Presidentens hustru

Efter att ha sträckläst Presidentens hustru den senaste veckan begrundar jag hyllningarna av Ann Heberlein och bokhora. Jag är inte alls lika imponerad. Trots sin tjocklek är boken tunn.

Bokens stora svaghet är språket - där jag skyller på översättningen tills jag blir motbevisad. Märkliga direktöversatta uttryck. Vanligtvis läser jag på originalspråk men nu var jag lat och snål och fick betala för det.

Bokens styrka är istället dess längd - där nästan sexhundra sidor ger en en möjlighet att lära känna karaktären på så många olika sätt. Förstå att människor är komplexa och att det inte finns enkla förklaringar varken till svek eller framgångar. Men tyvärr känns eftersmaken fadd. Som att ingenting var på djupet. Som att det bara var ännu en bestseller. Och att allt hela tiden enkelt löstes med sex.

Den egentliga behållningen var slutets beskrivning av skillnaden mellan att vara lite berömd och mycket berömd. Jag förstår verkligen hur svårt det måste vara att vara lite berömd - och nu är jag inte ironisk. Det är som att arbeta under ett dåligt kontrakt. Tänkte ofta på det i New York och Genève. När man ser de riktigt berömda på nära håll - allt de måste prestera och alltid på topp - så förstår man varför de har en stab.