Kärlek

Powell stöder Obama.

Så mycket mer än en separation

Nader och Simin - en separation är en välgjord persisk film som verkligen berör och som liksom inte vill lämna en. Alla detaljerna visar så mycket mer än en skilsmässa - visar ett samhälle där religion och politik påverkar varje millimeter och försvårar de enklaste beslut. Detaljer som också visar att vi alla är lika och att kärlek svek oro och moraliska dilemman finns överallt. Både Svenskan och DN har gett lysande recensioner och filmen vann tidigare i år en Oscar.

Bortom arabiska våren

Nu på fredag håller Forum Asien ett seminarium om förutsättningarna för protest mot regimer i Centralasien efter den arabiska våren. Seminariet är en del i serien Euroasiatiska Vägval och delfinansieras av min arbetsgivare Folke Bernadotteakademin. Jag har inte varit på något av Forum Asiens arrangemang så det skulle vara intressant att höra hur det var - om någon går dit.

Ooops

När jag bläddrade mellan lakan och frågade expediten om priset så svarade hon - åh det är dyrt. Istället för att svara priset. Haha. Tänkte att i Sverige har de flesta expediter lärt sig läxan att inte döma hunden efter håren. Iaf inte högt. Anade dessutom viss kulturskillnad då pengar i Tbilisi går i högklackat och inte softa sköna tigersneakers.

Dagens köp

Idag okynneshandlade jag ett par svarta pyjamasbyxor med bruna orangea och blåa små hästar. Gissa om byxorna passar perfekt med ribbat linne svart kavaj och högklackat imorgon. Så sjukt nöjd..!

Om filmkonsumtion

Jag förstår verkligen inte filmbolagen som inte gör det lättare att streama och billigare - och enklare - att köpa och ladda ner. Intressant studie som styrker min tes att filmerna helt enkelt inte finns - men om de finns finns de bara i ett visst geografiskt område och är dessutom tokdyra. Jämförelsevis är ju musikbranschen i framtiden.

Sista avsnittet

Såg sista avsnittet av The Wire idag och är helt ledsen. Men när min absoluta favvokaraktär blev skjuten var det iofs slut för min del. Även att jag fortfarande fascineras av borgmästarens alla val och kval.

Älskar TV-serier rent generellt men jag tror att jag blev särskilt fast för att det påminde så mkt om mina kvarter och grannkvarter i New York. Ave D på Manhattan och Brooklyn upp mot Queens. Inte själva kriminaliteten men miljön tegelhusen folket. De gröna gatuskyltarna. Men framförallt gillade jag språket förstås. Mina brittiska kollegor har villigt erkänt att de måste titta med engelska undertexter..

Utmattad

Tog en promenad runt kvarteret för att slänga sopor - tepåsar! - och köpa halstabletter och vatten. En kvart kanske och jag är alldeles mör.

Personal shopper

Ibland kan jag inte låta bli att skratta när nytt möter gammalt i Georgien. Precis vid mig finns en liten tjugofyratimmars med en massa fina varor som Actimel och annat som bara vi utlänningar köper. Första intrycket är att wow jag är i väst. Men så dyker den där personen upp. Den som följer efter en genom hela affären. Fair enough om det vore två meter bakom men det är verkligen 20 cm bredvid. Men istället för att irriteras - för det är sjukt irriterande - så har jag istället sett till att få en personal shopper. Glatt frågar jag om datum och kvalitet - kanske finns en big pack? annat märke? Festliga är att de är lika obekväma som vi så mitt initiativ uppskattas. Imorse fick jag brödrekommendation - nej nej nej ta inte den där ta den här om du vill ha gott mörkt bröd. Och den konversationen tog vi till och med på georgiska..!

Förkyld

Vilket äntligen har gett mig lite tid för bloggy. Makalöst hur mitt liv sen juli liksom bara försvunnit. Nya blogger är värdelöst och med alla olika apparater och dålig uppkoppling har jag inte hittat någon skrivarrutin. Men nu är det dags. Saknar mina dagliga anteckningar.

Bussboost

Skulle verkligen behövas mer kärlek till kollektivtrafiken i Tbilisi. Trafiken är tidvis outhärdlig och politikerna bygger hellre fler vägar och viadukter än satsar på bussreklam och cykelbanor. Filmen finns även på engelska för den som vill sprida vidare.

The more we learn, the less we know.

The Wire

Filmen

Märkligt. Hela världen pratar om filmen men ingen jag känner har sett den. Förstår inte varför. Men filmen är iaf så genuint dålig att den inte ens kan kallas film. Nånstans mellan fars och skandal. Vad som ger rysningar är hur en stor del av världen tar filmen på allvar och - ännu värre - tror att den visar västs syn på islam. Hög tid att bygga broar.

