Åh så bortskämd jag har blivit i New York. Utan att ens märka skillnaden. Främlingar plockar genast upp det man tappar. Alla hälsar. Alla öppnar dörren. När jag tog mina flyttkartonger till posten gick folk från gatan in för att öppna inte bara första dörren utan även andra.
När jag bar ut mina supertunga resväskor frågade byggarna som hade lunch om de skulle hjälpa mig till taxin på Ave A. Lika snällt det var för dem att erbjuda sig - lika förväntat på nåt vis. För alla frågar alltid om de kan ge en hand. Jag tackade nej för jag vet hur kort lunchrasten är.
Att gå fram till SAS incheckning var som att närma sig en dimma av kyla. Visserligen erbjöd sig en tidigare kollega hjälp vid incheckingen - om jag hade för mycket bagage. Men det var den sista strimman av civilisation. På planet satt jag bredvid den mest oförstående och oempatiska medelålders dam. Så fort jag höll på att somna stökade hon runt så jag var tvungen att först be henne lugna ner sig och sen be flygvärdinnan om öronproppar.
På Arlanda var det som att gå rakt in i en vägg. Folk står i vägen. Stirrar. Suckar. Stönar. Är faktiskt tom direkt otrevliga. De enda som är trevliga är de som har betalt för att vara det. Helt ärligt så är jag chockad. Samtidigt som jag sakta inser att allt fler under våren har berättat för mig om the rude Swedes. Tom sartorialisten.
Under hela resan hem trängde sig folk smidigt före mig och mitt bagage in på båda tågen trots långt kvar till avgång. En enda person frågade om jag ville ha hjälp - och det var bara för att jag stod i vägen.
Visst trivs jag med den svenska mentaliteten - ärlig rak och inte alltför pratsam. Men att vara nonchalant och sig själv nog är direkt oartigt. Är det för att vi har för mycket pengar och välfärd. Aldrig behöver be om hjälp. Eller är det avundsjuka. Inte en chans att någon hjälper en blondin i strandklänning med en massa packning från New York.
En längre tanke som slår mig är att det som svenskar är kritiska till med USA - välgörenheten och de privata samhällsaktörerna - också är det som ger ett varmare och personligare samhälle. I grunden stödjer jag den svenska modellen med statligt stöd istället för välgörenhet men på min resa från välvilliga newyorkers till ohjälpsamma svenskar ser jag så tydligt baksidan. Om man inte uppfostras att dela med sig till varandra utan till staten - så finns det inte heller incitament att ta hand om varandra. För det förväntas någon annan göra.
lördag, augusti 02, 2008
Kalldusch
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
16 kommentarer:
Är du själv lika hjälpsam mot andra i USA som de som har skämt bort dig?
med viss brasklapp för sämre dagar så försöker jag alltid hjälpa till om jag kan. hjälpsamheten beror ju ofta på hur delaktig man är i sin omgivning. om man har poden på högsta volym är det klart man blir mindre uppmärksam.
på nåt märkligt vis får man också hjälp om man ger hjälp. men inte nödvändigtvis av samma person. karma kanske.
men omställningen new york sverige är total. hela dagen har jag fascinerat studerat linköpings tysta och sneglande stadsbor.
hur gör du själv..?
Ibland kan man bli för hjälpsam. För många år sedan var jag på Arlanda och väntade på flyget till Karlstad. Då fick jag syn på en kvinna, som jag kände flyktigt, och började prata med henne. Hon var lite uppjagad, för hon hade bott i Spanien ett antal år, men tydligen just lämnat sin man. På vägen mot Sverige försvann hennes bagage i Schweiz.
När det blev dags att gå ombord, erbjöd jag mig att bära hennes väska. När vi kom till bagagekontrollen och jag ställde på väskan, började det pipa för fullt. Det visade sig att det låg två stora knivar i väskan!
Jag backade lite, och lät henne sköta diskussionen. Personalen sade åt henne att hon inte fick ha knivarna i kabinen, utan att de fick förvaras framme i cockpit. Detta upprörde henne något.
Under tiden gick alla ombord. Vi två blev kvar till sist. När jag gick ombord, fick jag en plats längst fram. Flygvärdinnan bad en andre personen som satt där att flytta sig, så att det skulle bli plats för den här kvinnan. Hon satte sig, men var mycket uppskakad. Till slut reste hon sig och lämnade planet.
När vi lyft, meddelade kaptenen att vi var försenade eftersom en passagerare bestämt sig för att inte följa med. Alla tittade på mig. De trodde antagligen att hon var min fru, och att hon lämnat planet på grund av mig.
Sedan dess har jag inte burit någon annans bagage genom säkerhetskontrollen ;)
Jag vill klara mig själv så mycket som möjligt. Om jag verkligen behöver hjälp så ber jag om det.
Att det motsatta - folk kommer fram och erbjuder hjälp - är satt i system, är ovärdigt. När jag var i New York dolde jag att jag kollade på kartan - för att folk inte skulle komma fram och hjälpa. Det finns ett egenvärde i att klara något själv, även om det tar en halvminut längre.
