Nytänkande

Igår träffade jag en svensk bekant i min fina lilla tjugofyratimmars. Skrattade gott när han beklagade sig över att den otrevliga personalen följer en runt i affären - alldeles nära. Minns att jag tänkte likadant när jag kom men att jag snart lärde mig vända situationen. Helt sonika bad jag vänligt de närgångna expediterna om hjälp vilket antingen fick dem att lysa upp eller - ännu bättre - fly hela vägen till lagret. Min bekant var chockad över mitt okonventionella grepp men mäkta avundsjuk över att jag nu handlar helt ensam i lugn och ro.

Just nu bästa jag vet..

Jag kan inte sluta tycka att det är vansinnigt roligt att köra bil i Georgien. Lite som radiobil. Linjerna i Tbilisi är omdragna så många gånger att de inte längre ger någon som helst guidning. Alla bara vet. Eller när man kör bakom någon som strategiskt ligger i två filer. Flasha så att de går in i högra filen. Tuta lätt så att de förstår att de inte ska lämna högra filen. Tuta lite hårdare om de drar sig åt vänster. Tuta ännu lite hårdare om de trots allt drar sig åt vänster. Tuta riktigt hårt om det börjar bli farligt. Men bästa av allt tuta sjukt hårt och länge om de är vårdslösa och riktigt farliga.

Samtidigt fungerar all kommunikativ körning som blixtlås och släppa igenom korsande liten väg i trafikstockning och korsa tre körfält i full trafik på hundra meter - vilket är min vanliga hemväg. Generellt sett är tutningarna snälla och till för att undvika olyckor. Och fokus är alltid framåt. Förstår inte riktigt hur jag ska kunna ställa om till Sverige.. Jag kommer dock inte sakna omkörning i innerkurva och rattonykterhet.

Magisk gata

Tbilisi är byggt i en dalgång mellan höga berg och det är inte alltid självklart hur man tar sig runt. Länge fanns det en magisk gata som liksom bara dök upp nattetid i taxi. Jag har väl inte direkt letat efter den men jag har alltid undrat lite hur man hittar dit. Så en dag var jag plötsligt bara där. Och trots att jag nu vet precis var den är och att den är en perfekt halvtimmespromenad mellan mig och Frihetstorget så kan jag inte låta bli att förundras varje gång. En lugn, lummig upplyst gata med denna makalösa utsikt.

Genuint mångkulturellt

Idag kom två av målarna tillbaka med färgkataloger och för första gången under min tid i Georgien kom någon före utsatt tid. Min hyresvärd var lika chockad som jag och satt fast i bilkö. Så i en kvart kallpratade jag med målarna. Som vanligt om megreler och skillnader mellan olika slags georgier och delar av Georgien. Jag jämförde Gori med Zugdidi och de skrattade gott. Båda var från Tbilisi och givetvis en viss stadsdel. Eftersom deras ryska var aningen rostig så skojade vi lite om georgiska uttryck. När jag till slut specifikt frågar vilka slags georgier de är - om de nu inte är megreler - visar det sig att den ene är armenier och den andre kurd. Ibland bara älskar jag det här landet.

Hemmaprojekt

Jag har oväntat enkelt övertygat min hyresvärd om att de mörkblå och persikofärgade mycket eleganta spanska tapeterna faktiskt skulle vara finare i beige. Igår skulle målaren komma och titta för att ge prisförslag. Helt ärligt kunde jag inte hålla mig för skratt när en delegation på sex personer stegade in hos mig. Hyresvärd med väninna som smakråd samt målare med tre medhjälpare. En stunds dividerande och några glada skratt senare var vi överens om såväl färg som teknik. Nu på lördag sker den stora förvandlingen och jag hoppas på det bästa.

Madeleinekaka

När jag bodde i Georgien första gången kände jag mest georgier och så mina azeriska och afghanska vänner. Tbilisi var exotiskt och bara mitt och jag utforskade på egen hand. Nu är situationen en annan med alla internationella kollegor och deras diplomatbilar parkerade i varje hörn. Ingenstans är det bara jag utan överallt är det fullt av alla andra. Så igår när jag var ute och gick min vanliga kvällsrunda i kullarna så insåg jag att trappen jag passerar varje kväll är samma trapp som jag fotade 2009. Minns att jag hade varit på svenska ambassaden och försökte hitta ner till abashidzegatan. Plötsligt var jag tillbaka i mitt exotiska Tbilisi för en stund och det var så himla pirrande härligt.

