Paus

En äldre kvinna satte sig helt sonika ner framför oss och tog en paus. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto - diskret under armen. Det är något visst med äldre kvinnor i Georgien. Så fulla av värme och omtanke. Alltid har de en stund över. Alltid ett visdomsord och ett leende. Och en befriande humor som får de att kännas yngre än jag själv. Jag tänker att det beror på alla de svårigheter som de har gått igenom och det stora ansvar de har och har haft för sin familj. Men jag vet inte.

Ortodox tradition

Ända sedan jag började läsa ryska vid femton års ålder har jag fascinerats av den ortodoxa tron. Mystiken. Ljusen. Ikonerna. Visst är jag väl medveten om alla dagliga baksidor av denna kraftfulla religion och det förtryck den tyvärr bär med sig just här och nu i det georgiska samhället. Men själva ritualen att tända ljus i en mörk färgstark kyrka inbäddad i ett dämpat sorl är väldigt fin.

Påskafton

Eftersom georgierna är ortodoxa och följer julianska kalendern så firar de påsk nu. Inatt var jag på midnattsmässa i Svetitskhovelikatedralen i Mtskheta och precis som förra året såg vi processionen röra sig tre varv runt kyrkan vid tolvslaget. Georgierna stannar långt fram på småtimmarna - som på julafton - men vid ett var det lagom för oss att lämna. Visst är Mtskheta fint men inte i närheten av Zugdidis magiska värme och grönska och vita lilla kyrka. Förra påsken var alldeles alldeles magisk och ett minne jag bär med mig för livet.

En andra chans

Foto Karsten Thielker

Minns ett seminarium om avskaffandet av dödsstraffet som UD höll i New York när Sverige var ordförande för EU 2009. Efter en mängd kritiska inlägg av ett antal dödsstraffsanhängare bad den rwandiska diplomaten diskret att få ordet. Vet ni - sa han - om vi skulle tillämpa dödsstraff för mord så skulle vi inte ha några rwandier kvar. Det blev alldeles dödstyst i rummet. Alla är värda en andra chans - fortsatte han - och det är där vi måste lägga fokus. Vi måste se framåt.

Minns även hur en vän som arbetat för Millicom ett par år tidigare var lyrisk över Rwandas mobilmarknad. Landet fullkomligt boomade. Så idag var det intressant att läsa om Rwandas ekonomiska framgångar - även att de mänskliga rättigheterna verkar ta alltmer stryk.

SD som invandrare

Träffsäker frågeställning till SDs Erik Almqvist som nu säger sig fly Sverige av rädsla för politiskt våld. Samtidigt skulle jag vilja veta mer om hans 30+ polisanmälningar - för om det nu är så att han är förföljd så är ju det lika förkastligt som hans egen politik. Det bästa vore trots allt om vi kunde kommunicera lite mer. Empati kommer med kunskap och kunskap kommer med utbyte.

Stark kampanj

Ett av barnen visar något som har förbjudits i USA eller plockats bort ur skolorna pga barnets bästa. I kampanjen uppmanas vi gissa vad...


Kinderägg säljs inte i USA med tanke på barnets bästa.

Spökboll har förbjudits för att det ansetts vara alltför våldsamt.

Rödluvan och vargen bannlystes pga vinflaskan i hennes korg.

Visst finns det fler nyanser än kampanjen visar. Om jag förstått saken rätt så är det tex bara två kaliforniska skolor som bannlyst Rödluvan och vargen. Och olika stater har förstås olika restriktioner. Men faktum kvarstår - USA har vansinnigt generösa vapenlagar och snart fler som dödas av vapen än i trafiken. Och skolmassakrer drabbar just barn.
Moms Demand Action - for gun sense in America

Sommar

När en vit merca med sollucka och musik på högsta volym sakta glider genom kvarteret så vet man att sommaren är nära. Tjugofem solvarma grader gör förstås sitt till..

Affischer

I förra veckan var jag på svenska ambassaden och njöt av alla deras fina planscher. Den här godbiten hade jag särskilt gärna velat hänga i mitt nymålade fina greiga vardagsrum.