Jag skulle säga att det är ett val att gå runt med en pod. Om man gör det alltid så är man aldrig "delaktig i sin omgivning".
Jag vill inte att folk som inte vet något om mig ska låtsas gilla mig. Om de vetat mer om mig kanske de inte skulle gillat mig. Det de gillar är alltså en förmodad mall som de hoppas att jag passar in i.
Så tråkigt det låter, Daniel. Är det ovärdigt att erbjuda någon sin hjälp? Jag tror att vår värld skulle bli mycket bättre om människor gjorde sitt bästa för att ställa upp för varandra och erbjuda hjälp istället för att man bara tänker på sig själv.
daniel - precis som jag skrev i mitt inlägg så trivs jag med ärliga och inte alltför pratsamma människor. med andra ord är jag inte ute efter att människor på gatan ska sukta efter att lära känna mig och tycka om mig. tror att du har tagit mitt resonemang ett steg för långt.
vad jag menar är att när man går genom en dörr så låter man handen lämna dörren öppen till nästa som kommer precis efter. när någon tappar sin mössa hojtar man till.
när jag skulle gå på tåget hade jag två resväskor och fyra handbagage smidigt packade på en vagn. när jag skulle lyfta på dem på tåget så trängde sig folk före. bara för att de kunde. fräckt i allra högsta grad. de hade inte ens behövt hjälpa mig - bara vänta. visa respekt helt enkelt.
min erfarenhet är att jag aldrig hade kunnat leva mitt spännande liv över hela världen utan hjälp från andra. trots allt är jag avvikande i de flesta länder och bryter på de flesta språk. därför är jag väldigt glad över de samhällen - framförallt New York och Ryssland - där människor är öppna och generösa så jag känner mig välkommen i mitt nya land.
vilket leder mig till roberts första kommentar om bagaget.. man lär sig snabbt att sätta gränser så att det fortfarande handlar om enkel hjälp och inte utnyttjande eller tidskrävande socialisering.
robert - skrattade gott åt din bagagekommentar. vilken klassiker..!
Ja, det är ovärdigt att sätta det i SYSTEM. Om man känner att man måste hjälpa så är det inte så mycket värt. Det är logiskt att man själv ber om hjälp om man behöver det istället för tvärtom.
då kanske det var dig jag träffade på resan från arlanda till stockholm :)
Vi må vara sura och griniga, men det är inte lika "gloomy" som i Finland.
Följande klipp har några år på nacken så man får väl ta det för vad det är, men i egenskap av halvfinne kan jag ändå inte låta bli att skratta rått åt de välbekanta inslagen..
http://www.youtube.com/watch?v=qhxZoV3t61c&
PS. Det finns så många underbara inslag i klippet, men min favorit är nog när finnen i inslaget säger att det enda tillfället när man talar om för någon att man älskar vederbörande är om han/hon ligger på sin dödsbädd och man varit gifta i 30 år. Helt fantastiskt! :-)
hahaha den är faktiskt jätterolig och påminner mig mycket om min resa till helsingfors för ett par år sen..!
dessutom var det lite roligt att alla hette elina. även att jag inte har något finskt påbrå alls - så utgick alla från det.
och ja jag tycker mannen som intervjuas är himla skön. för att inte tala om sångerskan - som iofs verkar ha ryskt ursprung. klippet har en stor portion humor och självdistans mitt i misären.
Jag måste väl bara säga då att den finska kulturen inte är fullt så deprimerande som klippet visar även om finnarna är rätt tillknäppta generellt.
Jag har själv aldrig varit iväg på någon tangotillställning (trots att det faktiskt skulle vara rätt kul i studiesyfte), men jag hoppas verkligen att det inte är så tragiskt att kvinnorna bara står uppradade på rad längs en vägg och väntar på att männen ska bjuda upp och att man utöver detta inte ens samtalar med varandra när man bjuder upp. Tangomarknaden (tangomarkkinat) i Seinäjoki är i vart fall en mycket stor och populär tillställning som drar tusentals människor varje sommar.
Sångerskan i klippet är för övrigt en mycket känd finsk (faktiskt ingen rysk anknytning) sångerska som heter Arja Koriseva. Hon har utsetts till tangodrottning (tangokuningatar = bästa kvinnliga tangosångerska) i samband med Tangomarknaden. Naturligtvis finns en manlig motsvarighet i form av tangokungen (tangokuningas).
Är ju tvungen att briljera med mina ovärderliga kunskaper om det finska kulturarvet. ;-)
härligt att du sprider lite tangokunskap här på bloggy :) tänkte på namnet koriseva - säker på att hon inte har någon slavisk anknytning..?
Hmm. Kanhända att hon har det bakåt i släkten (många finnar har ju av naturlig anledning det) men efter en kvick tur in på finska wikipedia (vikki'peettia), som för övrigt har en hel del skrivet om henne, så finns inget nämnt om något slaviskt påbrå.
kikade på vikkipettia men gav genast upp. faktiskt ett språk jag erkänner jag inte har en chans på...
Skicka en kommentar