Små marginaler

Igår kväll såg jag två bilar mötas på en smal gata - så smal att det bara var centimetrar till godo på sidorna. När de möttes slog backspeglarna i varandra så att den ena vek sig och sen fälldes tillbaka. Förarna tittade båda uppmärksamt på backspegeln - som höll - nickade sedan åt varandra och gasade iväg. Georgisk bilkörning i ett nötskal.

Lekdags

Sen min tid i Zugdidi har jag inga som helst problem med hundar som springer fria i stan. Tvärtom så tycker jag så himla mycket om dem. Just de här sötnosarna har ägare - vilket syns på halsband och öronmärkning ibland även kupering - men även de herrelösa är snälla och fina. Nyfikna. Goa. Följer med en bit när man är ute och promenerar. Lite som att de finns till för alla - även oss som inte har hund fast vi väldigt gärna skulle vilja. Liksom lite georgisk allemansrätt.

Middagsdags

Älskar färgerna - en himla massa grönt rosa brunt och grått - och så förstås macdonaldspåsen precis framför.

Park assist

Parkering är verkligen min huvudsyssla nuförtiden. Igår fanns bara två platser kvar och dessutom vid portarna där bara portägarna får parkera. Men en glad man - som blev ännu gladare av två rysktalande utlänningar - ville gärna hjälpa till och förklarade att det var hans vänner så jag kunde parkera. Nu visade det sig att en av vännerna kom ut på sin balkong och medan de dividerade om främre eller bakre platsen och jag körde fram och tillbaka så blev ytterligare en plats ledig. Så jag svängde över och hamnade precis vid min trapp vilket kan anses som en smärre världssuccé i Tbilisi.

Summa summarum hade jag svängt och trixat en god stund med bara centimetrar på min sida. När jag väl kliver ur bilen har jag fått numret till den glada mannen som har garagekontakter, blivit bjuden ut till balkongmannens datja samt blivit överöst med komplimanger om min fina tekniska manövrering på liten yta. Med andra ord har jag haft ännu en givande kväll i Georgien.

Hemmakänsla

Det är nåt märkligt med tillhörighet men när jag passerar ett café eller sätter på radion och georgier spelar svensk musik blir jag så himla varm inombords. Som att jag är hemma litegrann. Som att jag inte är ensam i Georgien. Imorse Laleh på radion på väg till kontoret.

Oskrivna regler

När jag parkerade EU-bilen vid mitt hus för ett par månader sen - dvs före mitt bilköp - så stannade en liten röd bil bredvid mig. Varför parkerar du här fräste föraren genom den nedvevade rutan. För att jag bor här svarade jag osäkert - men jag parkerar någon annanstans om jag tagit din plats. Bor du här?! Ja men som sagt jag kan parkera längre bort... Nej nej nej det är ingen fara jag hittar en plats. Så var han borta. Nu när vi ser varandra ler vi lite grann och nickar. Jag är en given del av parkerarna. Och jag tar aldrig hans plats.

Jag känner mig tillintetgjord - men det är bra!

Hahaha. Fredrik Wikingsson i Nugammalt som fö är oväntat roligt.

Lycka är...

Lycka är att ta en kvällsrunda i regnigt Tbilisi på smågatorna uppe i kullarna i fullt regnställ. Och hoppa i vattenpölarna. Nu dags att sova.

Enkel matematik

Lite tungt på kontoret just nu och inser att jag har en så härligt irriterande egenskap. Om jag ler och låtsas vara glad så blir jag glad.

Efterlängtad

Alldeles oväntat kom idag pdfen - Observatör med fingertoppskänsla.

På samma tema...

