När jag började blogga lånade jag foton från höger och vänster. Oftast med tillbakariktande länkar. Fotade pliktskyldigast för att pigga upp bloggy nu och då men utan större framgång. Så plötsligt en dag blev min något oformliga kamera stulen och jag investerade i lilla canon. Något som sedermera kom att bli århundradets kärlekshistoria. Om än i flera omgångar då jag hunnit avverka både IXUS 70 80 och 90.
I samma veva flyttade jag till New York och upptäckte hur mycket som fanns att fota. Så lilla canon slank med på handleden var och varannan dag och faktiskt snart varje vaken minut. Steg för steg och utan att egentligen märka det själv blev jag fotograf. Strosar omkring tills jag ser en bild - bilder som finns överallt för den som ser dem - och plötsligt har jag ännu en pärla till bloggy. I Georgien fick jag dessutom mina första stora ahaupplevelser och insåg vidden av pocky.
Med detta vill jag säga två saker. För det första att taggen elinas foton är ett minne blott. Från och med idag är allt på denna blogg som inte uppenbart är skärmdumpar från tvserier eller länkade fotografer - mina egna foton. Dessutom har jag uppgraderat till en systemkamera som nu utforskas med blandat resultat. Fotona är alltså både tagna med lilla canon och stora canon - och kommer fortsätta att så vara.
fredag, oktober 02, 2009
Liten blänkare
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
spännande. Vad är det för system du har? Jag älskar min system, men shit alltså, orkar bara inte bära runt på den. Så det blir nästan uteslutande mobilfoton. enkelt, men knappast anmärkningsvärda.
Men Georgien-bilderna har du alltså knäppt med en kompaktkamera. Det är galet bra! Säger lika mycket om apparaten som människan bakom :)
älskar att bära min. perfekt vikt. eller tyngd snarare. tar mina foton på ännu större allvar nu. enda är att man måste tänka om och tillbaka till titthål. men nu när jag vant mig känns nästan fotoskärmen lite märklig.
yes. samtliga foton hittills med pocky. älskar pocky. enda är att porträttfoton och samtliga foton i mörker där något rör sig blir suddiga eller - med blixt - alltför skarpa. men nu är jag i himmelriket..!
och ja just det - viktigast av allt - det är inte kameran utan fotografen som gör fotona. folk tjatar om att jag har så bra kamera tills de inser att jag bara har pocky... lite kul :)
och så ljuset såklart..
för all del. tvivlar inte en sekund på ditt öga. bilderna du tar säger mer än tusen ord. men när jag fotar med min analoga Leica händer något magiskt. den manar till ambition, lust och kreativitet, om inget annat.
Ofta när jag läser om dina kameraupplevelser känns det som att det är jag själv som skrivit det.
Fick min lilla kompaktkamera för ett och ett halvt år sedan och fotar vareviga dag. Sedan ett halvår har jag fotat mycket med Davids fantastiska systemkamera och sedan dess har jag utvecklats enormt! Fortfarande är det min lilla kamera som följer mig vart jag än går, och ibland tar till och med min lilla mobil de bästa bilderna. Man lär känna instrumentet och förstår hur man ska utnyttja alla element runtomkring.
Det är en fin känsla att kunna se bilder i alla miljöer, att veta "om jag tar fotot såhär kommer det bli magiskt".
Det är som om jag ser världen lite tydligare nuförtiden, om du förstår vad jag menar - vilket jag anar att du gör.
Kram
vibeke - so true. system är en helt annan sak. tyngden i min kamera ger en otrolig fotokänsla. för att inte tala om ljuskänsligheten. oändlig kärlek till system :)
lotta - vad glad jag blir! lära känna instrumentet är exakt vad jag var ute efter. bästa som finns är att fippla med pocky i enhandsfattning cyklandes på first ave och ta några av de coolaste fotona nånsin.
och världen blir helt klart tydligare. färgerna blir klarare. detaljerna större. för att inte tala om humorn. plötsligt står man och skrattar och tar kort bara för att något är så sick galet inte för att ens få en fin bild.
stor kram till alla mina fotonördar..!
Skicka en kommentar