Strövar New Yorks gator med Irya's Playground och känner hur varje ton träffar rakt i hjärtat. I fly I fly I fly. Sammanlagt två år i New York har nu kommit till sitt slut och känns som en lång rad epoker. Min värld har gått från drömmar till verklighet sedan den vårdag i Malmö då jag fick beskedet att New York väntade. Minns hur Madonnas Confessions Tour pulserade i takt med hjärtslagen när jag gick längs Amiralsgatan. Everybody's hands in the air. Overkligheten var påtaglig.
Nu är det tredje gången som jag lämnar New York och jag inser att staden aldrig är så vacker och så alldeles oemotståndlig som de sista dagarna. Så galen smutsig trasig och min som nu. Men jag har lärt mig att den finns kvar och väntar på att jag ska komma tillbaka.
torsdag, december 17, 2009
Liten kärleksförklaring ändå
Upplagd av Elina Jonsson . 20:22
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
känner precis igen känslan! Den där sista promenaden, sista buss/ounderground på stammis linjen, sista turen i parken... Underbart - men sorligt! Men det finns kvar! Hoppas vi kan höras lite i jul? Kram!
åh. precis just den känslan. hörs gärna - finns på skypen. kram
Men oj, ska du verkligen åka härifrån?! Om du har tid med brunch med mig imorgon (måste tyvärr ske i Midtown/nära Bryant Park) så säg till. Ska till flygplatsen vid 13-tiden.
gärna! mejla tid och plats så ses vi!
Skicka en kommentar