Ryskt maraton

Det är något visst med ryska filmer som aldrig tar slut. Rena släktkrönikorna och alltid minst två och en halv timme långa. Igår kväll somnade jag till Moskva tror inte på tårar så nu på morgonen hade jag ytterligare två timmar rysk dramatik. Behållningen är förstås rekvisitan och alla miljöer. Men själva mittenpartiet med picknick bland björkarna i höstskogen var så himla fint att det var värt hela filmen.