Om...

Om livet inte vore så himla praktiskt så skulle jag kunna skriva allt det jag vill om livet. Hur mycket jag lär mig och hur jag förändras. Om integritet och empati om chock och förundran. Om alla små vackra ting som fladdrar förbi i en enda virvelvind och som kanske aldrig återvänder. Min blick är i tunnelseende min hörsel på helspänn. Som i en film när ljudet försvinner. Hjärtat bultar. Ständigt fokusera på nästa steg nästa krön. Alla timmar som jag måste lägga på att jaga möss och klia insektsbett döda skorpioner gillra kackerlacksfällor hämta vatten på hink och förfölja min hyresvärd för allt hon råkar låna från min lägenhet. Fyrtiofem grader med resorb ipren och saltvatten. Hettan från asfalten rakt in i fötterna. Alla som stirrar och ropar och stoppar en på gatan. Hello America!! Titta turisten blondinen sexbomben. Kokot som inte kan prata. Varför talar du inte georgiska varför är du inte gift vad tjänar du vad gör du här egentligen? Mina kollegor. Varför är du arbetsnarkoman varför är du ärlig varför vill du förändra världen. Försöker du vara man. Glöm inte att du är kvinna. Om allt detta inte tog tjugofem timmar av mitt dygn. Då skulle jag skriva om livet. Om det som sker på riktigt inom mig i ögat av denna fullkomliga storm.