Jag har försökt införa lite öppet svenskt tänkande med georgiska kollegor. Bland annat har jag förespråkat horisontellt ledarskap med uppmuntran och konstruktiv kritik. Försökt att förklara hur man ger kritik i enrum beröm i större sammanhang, att konstruktiv kritik handlar om att fokusera på det som faktiskt kan förändras - och behöver förändras, att man ska skilja på sak och person och framförallt att personlig utveckling bygger på uppmuntran av det som är positivt. Och förstås att inte säga DU ÄR DUM utan jag upplever att du missförstår mig och undrar om du känner likadant. Typ. Resultatet..?

I de mest oväntade sammanhang får jag nu regelbundet rejäla smällar i linje med DU GÖR FEL och när jag säger att det kanske inte riktigt kom ut på rätt sätt MEN DU VILL JU HA KRITIK. Hahaha jag kan faktiskt inte låta bli att skratta för jag HAR ju faktiskt bjudit in till det. Jag visste bara inte att jag öppnade pandoras ask...

Inga krusiduller

En stor skillnad mellan vår del av världen och denna del av världen - och ännu mer så med andra delar av världen - är synen på privatliv. Med storfamiljer och nära grannrelationer så tas inte särskilt mycket hänsyn med svenska mått mätt. Eller som i affären häromdan när jag tydligen inte hade pengar på mitt kort och nästa kort inte funkade och det inte fanns wifi och jag bara behövde två min för att föra över pengar från det icke fungerande kortet till det tomma kortet.

Då ropar kassörskan DU HAR INGA PENGAR och när jag säger kan du parkera mig och ta nästa kund NEJ FÖR DU HAR INGA PENGAR men det var inte riktigt ett svar säger jag kan du eller kan du inte parkera mig DU HAR INGA PENGAR SÅ KÖPET GÅR TILLBAKA jag tittar bestört på mina sju kassar i vagnen och tänker på mina timmars letande och hör mig själv säga att det säkert är linjen som är blockerad DU HAR INGA PENGAR DET STÅR HÄR hon visar kvittot HÄR jag försöker att inte titta på diplomatkön som ringlar sig allt längre medan jag försöker flytta över pengar ALLTSÅ DU HAR INGA PENGAR OCH KÖPET GÅR ÅTER GE MIG VARORNA till slut skakar jag fram nästan allt i kontanter och sista hundralappen på kortet. Fint säger hon och så går jag. Och tänker att detta faktiskt aldrig hänt mig i Sverige.

Om kortet inte skulle fungera så skulle allt lösas konfliktfritt och smidigt med parkerad kassa, nya kunder, ett samtal för att flytta pengar eller ta ut på bankomat eller ringa en vän eller vad som helst. I det tysta och privata. Skillnaden är också att här är det liksom ingen som bryr sig. Alla vet liksom allt om alla.

Modiman

The modi man är mannen - aldrig sett en kvinna - som står snett bakom bilen när man parkerar och som säger modi modi modi - kom kom kom. Georgiernas park assist. Modimannen ser även till att trafiken står still medan man parkerar. Så får han en slant för besväret.

Skönheten

Nissan XTERRA.

Konsten att parkera

När jag skulle berätta för pappa hur snitsigt jag fickparkerat häromdan - igen - så frågade han om jag kunde justera backspeglarna elektroniskt för att se trottoarkanten. Insåg hur georgisk jag blivit när jag skrattande frågade om trottoarkant. Antingen finns den inte eller så kör man upp på den. Den högra sidan är inte trottoarkanten utan en vägg eller ett plank. Och man ska parkera så nära nära som bara är möjligt. Mitt rekord är två centimeter utan varken parkassist eller modiman. Men så har jag ju också min egen bil så jag behöver inte bry mig om oändlig pappersexercis om jag råkar skrapa bilen.

Skattkammare

Igår stod jag ute i solen och småpratade med min väldigt trevliga hyresvärd. Så plötsligt frågade hon om det inte var dags för mig att köpa bil. Generat tittade jag ner i marken och sedan bort mot min fina svarta jeep. Jag hade liksom inte velat skylta med det. Men det fick jag förstås äta upp. Inte bara tyckte hon bilen var toppen och skulle själv köpa ny - hon visade mig porten ner till husets parkeringsplatser. I Tbilisi är man verkligen inte bortskämd med egen parkeringsplats - men det är just vad jag har..!

