Döden ständigt närvarande

Ett varmt samtal om syskon föräldrar och vänner och plötsligt hör jag mig själv beklaga sorgen. Igen. Konflikt, flykt, våld i hemmet och kanske framförallt bilolyckor som tar unga människors liv. Och när en människa går bort sörjer hela släkten och hela byn. Länge. Stora begravningsföljen alla klädda i svart. Kvinnor med foto av den döde på bröstet. Stora kyrkogårdar med fotogravyrer på de avlidna.

Även djuren dör oväntat och de dör helt öppet. En man passerade oss med en kalv i en skottkärra. Kalven hade blivit blöt och frusit till döds. Mannen verkade inte särskilt berörd - kanske för att han visste att han inte hade resurser för att hålla sina djur vid liv. Hästarna som nästan alltid är undernärda toviga och skadade piskas fram med tunga överfyllda vagnar. När hästen inte orkar längre så dör den längs vägen och lämnas åt hundarna. Bara i år har jag passerat två halvätna hästar precis vid vägkanten. Överkörda hundar och katter här och var. Döda fjärilar en masse på trottoaren.

All denna död tär på en. Livet känns förgängligt och respektlösheten oändlig. Människor dör av konflikt, postkonflikt och hopplöshet och djuren dör för att människorna inte har möjlighet att ta hand om dem. Det är så smärtsamt tragiskt och det finns inget jag kan göra.