumentären är en enda lång vacker evighet med natursköna vyer droppande regn och sprakande brasor. Otroligt vackert skildrad. Foto. Inramning. En film som aldrig riktigt vill ta slut.

Visserligen stämde varenda ord som min handledare sa - men det som stämde allra mest var att man måste se den. För att förstå. När filmen var slut kände jag mig som en helt annan person. Underbar. Skön. Alldeles varm och sval på samma gång.

När jag ser efter så är filmaren självaste Anders Grönros som filmat både Agnes Cecilia och Glasblåsarens barn - två av mina svenska favoriter. Vackra gåtfulla skildringar. Åh. Vad lycklig jag blir när dessa talangfulla personer bara återkommer.

Ambres ligger uppe till typ 25 december.