Stockholmsängslan

Som sagt så var jag i Stockholm två helger i våras. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Stockholm men haft svårt att sätta fingret på varför.

Så när jag fikade med fina vänner som inte heller är från Stockholm insåg vi att människor där är genuint ospontana. Jämför med Malmö där man kan slå en signal och en stund senare äta middag hemma hos någon. Tydligen är det en omöjlighet i Stockholm där man bokar två veckor i förväg och därefter gör allt för att det ska bli så välordnat som möjligt. En av mina vänner berättade om middag efter middag som börjar med något enkelt - om två veckor - som utan undantag slutar med blombuketter linnedukar inneskor och prestationsångest.

Ju mer vi pratade desto mer kände vi även igen osäkerheten. När jag några dagar senare slog på Gomorron Sverige och såg Jens Assur och Mia Herngren diskutera Stockholmsängslan slog insikten ner som en bomb. Jag klarar inte av att alla människor i Stockholm lever för vad andra ska tycka. Ingen tycker någonting själv. Alla ser ut som alla andra alternativt är annorlunda som alla andra. Pratar högt i mobilen på tunnelbanan så alla ska veta vem man är. Jämför sig.

Konsumtionshysterin är bedövande samtidigt som det enda jag ser i Stockholm är lånade pengar och ångestfyllda själar väl skyddade bakom vassa armbågar och stilettklackar. Lite Du sköna nya världs dövande droger. Som om ögonblicklig shopping skulle skapa lycka mitt i all avundsjuka och allt självhävdelsebehov. Mycket nedslående mao.