Observatör med fingertoppskänsla

Foto Mikael Svensson
Förra veckan blev jag intervjuad för Östgöta Correspondenten - Corren. Artikeln finns inte på nätet men kanske att en pdf kan dyka upp så småningom. Jag är så fascinerad av att en journalist kan lyssna i två timmar och sedan koka ner allt material till en halvsida text - och att texten fortfarande är intressant och speglar verkligheten. Ett hantverk helt klart. Liksom fotografen som lyckas fånga en rolig bild bland alla porträttfoton. En av de genuint trevligaste intervjuerna hittills.

Saknat

Märkligt vad det är inspirerande att skriva. Och att läsa vad man själv skrivit för länge sen. Det är som att nypa sig i armen och påminna sig om allt det fantastiska och positiva som händer hela tiden. Alla tankar som det väcker. Och att inte fastna i här och nu och nitty gritty utan tänka framåt och bakåt och kanske framförallt uppåt och utåt. Solen skiner fåglarna kvittrar och jag är helt enkelt äntligen tillbaka på bloggy.

Misslyckanden som erfarenheter

Tänk om alla människor såg sina misslyckanden som erfarenheter. Kunde begrunda och förstå kanske till och med skratta och gå vidare. Istället för att bli arga och bittra och rädda. Istället för att peka finger och skylla ifrån sig. Istället för att förstöra andras liv för ... ingenting.

Ibland blir jag helt tagen på sängen. När någon pekar finger mot mig pekar jag instinktivt vidare. Men så stannar jag upp och funderar varför. Om det är för att jag har gjort fel så bör jag väl ändå ta ansvar för det och lära mig av erfarenheten..? Och om det är något som någon annan har gjort fel kanske jag kan vara så storsint att jag stannar karusellen och tar ansvar även för det..? Och som jurist bör jag i första hand fundera över om det ens verkligen var fel eller om det bara verkar vara fel för att alla pekar åt samma håll..?

Fortfarande blir jag så makalöst inspirerad av Cirkus Cirkörs Wear it like a crown. Om kaos och ordning, risker och möjligheter. "Om att välja att bära våra misslyckanden, rädslor och tillkortakommanden som en krona. Och att putsa den och bära den med stolthet."

Så vackert att leva sitt liv fullt ut med misslyckanden och lyckanden och sorg och kärlek. Fina linjer och djupa ögon. Önskar jag kunde flytta mitt perspektiv lite oftare och hålla kvar det lite längre.

Essande

Min svensklärare på gymnasiet sa alltid att något essade sig - dvs blev bättre av att vila. Som ställtid. Jag har sedan länge insett att hur vass jag än är på att skriva - behöver jag ge vissa texter mer tid. Just nu ligger två inlägg och essar sig och kanske essar de sig hela natten.

I never make a mistake twice. I make it like five or six times, just to be sure.

Okänt ursprung.

Plötsligt bara händer det..

Veckans favvofoto

Smygfotade personen framför mig uppför trappan. Uppvikta jeans randiga strumpor och klassiska blåröda sneakers. Så svenskt. Älskar rörelsen i bilden. Bara ett lätt instagramfilter för fokus på strumpan.

Lång väntan

Mackie är på service. Saknaden är oändlig.

Föredrag - Vad gör en fredsobservatör?

I förra veckan blev jag inbjuden av Örtomta hembygdsförening för att berätta om mitt yrkesval. Väldigt spännande att hålla föredrag för en grupp som inte alls vet vad jag gör. Det viktiga är att hamna på rätt nivå så att det både är förståeligt och medryckande. Men med en sådär femtio foton så gick det bra och blev mycket uppskattat. Bästa av allt var att publiken lade lite extra pengar som tillsammans med mitt arvode gick till SAK. Win-win helt enkelt!

Stavningar

Surfade runt på UD.se i jakten på zätan i Azerbajdzjan och Abchazien.

UD Resklar

Av en slump sprang jag på UDs reseapp. Inte alls tokig.