Ooooops

Älskar hur en kollega helt sonika sätter fingret i tårtan och alldeles ogenerat sveper ett hallon med grädde. Och strålar av glädje. Hahaha

Exkursion

I måndags och tisdags var jag i Gori för att patrullera. Saknat alla fina insekter och djur så himla mycket. Det var som balsam för själen att vandra bland kullarna med utsikt över bergen. Och så förstås hitta en massa fina zebrafjärilar.

Konsten att vara fredsobservatör

Robin Sharma apropå försäljningsframgångar och kändisskap...
"Folk i allmänhet vill se att du är äkta vara. Att du är korrekt, vänlig och pålitlig. De vill känna på dig, se dig i ögonen och veta vilket virke du är gjord av. De vill veta vad du brinner för, vad som driver dig. Och när de känner att du är äkta vara, då öppnar de sig för dig. När de förstår att du vill dera bästa, då litar de på dig - och vill i gengäld ditt eget bästa."

Samma sak gäller för en fredsobservatör. Det är inte många människor som ger information till en observatör som upplevs som stressad, nonchalant och opålitlig. Däremot öppnar sig människor fullständigt för den observatör som upplevs som just korrekt, vänlig och pålitlig. Så allmänmänskligt enkelt och ändå uppenbarligen så svårt.

Nytänkande

Igår träffade jag en svensk bekant i min fina lilla tjugofyratimmars. Skrattade gott när han beklagade sig över att den otrevliga personalen följer en runt i affären - alldeles nära. Minns att jag tänkte likadant när jag kom men att jag snart lärde mig vända situationen. Helt sonika bad jag vänligt de närgångna expediterna om hjälp vilket antingen fick dem att lysa upp eller - ännu bättre - fly hela vägen till lagret. Min bekant var chockad över mitt okonventionella grepp men mäkta avundsjuk över att jag nu handlar helt ensam i lugn och ro.

Just nu bästa jag vet..

Jag kan inte sluta tycka att det är vansinnigt roligt att köra bil i Georgien. Lite som radiobil. Linjerna i Tbilisi är omdragna så många gånger att de inte längre ger någon som helst guidning. Alla bara vet. Eller när man kör bakom någon som strategiskt ligger i två filer. Flasha så att de går in i högra filen. Tuta lätt så att de förstår att de inte ska lämna högra filen. Tuta lite hårdare om de drar sig åt vänster. Tuta ännu lite hårdare om de trots allt drar sig åt vänster. Tuta riktigt hårt om det börjar bli farligt. Men bästa av allt tuta sjukt hårt och länge om de är vårdslösa och riktigt farliga.

Samtidigt fungerar all kommunikativ körning som blixtlås och släppa igenom korsande liten väg i trafikstockning och korsa tre körfält i full trafik på hundra meter - vilket är min vanliga hemväg. Generellt sett är tutningarna snälla och till för att undvika olyckor. Och fokus är alltid framåt. Förstår inte riktigt hur jag ska kunna ställa om till Sverige.. Jag kommer dock inte sakna omkörning i innerkurva och rattonykterhet.

Magisk gata

Tbilisi är byggt i en dalgång mellan höga berg och det är inte alltid självklart hur man tar sig runt. Länge fanns det en magisk gata som liksom bara dök upp nattetid i taxi. Jag har väl inte direkt letat efter den men jag har alltid undrat lite hur man hittar dit. Så en dag var jag plötsligt bara där. Och trots att jag nu vet precis var den är och att den är en perfekt halvtimmespromenad mellan mig och Frihetstorget så kan jag inte låta bli att förundras varje gång. En lugn, lummig upplyst gata med denna makalösa utsikt.

Genuint mångkulturellt

Idag kom två av målarna tillbaka med färgkataloger och för första gången under min tid i Georgien kom någon före utsatt tid. Min hyresvärd var lika chockad som jag och satt fast i bilkö. Så i en kvart kallpratade jag med målarna. Som vanligt om megreler och skillnader mellan olika slags georgier och delar av Georgien. Jag jämförde Gori med Zugdidi och de skrattade gott. Båda var från Tbilisi och givetvis en viss stadsdel. Eftersom deras ryska var aningen rostig så skojade vi lite om georgiska uttryck. När jag till slut specifikt frågar vilka slags georgier de är - om de nu inte är megreler - visar det sig att den ene är armenier och den andre kurd. Ibland bara älskar jag det här landet.

