En glömd tunnel

Idag har jag krupit ner genom en A-brunn i gatan. Gled nerför en stege hal som is och landade i en stor lerpöl. Tittade mig omkring och insåg att jag mitt bland all sand skulle böja mig ner för att krypa under en stor stålbalk. Några meter längre bort fanns en stadig cementvägg med en liten uthuggen dörr. Väl där började jag känna fjärilar i maggropen.

En tunnel stor som en sal bredde ut sig för mina fötter. Skum belysning och sval fuktig luft under tegelklädda valv. Som Alice i Underlandet trevade jag mig nerför trätrappen. Efter en timmes väntan och outröttligt fotande kom Bob Diamond. Mannen som upptäckte världens första tunnelbana efter mer än 100 år i glömska. En alldeles underbar människa som fick mig att skratta gråta och rysa om vartannat.

När jag klev upp ur tunneln tre timmar senare - med lera över tajtsen och håret alldeles lockigt av fukten - kunde jag inte få bort leendet från mina läppar. Dagens upplevelse var något av det märkligaste och mest gripande jag har gjort i New York. Verkligen att rekommendera.