När jag var på Bethel Woods blev jag till min stora överraskning alldeles uppslukad av hela woodstockandan. Lyckan spred sig genom kroppen ju närmre jag kom själva konserten. En känsla av kärlek och förståelse. Alltet. Nästan som att jag fått droger med biljetten. Nu har jag precis sett Taking Woodstock och trots blandad kritik får jag samma magiska känsla i kroppen. Nu måste jag dock hoppa av tåget.
onsdag, februari 09, 2011
Älskar Woodstock
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
amen seriöst det här kan jag ju inte INTE kommentera :) Den känslan du återger. Precis så känner jag på Roskilde varje år. Hög på inget annat än stämningen - möjligheten att upptäcka ny musik, all kreativitet, all vänlighet. Gärna själv, aldrig ensam.
hahaha tänk att jag aldrig varit på festival :) men älskar den där känslan av att vara själv men inte ensam. definitivt därför jag älskade lund.
Skicka en kommentar