Hemmaprojekt

Jag har oväntat enkelt övertygat min hyresvärd om att de mörkblå och persikofärgade mycket eleganta spanska tapeterna faktiskt skulle vara finare i beige. Igår skulle målaren komma och titta för att ge prisförslag. Helt ärligt kunde jag inte hålla mig för skratt när en delegation på sex personer stegade in hos mig. Hyresvärd med väninna som smakråd samt målare med tre medhjälpare. En stunds dividerande och några glada skratt senare var vi överens om såväl färg som teknik. Nu på lördag sker den stora förvandlingen och jag hoppas på det bästa.

Madeleinekaka

När jag bodde i Georgien första gången kände jag mest georgier och så mina azeriska och afghanska vänner. Tbilisi var exotiskt och bara mitt och jag utforskade på egen hand. Nu är situationen en annan med alla internationella kollegor och deras diplomatbilar parkerade i varje hörn. Ingenstans är det bara jag utan överallt är det fullt av alla andra. Så igår när jag var ute och gick min vanliga kvällsrunda i kullarna så insåg jag att trappen jag passerar varje kväll är samma trapp som jag fotade 2009. Minns att jag hade varit på svenska ambassaden och försökte hitta ner till abashidzegatan. Plötsligt var jag tillbaka i mitt exotiska Tbilisi för en stund och det var så himla pirrande härligt.

Små marginaler

Igår kväll såg jag två bilar mötas på en smal gata - så smal att det bara var centimetrar till godo på sidorna. När de möttes slog backspeglarna i varandra så att den ena vek sig och sen fälldes tillbaka. Förarna tittade båda uppmärksamt på backspegeln - som höll - nickade sedan åt varandra och gasade iväg. Georgisk bilkörning i ett nötskal.

Lekdags

Sen min tid i Zugdidi har jag inga som helst problem med hundar som springer fria i stan. Tvärtom så tycker jag så himla mycket om dem. Just de här sötnosarna har ägare - vilket syns på halsband och öronmärkning ibland även kupering - men även de herrelösa är snälla och fina. Nyfikna. Goa. Följer med en bit när man är ute och promenerar. Lite som att de finns till för alla - även oss som inte har hund fast vi väldigt gärna skulle vilja. Liksom lite georgisk allemansrätt.

Middagsdags

Älskar färgerna - en himla massa grönt rosa brunt och grått - och så förstås macdonaldspåsen precis framför.

Park assist

Parkering är verkligen min huvudsyssla nuförtiden. Igår fanns bara två platser kvar och dessutom vid portarna där bara portägarna får parkera. Men en glad man - som blev ännu gladare av två rysktalande utlänningar - ville gärna hjälpa till och förklarade att det var hans vänner så jag kunde parkera. Nu visade det sig att en av vännerna kom ut på sin balkong och medan de dividerade om främre eller bakre platsen och jag körde fram och tillbaka så blev ytterligare en plats ledig. Så jag svängde över och hamnade precis vid min trapp vilket kan anses som en smärre världssuccé i Tbilisi.

Summa summarum hade jag svängt och trixat en god stund med bara centimetrar på min sida. När jag väl kliver ur bilen har jag fått numret till den glada mannen som har garagekontakter, blivit bjuden ut till balkongmannens datja samt blivit överöst med komplimanger om min fina tekniska manövrering på liten yta. Med andra ord har jag haft ännu en givande kväll i Georgien.

Hemmakänsla

Det är nåt märkligt med tillhörighet men när jag passerar ett café eller sätter på radion och georgier spelar svensk musik blir jag så himla varm inombords. Som att jag är hemma litegrann. Som att jag inte är ensam i Georgien. Imorse Laleh på radion på väg till kontoret.