Stockholmssyndromet

Vet inte riktigt hur jag ska förklara detta men först nu när jag har flyttat så inser jag hur mycket jag anpassade mig till livet i Zugdidi. Som att jag omedvetet levde med konstant dåligt samvete. Eftersom vi nordbor signalerar pengar och framgång - perfekta vita tänder funktionskläder mackie... - så har jag gjort allt för att neutralisera mig själv. Undvikit vissa frågor och ämnen - tagit omvägar och dolt saker - slutat sminka mig satt upp håret. Kämpat med boende och mathygien. Blivit sjuk och hållit masken på ett sjukhus som inte är av denna värld. Men jag har känt en enorm sympati med befolkningen. Känt deras hopplöshet och förstått deras beteende - även när det varit i högsta grad opassande. Nu när jag är i Tbilisi känns det dels som att jag inte förtjänar det - varför får vissa leva bättre än andra? - och dels som att jag måste börja leva och njuta igen. Livet måste trots allt levas.

Flyttat till Tbilisi

Samtidigt som jag lämnade Zugdidi så flyttade jag till Tbilisi. Nya uppgifter väntar inom samma organisation och jag har två spännande projekt att slutföra före sista oktober då mitt kontrakt går ut. Ser fram emot att få uppleva georgisk kultur - teater museer dansuppvisningar utställningar filmfestivaler - äta en massa god mat och dricka latte.

Lämnat Zugdidi

I måndags lämnade jag Zugdidi efter sexton händelserika månader. Det känns inte alls så nostalgiskt som jag trodde men det beror nog på att jag bor kvar i Georgien och att jag kommer återvända regelbundet. Det jag kommer sakna mest är rundan - min älskade fina runda! - bland kullarna bakom stan. Men det är ju det där att jag alltid saknar landet och letar efter landet även i stan. Dessutom kommer jag sakna att få vara så frågvis som man är som civil observatör. Och den overkliga känslan av att bo i ett konfliktområde. Känslan av närvaro.

Älskar mitt jobb

När jag tänker arbete så tänker jag att det ska vara tidsbundet och generera pengar. Att det ska vara nödvändigt och en aning långtråkigt. Eller tvärtom väldigt stressigt. Att man ska vara oense med chefen, ta långa fikapauser och längta efter semester. Det är liksom bilden jag har fått från media och den sk allmänheten. Mamma och pappa räknas inte eftersom de är företagare.

Därför känns det inte som att jag arbetar på riktigt. Jag gör bara precis vad jag älskar och längtar lika mycket till måndagen som till fredagen. Planerar mina dagar själv och sjösätter projekt som jag tycker känns behövda. Sover på saken och samlar tankarna i bakgrundspapper, presentationer och scheman. Testar på ledningen och flyger det så går jag vidare. Om det inte flyger behöver det essa sig lite så då gör jag något nytt under tiden. Antecknar ständigt i min svarta lilla Moleskine och är alltid beredd med någon liten skiss eller ppt i bakfickan. Smått fantastiskt hur detta kan generera både pengar och semesterdagar.

Den långa vägen..

Eftersom mitt arbete är relativt ovanligt bland svenskar i allmänhet så är det ibland svårt att förklara min utbildning och karriär. Framförallt har det varit svårt att förklara att man inte bara måste praktisera - gratis - för att få anställning utan att man dessutom tycker att det är fantastiskt givande att vara praktikant. Jag har börjat jämföra det med forna tiders lärlingssystem. Som praktikant gick jag bredvid en handledare som gav mig allt större ansvar. Jag såg och härmade. Och nästan dagligen kommer jag på mig själv att nu göra vad nån av mina fyra handledare - fyra praktiker! - gjorde eller lärde mig. Ovärderligt. För den som vill läsa en kort med intressant artikel i ämnet rekommenderar jag Bistånd en het karriär. Mitt inriktning är i sista stycket - konflikt och postkonfikt.

Rubbade cirklar

Jag har ett erkänt fotografiskt minne som gör att jag minns exakt vart jag har lagt mina saker. Men när jag reser mycket så är det som att jag tappar min inre kompass. Som nu då jag har bott på tio olika ställen på en månad - vet knappt vilken stad jag är i - än mindre var jag lagt allt.

The Wire

Älskar TV-serier över allt annat och har alltid gjort. Perfekt längd och perfekt dramaturgi. Senaste månaden har jag tittat på fyra säsonger av The Wire och är fortfarande helt såld. Älskar språket och alla små sköna detaljer. Och så Omar förstås. Hur cool kan en katt vara.

You got soft eyes you can see the whole thing.

You got hard eyes, you’re staring at the same tree, missing the forest.
The Wire

Som sagt..

Insåg idag att jag inte tankat en bil på många år trots att jag kör nästan dagligen. Eftersom en bensinstation utomlands innebär arbetstillfällen.